Vad jag hatar, vekligen hatar, att ha nära och kära ute i trafiken när det är halt ute.

Först nu kom mina barn hem från en resa, och först nu kan jag slappna av.

"Blixthalka" sa de på TV:n.

... livrädd blev jag! :(

Jag är hönsmamman Agda när ungarna är ute och far.

Jag blir så orolig. Även om man vet att den som kör är en lugn och säker förare, vet man ju inte vad det finns för dårar i trafiken, som kan orsaka total förödelse.

Jag är så tacksam för varenda polis som är ute i trafiken och gör sitt jobb på vägarna; den som kör bil sitter verkligen på ett jättemordvapen, det kan gå så illa, så illa.

Själv hade jag änglavakt i höstas när min kollega och jag krockade med en älg, Kändes som ett mirakel att jag samma kväll var ute och promenerade- som om inget hänt. Jag kunde ha dött där och då.

Två gånger har jag sett döden i vitögat, båda gångerna med turen på min sida.

Tur-eller kanske något större än bara tur?

Jag vet inte.

Men jag vet att det är skört. Det är ingen självklarhet att vi ska få gå här- och vara hela och friska.

Det är något vi bör vara tacksamma för.