Hualigen, jag har haft magknip hela natten! Inte roligt.

Den feta juldieten byttes ut mot skaldjurssoppa igår så magen blev väl chockad.

What is this? Något nyttigt? Hur gör man då?

Jag fick Alice Munros Kärlek vänskap hat i julklapp och ska börja läsa den idag, återkommer med en subjektiv recension bara från min synvinkel.

Annars (objektivt) är hon väl känd för att skriva med ett extremt stort djup och mycket stor precision. Som Du säkert redan vet är Munro mest känd som novellförfattarinna, hon är från Kanande och hon fick som trettonde kvinna nobelpriset i litteratur i år.

En stor förebild för mig som skriver amatörnoveller (ja, jag säljer dem faktiskt och får mitt arvode som "frilansjournalist", vilket känns himla tjusigt) men de är inte riiiktigt på Munros nivå. En bit ifrån. En liten bit så där, mellan tummen och pekfingret. =)

Apropå skrivande såg jag på "Alla är fotografer"  på TV:n.

De talade om sociala medier och att Facebook och liknande sätter igång ett belöningssystem som kan likna ett beroende. Det gäller då jakten på "likes." Tävlingsinstinkten går igång.

Jag har lagt ner Facebook, går kanske med igen någon gång i framtiden, om jag kommer att sakna det. Fast det tror jag knappast. Jag blev så anti mot den där "kulturen" som råder på Facebook. Den där "fasadkulturen", där alla vet hur det egentligen ligger till, ändå låtsas man. Jag blev enbart generad, inför mig själv, när jag tog del av det, fast jag kanske är lite konstig. Må så vara. Förvisso är det fler och fler som tycks logga ut, så jag är väl i så fall inte ensam om att vara "konstig".

Det var i och för sig ett tag sedan jag hade Facebook, så det där kanske har ändrats. Jag har ingen längtan efter det ändå.

I alla fall...  bloggar är ju sociala medier, det med. Men här drivs man inte av "likes".

Jag drivs av mitt skrivarberoende. Jag skulle egentligen lika gärna kunna skriva i en dagbok, men en del av det roliga är så klart att veta att någon läser. Att man kanske kan påverka, få människor att börja fundera. Jag ingen känd, stor bloggerska, men de som läser, de läser.

Man ska aldrig tro att man är för liten för att påverka. "Den som tror sig vara för liten för att påverka har aldrig sovit med en mygga i rummet" (har jag snappat upp någonstans).

Kanske kan jag hjälpa någon att bli kvitt lite fördomar (som vi alla har... haha... jag har massor!!!) också.

Slå hål på myten om att det går åt skogen för alla skilsmässobarn eller att det är synd om ensamma mammor, som inte önskar något hellre än att bli gift med någon karl, någon, bara vem som helst- för annars svälter de ihjäl eftersom de också är utfattiga.

Till exempel.

Och jag älskar att berätta. Att använda ord, ord är fascinerande.

Bloggare är "ordbrukare" skriver Gubbfan. Jag tycker att ordet är roligt.

Det är det som driver mig att skriva. Jag älskar det, har skrivit sedan jag var liten.

Tack till Dig som läst, just nu: Du har just tillfredsställt ett av mina behov. Mitt behov att få berätta. För någon som tänker/läser/tycker/tycker annorlunda; kanske anser att jag är helt knäpp, det vet man aldrig och det är egentligen inte det primära. Eller what ever. Antalet besökare och sidvisningar registreras, så jag vet att jag inte skriver för vägglössen.

Med stor sannolikhet har vi aldrig ens träffats, Du och jag. Ändå kan Du läsa "mina tankar". Häftigt!

... Teknikens under! :-)

(Och jag vet att du läser, Pappa!  Det är obligatoriskt för dig att läsa det jag skriver! =) Blir förhör senare på dagens blogginlägg och jag blir grinig om jag får höra att du fuskat!!!) :)