Jag kom just hem från akuten. De sade att det var det enda alternativet när jag under kvällen ringde sjukvårdsupplysningen för att jag inte kan svälja. Får med möda ner saliv- och vatten. Satt på akuten ett tag, men valde att åka hem pga den långa kön, vill inte sitta där hela natten, och jag lär ju inte prioriteras i första hand, det är ju inget livshotande tillstånd, men det gör illa ont, och det är jobbigt att inte få i sig något, så det hade varit skönt att  antibiotika då det med all sannolikhet är streptokocker. Penicillin tar ju bort det onda ganska kvickt. Men... jag åkte hem och åker till Gripen imorgon bitti istället.

Vanlig ipren hjälper inte mot smärtan.

Min ärkeängel Gabriel har pysslat om mig under dagen, köpt glass (det enda jag kunde svälja) med smärtan tilltog under kvällen och nu går inte ens det. Jag plågade mig upp ur sängen, borstade tänderna och drog på mig en klänning och åkte till apoteket under kvällen. När jag klev ur bilen insåg jag att klänningen var fläckig och jag svettig av vädret och febern, så jag måste ha tett mig som en uteliggare med krokig hållning. Kroppen sjunker liksom ihop när man mår dåligt av en eller annan orsak. Halvt ruinerad efter inköp av diverse starka halstabletter och diklofenak fick jag åtminstone lite fason på det onda. Hjälpte bättre än ipren, men inte helt och fullt. Nu skriver jag för att skingra tankarna.

Undrar vad det är som gör att vissa är mer infektionsmottagliga än andra. Ända sedan jag var liten har jag varit en person som åkt på det ena efter det andra. Vid fyra år hade jag dubbelsidig lunginflammation och därefter har jag åkt på det mesta, känns det som. Ändå lever jag relativt sunt nu förtiden. Jag har blivit intresserad av det här med hälsa (har gått så mycket på Klarahälsan, haha=) och gör allt som står i min makt för att vara hälsosam, ändå drabbas jag alltid. Livet är inte rättvist...

Mina vänner brukar skoja om att de kan gå tryggt bredvid mig när åskan går. Blixten kommer med all sannolikhet att slå ner i mig, om så sannolikheten är en på tusen. På gott och ont. Så har det alltid varit.

Men jag har hittills inte fått något som inte går att bota, så jag bör väl vara glad ändå.

Jag lever och har alla kroppsdelar i behåll, så någonstans har jag ändå en skyddsängel, där, bakom mig, även om jag inte kan påstå att jag glidit genom livet på en räkmacka.

Men jag har alltid löst det, på något vis, till slut.

Det sägs att Gud hjälper den, som hjälper sig själv. =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...