Hör av dig om Du är kattsugen.

Fyra små killar, leveransklara sent i augusti.

Mormor: birma (helvit) morfar: norsk skogskatt (gråtigrerad)

Mamma gråtigrerad korthår. Hon är dessutom tickad i pälsen (som abessinier)

Pappa kolsvart bondkatt.

Det ser ut som om de kommer att bli semilånghåriga! =)

"Pratiga" och superkeliga.

Mamma Mimmi är en av de mysigaste katter jag haft.

Låter de andra ta av maten först, var tidig att lära sig allt (hon är född i min garderob). Hon kommer dessutom på kommando (få katter som gör det!!! och vet att hon heter Mimmi, det verkar inte heller alla katter ha koll på. Sina namn, alltså.)

Hon är en intelligent katt, helt enkelt. Typisk "storasyster".

En creme (dvs beigeröd), en röd och en solid svart (helsvart) finns också.

Karlstad.

Dagens Citat

hörde jag nyss på sportspegeln. Jag hade TV:n på, brusande i bakgrunden, så jag vet inte vem som sa det, men det handlade om kvinnliga fotbollsspelare... ja, det spelar ingen roll, men jag vill låna det:

"Sitter man i en grupp, och börjar klanka ner på folk...

Jag tycker inte det är ok- även om inte den personen är med."

Det var det bästa jag hört, just den här dagen.

Det är ett lågvattensmärke- i mina ögon.

När man sitter i en grupp och börjar snacka skit om en annan person.

Det kan du vara så säker på, att i den grupp det snackas skit om andra, kommer det också att börja snackas om dig i den stund du vänder ryggen till.

Gillar INTE.

Tillbaka från Gripen (där jag varit typ hundra gånger i vår-sommar med afteblåsor (eller vad det nu hette) i halsen, luftrörsinfektion, vatten bakom trumhinnan och sedan smärta pga av att trumhinnan vänt sig åt fel håll och en gång med min dotter., nej två under våren och sommaren med Elli.

Trist för mig att det var en virusinfektion, för då måste man vänta/vila ut det, istället för när man får penicillin som tar bort det relativt snabbt.

Jag hade förhöjd sänka och varbildningar på halsmandlarna (som t o m jag själv kunde se- fräscht och mycket sensuellt- inte) och feber och är trots allt tacksam att det inte var något värre.

En gammal jämnårig kamrat, nyligen avliden i cancer leder lätt till att man blir paranoid. :(

Dessutom läste jag på vårdcentralen att det dör en kvinna i Sverige av livmoderhalscancer var tredje dag (vilket låter lite väl mycket, tycker jag?) och bästa sättet att slippa dö i livmoderhalscancer är att ta regelbundna cellprov. Jag rekommenderar verkligen att gå iväg och ta de där trista proven!

För min del upptäcktes förstadiet till livmoderhalscancer vid ett rutinmässigt cellprov och jag fick operera bort en del av livmodertappen. Som det verkar fick de bort det sjuka partiet, och jag behöver inte vara rädd att dö i den sortens cancer just nu i alla fall. :-)

Jag kom just hem från akuten. De sade att det var det enda alternativet när jag under kvällen ringde sjukvårdsupplysningen för att jag inte kan svälja. Får med möda ner saliv- och vatten. Satt på akuten ett tag, men valde att åka hem pga den långa kön, vill inte sitta där hela natten, och jag lär ju inte prioriteras i första hand, det är ju inget livshotande tillstånd, men det gör illa ont, och det är jobbigt att inte få i sig något, så det hade varit skönt att  antibiotika då det med all sannolikhet är streptokocker. Penicillin tar ju bort det onda ganska kvickt. Men... jag åkte hem och åker till Gripen imorgon bitti istället.

Vanlig ipren hjälper inte mot smärtan.

Min ärkeängel Gabriel har pysslat om mig under dagen, köpt glass (det enda jag kunde svälja) med smärtan tilltog under kvällen och nu går inte ens det. Jag plågade mig upp ur sängen, borstade tänderna och drog på mig en klänning och åkte till apoteket under kvällen. När jag klev ur bilen insåg jag att klänningen var fläckig och jag svettig av vädret och febern, så jag måste ha tett mig som en uteliggare med krokig hållning. Kroppen sjunker liksom ihop när man mår dåligt av en eller annan orsak. Halvt ruinerad efter inköp av diverse starka halstabletter och diklofenak fick jag åtminstone lite fason på det onda. Hjälpte bättre än ipren, men inte helt och fullt. Nu skriver jag för att skingra tankarna.

