Vi har haft ovanligt många infektioner i sammar, barnen och jag. Jag har haft problem med örat; vatten bakom trumhinnan så trumhinnan vände sig åt fel håll, vilket gjorde ont. ;(

Elli haft en långdragen maginfektion och nu infekterade sår, Gabbe magsjuka och jag har fått en halsinfektion- fy fasen, vad töligt... Jobbigt att gå med feber i värmen. Och så är det ju det där med ensamma mammaskapet, att det inte finns något som heter att mamma är sjuk. Hemmet måste skötas i alla fall. Barnen ska köras, mat ska lagas och den där f-bannade städningen... Jag bokstavligen HATAR att städa. Jag vet att det ingår i livets villkor att städa, men jag avskyr det likväl. Jag är så där gammaldags kvinnlig och charmig, förstår ni,  bara ÄÄÄLSKAR att gå omkring med dammvippan i högsta hugg och le. Eller inte. :(

Tänk om jag, i jämlikheten namn, efter SEKEL av ojämlikhet nellan könen, skulle skaffa mig en hemmaman. Jag skaffar mig två jobb, bara han går här hemma och skurar och tvättar, diskar och lagar mat. Vore nå't det...

I denna stund vet jag att jag inte ska gnälla om bagateller. Fast jag gör det ändå, för hon som jag nu tänker berätta om uppmuntarade oss vänner, minns jag, att vara som vanligt, gnälla över det vi tyckte var jobbigt. (Och ibland behöver jag detta skrivande... som ventil för att inte bli en grinig morsa!) Utan att skämmas över det. Men ok- lite skäms jag. Lite för gnällig är jag.

En gammal vän till mig lämnade den här världen imorse.

En fd kollega som jag alltid tyckt mycket om; en vänlig och genomsnäll tjej som jag sedan vår tid på samma skola hållit kontakten med, också genom hennes sambo, som också är en god vän till mig, och tillika exkollega från en annan skola. Underbara människor båda två. Och det säger jag inte för att hon gått bort, utan för att jag verkligen menar det.

Jag tänker inte dra deras historia här, men jag sänder mitt varmaste deltagande till alla kärleksfulla människor kring fina Magdalena, som inte längre finns med oss på jorden.

Jag vet att hon finns någonstans... Självklart är Kärleken för stor för det här jordiska. För att dö bara för att kroppen dör. Klart att det finns något mer. Själen är odödlig och en dag ska jag säga: "Vad var det jag sa!!?" när vi möts igen på andra sidan.

Själv är jag inte ett dugg rädd för att dö. Jag vill inte göra det än på ett tag bara, har en del som ska uträttas först, och så vill jag passa på att njuta lite medan jag ändå är här.

Resa och träffa många nya människor, finnas till för min familj- i synnerhet MINA BARN så klart, sprida lite glädje här och var, och lite kärlek. Njuta av naturen, skriva och studera, bada i havet, gosa med katter, mitt kall (som jag ser det, då jag anser att lärarayrket är underbetalt): ge Grumsungarna en bra start på livet, lyssna  på och finnas för mina underbara vänner, bita ifrån när saker inte går rätt till, sjunga, läsa poesi... Ja.. det slutar inte där... Men jag har MYCKET kvar innan jag är redo att lämna in.