Juldagen är en dag helt i min smak. Tid för stillhet, eftertänksamhet. Ja, man skulle naturligtvis med all sannolikhet bli galen om man hade en hel drös med juldagar på rad, men i ett liv där det kör på i 180 för det mesta är det så ljuvligt att bara få vara.

Det där med söndagen som vilodag, som man hade förr, var kanske inte så dumt ändå. En dag, förutbestämd för vila, att verkligen TVINGAS stanna upp är nog inte helt fel. Ha lite tråkigt. Jag skulle gärna ha tråkigt- jag är typen som mycket sällan har tråkigt. Jag bara njuter när det inte händer någonting; en obokad helg är bland det bästa jag vet. LYX är att ha almanackan fri.

I dagens samhälle (i alla fall för mig) är ju helgerna sällan stilla. Det händer oftast saker kring familj, vänner och barn och man har ofta en kö av sysslor som väntar att bli gjorda, saker man inte hunnit med under vardagarna.

Jag har haft en toppenjul hittills med fin gemenskap med alla er jag suttit kring julbordet med (också dagarna innan själva julafton.) Ni är så värdefulla- bara så ni vet!!! (Om nu någon jag delat bord med eventuellt går in här och kikar...)

Biskopen sa något klokt på midnattsmässan:

I dagens köpsamhälle: Tänk på vad som är allra mest dyrbart!

Det är inte det man kan köpa.

... Fast om sanningen ska fram kan jag ibland bli lite avundsjuk på människor som mestadels strävar efter materiell lycka och framgång. Vilket enkelt liv de måste ha!

Om livet går ut på att äga tjusigast saker, eller ha mest framgång på ytan. Jag har ofta tänkt att jag önskar att jag också kunde se livet lite så: "Det kanske räcker att allt ser bra ut utåt".

Jag försökte ett tag under min villaperiod att hänga på den där "tävlingen" med tjusigast kök, bil osv. Kvinnorna sitter och pratar vikt och dieter (smalast vinner, och det är egentligen inte ens fråga om vare sig hälsa eller skönhet, alltid... man ska helt enkelt bara GÅ NER I VIKT) och vad männen pratar med varandra om- det vet jag inte.

Men jag förstod det aldrig. Det räckte liksom inte. Inte på långa vägar, och jag får helt enkelt acceptera att jag är som jag är, även om det kanske betyder att jag gör allt lite mer komplicerat än det hade kunnat vara.

Jag söker något mer, helt enkelt. Något mindre platt, något under ytan. Det är bara så. På gott och ont.

Jag var på midnattsmässa i natt och både min dotter och jag tog emot nattvarden. I den heliga natten, som biskopen uttryckte det. Biskop Esbjörn Hagbergs predikan i Karlstad domkyrka var toppen att lyssna på och kyrkan var proppfull i det svarta ruskvädret.

Det finns få ställen jag känner mig så tillfreds och harmonisk i, som just i kyrkan. Jag blir trygg bara jag kommer in och känner atmosfären.

Jag har alltid trott på Något Större, men blir bara mer och mer klarsynt i min tro för varje år som går.

Bara att finnas till är så amazing... vad ska man säga på svenska... hittar inte rätt ord. Det är en gåva. Det är svårt och omöjligt ibland (citerar Lundell, nedan) och inte underbart hela tiden, men det är stort. "Och störst av allt är kärleken" - en gammal klyscha, men det är ju faktiskt så sant som det är sagt. Kärlekens kraft är så mäktig, så obeskrivligt stark.

Biskopen kom in på Nelson Mandela, på hans vilja till försoning... också på samma tema, han besvarade ont med gott.

Då har man ju vunnit, hur man än bär sig åt.

Den som har hat i sig, som är ute efter hämnd och att ge igen, står egentligen bara kvar i skiten och stampar. Att bära på ilska och hat är ju ett straff hårt nog i sig. Att vilja göra illa, göra skada. Mycket tragiskt.

Det är lätt att skriva fina ord om kärlek och hela faderullan. Frågan är bara hur man ska omvandla dessa till handling.

Min dotter har visat prov på att hon faktiskt lyckas.

Hon fick under sin grundskoletid en ny skinnjacka i födelsedagspresent. Hon glömde den kvar i skolans matsal och senare när hon hämtade den hade någon spottat i jackan, varpå min dotter naturligtvis blev ledsen. Hon har alltid haft lätt att få vänner och jag vet att hon är en sympatisk och omtyckt tjej, så jag var inte det minsta orolig för hennes vidkommande när hon kom hem med jackan. (Däremot var jag orolig för den stackars spottande ungen, men det var ju lyckligtvis inte mitt problem, i det läget.)

Jag reagreade dock på dotterns sätt att tackla situationen. Hon var ledsen och uppriktigt förvånad över det som hänt, men inte arg. Hon tyckte snarare synd om personen i fråga, som betedde sig så asocialt och destruktivt (fast hon använde kanske inte just de där orden- de orden förstod hon inte då) och undrade varför i hela fridens namn man ville göra så?!

Mycket underligt betéende, konstaterade vi båda. Sorgligt.

Vi gjorde noggrannt ren hennes nya skinnjacka så att den blev fräsch och fin igen, och sedan var det inte mer med det.

Mer än att min dotter hade vunnit över situationen.

Den som spottade i hennes skinnjacka hade ju bara gjort sig patetisk i hennes ögon.

Inte värd att ödsla någon ilska på. En då mycket ung Elli hade just visat att hon stod högre än så.

... hinner ej fortsätta nu... återkommer på samma intressanta tema när jag få tid.

På åter-hörande/seende/skrivande eller what ever man säger när man skriver.