På hednisk tid brände man bål för att hedra de döda på valborgsmässoafton. Man trodde att denna kväll var den på året, då de levande och döda kunde komma varandra som allra närmast.

Min familj har redan firat klart pga regnvädret, redan grillat och varit uppe och kikat på elden, men nu blir det filmtajm för mig och min Elinor. Vi ska se klart "I taket lyser stjärnorna."

Själv är jag ju, helt naturligt, som historielärare intresserad av historia, så det här fascinerar mig. "Denna natt är vi närmare de döda än någonsin"

Det är ju upp till var och en att tro som man vill och på det man själv vill; detta har jag ju för övrigt stöd av i svenk lag med Voltaire och gänget som en av förkämparna:

"Jag håller inte med om Din åsikt, men är beredd att gå in i döden för Din rätt att yttra den."

Själv tror jag inte att det vi ser är det enda som finns. Vi ser bara toppen av ett isberg. Jag tror att det finns så mycket mer. Jag tror inte heller att vi av en ren slump hamnat där vi är och jag tror, som jag tidigare sagt, på kärlekens och det godas enorma kraft.

Jag tror inte heller att Döden är slutänden. Eller för mig är tror t o m ett för svagt begrepp. Jag menar istället att jag är övertygad om att vi inte försvinner den dag vi lämnar den här världen. Vi övergår bara till en annan dimension. Därför är jag inte det minsta rädd för att dö. Vore sorgligt att göra det nu bara; vore hemskt trist att gå innan föräldrarna, och bedrövligt att lämna barn som ännu inte är vuxna. Dessutom har jag fortfarande hemskt mycket kvar att ge, har ju som jag tidigare sagt, bara hunnit halvvägs på min lilla promenad.

Men... Fortfarande intressant med den gamla hedniska synen på valborgsmässoafton: Just i natt är vi levande och våre kära döda närmare varandra än någon annan dag på året.

Låt mig få tro att det är så. Sedan får Du tro hur Du vill!

Sov sött i natt, älskade vänner. ;)

MIn dotter har varit sjuk idag, men hon är för stor för att man skall kunna vabba med henne, så hon har varit ensam hemma idag. Åkte så tidigt jag kunde från jobbet, men det blir ändå en lång, tråkig dag för en sjukling i soffan...

Vi började se ungdomsfilmen "I taket lyser stjärnorna" som dottern verkligen lovprisar, eftersom hon var hängig och soffliggande. Blev dock avbrutna av manliga familjemedlemmar, så vi hann inte se klart den.

MIn man bjöd hem några vänner med söner för att se "världens match" på TV:n. Jag är totalt nollintresserad av fotboll, så medan männen med söner såg på fotboll gick jag omkring och plockade med disk och tvätt. Snacka om att könsrollerna identifieras... Nästan pinsamt.

Elli har fått sig ett par nya glasögon. Numera använder hon linser till vardags, men iklädde sig idag de nya och de får mig att tänka på när hon var riktigt liten. Hon fick glasögon redan som ettåring; ganska ovanligt. När hon som ettåring gick omkring i de här glasögonen... hitter inte orden... hon väckte någon form av känslor hos mig i dessa, såg på något vis så ömtålig ut...

 Dessa känslor återuppväckes hos mig idag, fast vi numera är nästan lika långa, så det är ingen liten "tös" jag talar om längre. Och denna film, dessutom; hann ju nu bara se en del, men hjälp så sorgligt...

Sov sött, sötisar ;)

Blir så trött ibland, på mig och min stora käft...

"Snart ligger jag väl ner och undervisar."

Hjälp, hur låter detta ???

Jag som i ena andetaget står och säger att lärare är underbetalda i förhållande till vår utbildning.

Hmmm, inte bra skrivet. (Det övre.) Kan missuppfattas. Låter som om vi lärare är värsta slöfockarna...

