Att slå ned en annan människa är straffbart. Misshandel. Inget snack om saken. Bara att visa upp blåtiran och såret och det är klart. Konkret och tydligt. Synbart.

Men dold i dunklet finns en annan, lika kraftfull form av misshandel: den psykiska. Tänk om man kunde gå till polisstationen med en trasig själ: "Titta här, ser ni hur förstörd den är, sår över allt.".

"Javisst, det blir rättegång och förövaren ska få sitt straff. Självklart ska man inte få förstöra en själ."

Men det går inte att plocka fram en själ och visa upp den.

Det går heller inte att bevisa hur de osynliga såren kommit dit.

Men allt efter som tiden går, kommer själens sår att anas, hur än man försöker gömma dem.

Omgivningen kommer att förstå att något hänt, men inte vad.

Omgivningen kommer att höra hur skrattet tystnar, se hur ljuset i ögonen dör.

Omgivningen kan omöjligt veta vad själen upplevt, och de allra flesta kommer att vifta bort det.

Sår i själen är nämligen allt för svåra, känsliga och skamfyllda för att man ens ska våga prata om dem.

Våga fråga eller våga berätta.

Sår i själen är som spöken:" Jag kan ju inte se dem, så jag vet inte om jag ska tro på dem."

Kanske är det bara någonting som någon hittat på?

Jag har säkerligen sårat många människor i mitt liv, sällan med avsikt, men jag vet att det finns de som upplevt sig trampade på. Av mig.

Och jag har själv blivit ristad- jag har mina ärr, trots att såren slutat att blöda.

Jag tänker inte bli bitter, och jag är medveten om att de som sårat i själva verket är de som mått allra sämst.

I mig finns inte längre någon vilja att slå tillbaka, jag vill inte låta något hat gro, inte numera, vill inte låta mig fyllas igen, av något som är destruktivt. Något som förstör.

Jag har lämnat det destruktiva bakom mig- och går i riktning mot solen.

Känner hur jag fylls av värmen.

Glad över att finnas till.