Undrar vad det är som gör att vissa är mer infektionsmottagliga än andra. Ända sedan jag var liten har jag varit en person som åkt på det ena efter det andra. Vid fyra år hade jag dubbelsidig lunginflammation och därefter har jag åkt på det mesta, känns det som. Ändå lever jag relativt sunt nu förtiden. Jag har blivit intresserad av det här med hälsa (har gått så mycket på Klarahälsan, haha=) och gör allt som står i min makt för att vara hälsosam, ändå drabbas jag alltid. Livet är inte rättvist...

Mina vänner brukar skoja om att de kan gå tryggt bredvid mig när åskan går. Blixten kommer med all sannolikhet att slå ner i mig, om så sannolikheten är en på tusen. På gott och ont. Så har det alltid varit.

Men jag har hittills inte fått något som inte går att bota, så jag bör väl vara glad ändå.

Jag lever och har alla kroppsdelar i behåll, så någonstans har jag ändå en skyddsängel, där, bakom mig, även om jag inte kan påstå att jag glidit genom livet på en räkmacka.

Men jag har alltid löst det, på något vis, till slut.

Det sägs att Gud hjälper den, som hjälper sig själv. =)

;(

Jag kan inte sova, har så ont i halsen att jag knappt kan svälja och jag har feber.

Jag vet att det finns värre saker och jag vet att det går över.

Ska försöka vara lite positiv:

Nu slipper jag det där "måste-ta-vara på solen- sommaren -är -ju -sååå-kort-hetset" och kan bara vara några dagar. Ta det lugnt. Jag bryr mig inte så mycket om jag är brun heller, om jag ska vara ärlig. Är jag blek har jag ju något att skylla på: "sjuk". Barnen är hos sin far, så jag har faktiskt börjat skriva lite. Två noveller ska det bli; en är redan klar. Har jag tur, får jag läsa dem i en tidsskrift om en liten tid. Kanske Du också :-), men du kommer inte veta att novellen är gjord av mig. Jag skriver anonymt med anledning av att jag baserar det på självupplevda händelser. Som jag ändrar en del, ja... så att jag inte ska kunna spåras *skratt* !!! Om jag hänger ut mig med namn, avslöjar jag med andra ord också människor i min närhet, vilket inte är rätt, så klart. Så du kan vara lugn, du som känner mig; Jag ska inte hänga ut dig!!!  =)

Jag brukar sälja noveller, någon gång per år, har så gjort i säkert tio år. En sak är säker: Detta bloggande gör det mycket lättare för mig att skriva mina läsarnoveller, som de kallas. Jag har liksom flytet med mig. Det är igång, jag är igång, behöver inte värma upp utan tutar bara och kör. Har jag en story klar så skriver jag bara, utan uppehåll. Så gjorde jag med den första, den andra är trögare. Har slutet klart, men hur jag ska ta mig dit... vad jag ska berätta utan att det blir långtråkigt att läsa... hmmm... Hoppas de blir tryckta bara!!! Hittills har jag fått nästan alla tryckta. Får man dem inte sålda är det sååå trist, så mycket jobb i onödan. Men, men...

Nu glömde jag bort det onda i halsen. ;P Så bra!!!

Vet du vad?

Jag ska försöka vila nu. När jag vilar ska jag ligga och tänka på något jag är tacksam över i mitt liv.

Vända det ynkliga, sjuka, tanken på en ond hals, kanske...

... Hehe... Nu vet jag vad jag ska ligga och tänka på! ;-)

Heeemlis!!! (hahaha!!!)

?? Vad är Du tacksam för idag ??

Tänk att det redan gått en vecka sedan Gyllene Tider- konserten!!! En hel vecka har gått, men värmen är kvar. Jag är ju ingen hypersommarbrud; solar måttligt, och måste säga att det är behagligare ute när det är lite svalare än just nu. Höst och vår gillar jag bäst; då är det lagom. Fats vi behöver ju sommaren, för att lagra energi, men just nu gör det min inget att augusti; sommaren sista månad, är här om bara ett par dagar. Augusti är en härlig månad: kräftskivor och mörka ljumma sammetsnätter, sommarstressen har lagt sig och så är det ju skolstart. Hahaha, jag tycker om skolstarter! :)) Ett nytt blankt läsår, ett  kritvitt ark som man kan börja skriva precis vad man känner för på. Och ni som följt mig vet väl att jag tycker om att jobba, jag. Sicken tönt, va?! Och jag tycker om att läsa; läser ju svenska nu, jag kan inte göra det i rask takt pga familjesituation och heltidsarbete, men jag tycker det är så skoj att få ägna mig åt något som verkligen är "min grej". Och bara detta jag gör... sitter här och skriver som en liten nörd, när jag skulle kunna titta på TV:n eller vad som helst... betyder uppenbarligen att jag gillar det här med att formulera mig. Att leka med orden, uttrycka mig. Jag älskar att berätta över huvud taget- och jag är en mycket pratglad människa.