Får väl förklara mig, tänker inte alltid när jag skriver på att jag bloggar för allmän beskådan. Vem som helst kan gå in och läsa och jag har inte den ringaste aning om vem som gör det.

Hela samhället går en lustig väg till mötes, i och med den moderna teknologin, tycker jag. Vill jag, kan jag ligga ner i sängen och skriva. Och jag vidhåller att "människan av naturen är lat" så det gör jag också.

Vi rör oss mellan TV-soffan och kylskåpet. Däremellan känner vi att vi nog borde träna, röra på oss. Fast vi egentligen är skapta att få all rörelse naturligt.

Det var så jag menade. Inget annat.

Sov gott. ;)

Vart ska detta sluta, månntro?

 Vi människor är gjorda för att röra på oss. Meningen är väl att vi ska kämpa för vår överlevnad, vi ska jaga vår föda, kämpa, harva, så och skörda.

Ändå tenderar vi att göra minsta möjliga. Allt ska vara så enkelt som möjlígt.

"Människan är av naturen lat."

Stämmer på mig i alla fall. Nu halvligger jag i sängen och skriver, med min lilla bärbara som jag så stolt kämpat till mig genom alla dessa PIM... (Och Jonas, min närmaste kollega, har kämpat hårt med att beskriva allt för ett tröghuvud som undertecknad. För att inte tala om Gull-Britt, såklart;)

I vilket fall som helst ligger jag nu ner och skriver. Det måste väl ändå vara höjden av lathet. Nu ligger jag väl snart ner och jobbar också. Vore väl en syn för stjärnorna, om jag skulle ligga ner på katedern och undervisa!!!

"Nu, kära elever, ska jag berätta för er om Romarriket..." =)

Det är lustigt, latare och latare blir vi. I alla fall jag, som sagt.

Sedan går man till gymmet och tränar, eller sätter på sig promenadskorna, det rimmar lite dåligt. Borde liksom få det där naturligt, men så är det alltså icke.

Undrar vart världen är på väg???

När solen går ner

en sommarkväll

och himlen är rosa

vajar den blomma

 som är Din i vinden

Den växer så vackert

 bland tusen andra

Men i höstens mörker

kommer inte ens Du

att minnas den

Så här på lördagsnatten har jag deklarerat; vad enkelt det är nuförtiden, på nätet.

Myser fortfarande över mina fina släktingars/vänners uppmärksamhet på en födelsedag med X antal år.

Nu kan jag säga att jag är mitt i livet... fuck (rent ut sagt, vad fort det gått...) Jag var ju nyss en liten tjej, ju. Nu är jag en "mogen kvinna". Usch. Nu kan åren sluta upp med att gå. Nu räcker det!!!  Nu är jag nöjd, det är bra precis som det är.

Så snälla, söta, fina klocka, Du kan sluta ticka nu... Eller åtminstone göra en liten liten paus. Stanna upp lite, så jag hinner andas. Tänka över saker och ting. Fatta att jag är medelålders och inte 20.

Jag, som fortfarande går omkring i korta kjolar, högklackade stövlar och som ler åt livet. Som tycker att jag har det framför mig, fast jag egentligen borde inse att jag är mitt i. Mor till en tonårstjej och undervisande lärare för de unga vackra gymnasiebrudarna. Hur i hela fridens namn kom jag hit???

Det är en stor gåta.

...för att ni kom till mig, för Era presenter och för att ni varit med och gjort min dag mysig, trevlig, harmonisk, ljus...

Kramar i massor! <3

Till mina fina släktingar/vänner...

Se in i mina gröna ögon

och älska dem

-inte för att de är vackra

-men för att de är en del av mig

Nudda mitt svarta hår

och se det blänka

Älska det

-inte för att det är vackert

-utan för att det är en del av mig

Finn att också jag är vacker

-Men älska mig inte för det

Älska mig för att jag

 med fel och brister

 unikt är den jag är.