Som mamma och lärare uppskattar man att få investera i sig själv, med tanke på att båda roller innebär att man har en biroll. Här hemma är det barnen och deras behov som kommer i första hand, sedan jag, så klart, och i skolan är man ju inte för att förkovra sig själv utan för att ge ungarna det de ska ha.

Därför mår jag så bra när jag får träna (jobba med min kropp) eller plugga (ta för mig kunskap bara för egen räkning) och detta är med all sannolikhet också en orsak till mitt ensambehov. En stor del av min samvaro med andra människor går ju ut på att jag är den givande parten. Jag öser ur min person, ur mina kunskaper för att andra ska få sitt. Och det är roligt nästan jämt, och jag får hemskt mycket tillbaka, men jag kan knappast förvänta mig att mina barn ska ta hand om mig. Så, som sagt, emellanåt måste batterierna laddas.

Usch; jag fick inget vettigt skrivet idag, så jag lägger mig med en tidning och kurerar min onda hals istället.

God natt.

Vi har haft ovanligt många infektioner i sammar, barnen och jag. Jag har haft problem med örat; vatten bakom trumhinnan så trumhinnan vände sig åt fel håll, vilket gjorde ont. ;(

Elli haft en långdragen maginfektion och nu infekterade sår, Gabbe magsjuka och jag har fått en halsinfektion- fy fasen, vad töligt... Jobbigt att gå med feber i värmen. Och så är det ju det där med ensamma mammaskapet, att det inte finns något som heter att mamma är sjuk. Hemmet måste skötas i alla fall. Barnen ska köras, mat ska lagas och den där f-bannade städningen... Jag bokstavligen HATAR att städa. Jag vet att det ingår i livets villkor att städa, men jag avskyr det likväl. Jag är så där gammaldags kvinnlig och charmig, förstår ni,  bara ÄÄÄLSKAR att gå omkring med dammvippan i högsta hugg och le. Eller inte. :(

Tänk om jag, i jämlikheten namn, efter SEKEL av ojämlikhet nellan könen, skulle skaffa mig en hemmaman. Jag skaffar mig två jobb, bara han går här hemma och skurar och tvättar, diskar och lagar mat. Vore nå't det...

I denna stund vet jag att jag inte ska gnälla om bagateller. Fast jag gör det ändå, för hon som jag nu tänker berätta om uppmuntarade oss vänner, minns jag, att vara som vanligt, gnälla över det vi tyckte var jobbigt. (Och ibland behöver jag detta skrivande... som ventil för att inte bli en grinig morsa!) Utan att skämmas över det. Men ok- lite skäms jag. Lite för gnällig är jag.

En gammal vän till mig lämnade den här världen imorse.

En fd kollega som jag alltid tyckt mycket om; en vänlig och genomsnäll tjej som jag sedan vår tid på samma skola hållit kontakten med, också genom hennes sambo, som också är en god vän till mig, och tillika exkollega från en annan skola. Underbara människor båda två. Och det säger jag inte för att hon gått bort, utan för att jag verkligen menar det.

Jag tänker inte dra deras historia här, men jag sänder mitt varmaste deltagande till alla kärleksfulla människor kring fina Magdalena, som inte längre finns med oss på jorden.

Jag vet att hon finns någonstans... Självklart är Kärleken för stor för det här jordiska. För att dö bara för att kroppen dör. Klart att det finns något mer. Själen är odödlig och en dag ska jag säga: "Vad var det jag sa!!?" när vi möts igen på andra sidan.

Själv är jag inte ett dugg rädd för att dö. Jag vill inte göra det än på ett tag bara, har en del som ska uträttas först, och så vill jag passa på att njuta lite medan jag ändå är här.

Resa och träffa många nya människor, finnas till för min familj- i synnerhet MINA BARN så klart, sprida lite glädje här och var, och lite kärlek. Njuta av naturen, skriva och studera, bada i havet, gosa med katter, mitt kall (som jag ser det, då jag anser att lärarayrket är underbetalt): ge Grumsungarna en bra start på livet, lyssna  på och finnas för mina underbara vänner, bita ifrån när saker inte går rätt till, sjunga, läsa poesi... Ja.. det slutar inte där... Men jag har MYCKET kvar innan jag är redo att lämna in.

Skaffat instagram: beawiik om någon nu har det... verkar inte vara så många i min ålder, min som introducerade mig, så nu följer jag honom och hans syster, så klart.

Jag gav ju upp Ansiktsboka (Fejjan) dels av tidsbrist, men framför allt för att jag kände för att markera att "nej, jag vill inte ta del av den här ytliga världen."

Jag har ett antal skolboksexempel att relatera till, men det väljer jag naturligtvis inte att delge i detta forum. Skolboksexempel på hur man målar sin värld rosa och lägger upp den på Facebook för att omvärlden ska se hur lyckad man är. Ja, det får ju folk göra om de vill, men när jag känner att jag själv traskar däråt, då... neej. Nog för mig.

Jag vet inte om instagram är ett dugg bättre. Kanske är samma skit, haha!!! Men det är kul att följa barnen, i alla fall. ;)

På det där med tidsbrist, och lägga sin tid på tjafs, jaaa, här kan jag nog inte försvara mig. :(

Å andra sidan kan man ju bestämma sig för att tidsbegränsa sig. Jag bestämmer att instagram finns, men det är inget jag kommer att bygga mitt liv på. Inte för att jag gjorde det med Ansiktsboka heller; jag har då full fräs i RL, men jag kunde allt som oftast komma på mig själv med att kolla Fejjan i tid och otid, ni vet... kolla om någon gjort ett nytt inlägg, å en titt på nästa, å nästa igen. Och vips hade man blivit sittande där med iPhonen i en halvtimme samtidigt som man gick och gnällde över att man har så rysligt mycket att göra. Rimmar inte.

Men jag kan ju i alla fall prova! :) Instagram alltså. Till en ringa grad.

Å andra sidan har jag en KRAFTIGT negativ inställning till det där (jag tänker på ungdomar och deras syn på hur viktigt ett utseende är) med att hela tiden lägga upp bilder. Jag tror inte detta är helt positivt, jag... Kul, men tänk så många tankar det ska väcka i en självkritisk tonårings skalle!!! :( För att inte tala om det där med gilla-markeringar och antal följare. Ungefär som när jag (som är från stenåldern) och mina kamrater valde lagspelare till brännbollen.

Finns inte mycket som skär i mitt hjärta så, som när man ser att en person alltid blir vald sist. Snacka om att sätta en lapp i pannan på denna stackare: " MIG VILL INGEN VARA MED: JAG ÄR DÅLIG:" :/

Det här med status i kamratkretsar är minnen som följer en för livet.

Jag hade själv som ung ganska lätt att få vänner, vilket jag är säker på påverkat min självkänsla- också som vuxen. Jag är inte rädd att vara ensam, jag vet att jag inte behöver det, om jag inte själv vill exempelvis. Känner mig mycket sällan ensam (men har däremot ett starkt behov av att vara det mellan varven.)

Jag hoppas att jag törs säga vad jag tycker- utan att vara rädd för vad andra ska tänka om det.

Så: Hur man som ung blir bemött av sina kamrater som ung påverkar mer än man tror.

DÄRFÖR BÖR VI VUXNA AGERA I DEN MÅN VI KAN SÅ ATT INGEN STACKARS UNG SJÄL SKA BLI MÄRKT (för en herrans massa år) SOM DEN SOM INTE BLIR OMTYCKT, INTE ACCEPTERAD!!!

För vi är alla små och stora stjärnor, fantastiska var och en på sitt eget vis.

Inte bäst på allt, men vi är unika och värdefulla och var och en förtjänar att bli sedd och älskad- för just den person han/hon är.

Och vet du vad... Du som läser nu... just Du där- Du är också inkluderad: Kom ihåg att Du är värdefull!  

(Trots att det genom livet kommer att komma en och annan rötskalle som kommer att försöka få dig att tro något annat. Men Du... Lyssna inte på sådant trams! Sätt en banan i varje öra och gå vidare!!!)

Dagens Citat:

"Ett gott samvete- är bästa huvudkudden"