Jag vet att jag borde sova nu. Men det är så skönt att varva ner här en stund. Samla tankarna, liksom.

Dikten, eller sångtexten av Peter LeMarc jag fann (nedan) föll mig verkligen i smaken. 

Är det något jag innerligt önskar mina barn, så är det faktiskt modet att vara sig själv, som han skriver. Modet att våga stå för sitt ord, och framför allt hålla sitt ord, även om vinden vänder. Det är verkligen där man finner sann vänskap. "Medgång ger vänner, motgång prövar dem." Så härligt med folk som inte fegt vänder på kappan när det börjar blåsa. Som inte bara lovar och lovar, utan står stadigt på jorden. 

Så friskt, så tryggt...

Här blåser det rätt gött nu, faktiskt. ;-)

Det är så lustigt att det märks så tydligt när man mår väl. Jag var hos frissan idag- jag känner henne sedan ett tag och hon reagerade så fort jag klev in på salongen. "Har du varit utomlands? Du strålar."

(Undrar hur jag såg ut när jag mådde dåligt???!!!

Motsatsen till att stråla, är det att vara energisugande, tro?!

Kanske sög jag ut all gnutta energi som fanns i min stackars omgivning, hahaha!!! =)

Nej, tyvärr har jag inte varit utomlands i år, men trots att sommaren varit rätt kass tar solen om man är ute. Och jag älskar att promenera, så jag kanske har lyckats få mig lite färg ändå. För mig är det jätteviktigt att vara utomhus i dagsljus en stund varje dag, oavsett väder; jag inbillar mig att jag blir så trött annars.

En väninna har ett radband i bilen. Jag tittade på det idag, på väg hem från jobbet: Det var så vackert, kommer från Kurdistan.

Vi konstaterade att det underlättar i livet att tro på något. Kanske oavsett vad?

Själv upplever jag att jag ofta haft en trygghet, vad som än händer, i att jag tror på Gud. Jag tror definitivt att det finns något som är större än vi, något mer än det vi ser, något mer än det där vardagliga köret.

Som sagt: Det underlättar. 

Kom på något roligt här, som också stämmer:

"Det är inget måste att vara lite knäpp, men det underlättar!!!"  =)

Sov Gott!

Önskan

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Okänd författare.

 (Inte Peter LeMarc)

Jag blev så smickrad idag, när min nya klass frågade hur gammal jag är, och de trodde att jag var yngre än jag är!!! ;-) Första gången i världshistorien: i ungdomars ögon brukar man ju tyckas komma från stenåldern, men de trodde att jag var runt trettio och jag är runt fyrtio. Ååå, ooo lala!!! :)

Fast jag är gammal till åren på skolan, jag tillhör nog gänget som knegat där längst, smälter väl snart ihop med väggarna, haha!!! Känns så konstigt det där; en av mina kollegor nämnde att han är 42 i år, det var så nyss han (och jag) var en av de unga, nya på skolan. De som lyssnade på de äldre: jag hade en kollega som blev någon sorts "fadder" för mig under min första termin, han undervisade i samma ämnnen som jag och han kom varje dag till mitt klassrum och frågade mig hur allt hade gått, han gav mig tips och råd och han sa åt oss unga att det var viktigt att vi också delgav våra åsikter på personalmötena; vi som var nya hade så många färska idéer att komma med, men vi satt nog mest tysta och bara lyssnade på diskussionerna, som stundom blev heta.

Det var en härlig man det här, men tyvärr finns han inte i livet längre.

Apropå ålder, sa gamle kloke Strindberg:

"När man är tjugo har man löst världsgåtan,

vid trettio börjar man tänka över den

och vid fyrtio finner man den olöslig."

Själv hade jag (lustigt kan man ju tycka så här i efterhand) i princip stakat ut hela livet vid tjugo. Strax efter 20-strecket var jag färdig med mina universitetsstudier, hade träffat mannen i mitt liv, förlovat mig med honom och jag fick barn direkt när utbildningen var färdig. Jag fick ett lärarvikariat som efter ett par månader ledde till fast anställning, vi köpte hus och en volvo. Punkt. Vad som fattades var bara ett syskon till lilla flickan, helst då en pojke, då vi redan hade en tjej- och så blev det. Så skulle livet gå som på räls fram till dess att det var dags att dö. Ungefär...

Lyckligtvis blev det inte som jag hade tänkt mig- det hade ju bara varit för tråkigt. Som om livet bara varit en lång raksträcka utan hinder att ta sig över, utan rädslor att övervinna. Ett liv utan att tidvis få kämpa.

Ja, jag säger som gamle Strindberg: "Vid tjugo har man löst världsgåtan" men det är allt en nedrans tur att det visade sig att det inte riktigt var så enkelt. Annars hade det väl växt mossa på mig nu!!! ;)

Sov Gott!

Och tack, min kära "gamla" Charlotta, för kommentaren och för att Du läser!!! 

Jga blev så glad... kram

... innan jag släckte ;-)

Snart byter vi dygn. Om tjugo minuter, sisådär och jag ska alldeles strax krypa i säng.

"Siste man i säng var en liten kvinna" sa min mor om mig och min uppväxt. Ikväll kommer jag i säng före tolv och det känns bra. Hon kan ibland dra sig mot halv ett-strecket, gamla Fru Ur, innan jag sluter mina gröna, och det är inte bra. :( !!!

Jag är helt enkelt nattuggla.

Avslutar dagen med att kolla siffran för min blogg: 45 personer har varit här och läst idag.

Antalet unika besökare registreras, så det märks alltså inte om någon läser min blogg 10 ggr per dag, om man inte byter dator. Jag vet heller inte vem Du är, så jag pysslar med sk "masskommunikation" dvs jag framför ett budskap till en okänd skara. Antar dock att det är mina kamrater som läser... vore mycket lustigt om det fanns någon helt okänd människa som  bara letade upp Bea Wiiks blogg... hahaha!!! - vem skulle komma på det!!!???

Tack för att Du besökt mig, vem Du än är; thank you, merci, danke.

Natti! :)

Vi är blommor

Driv oss varsamt.

Vi är jordens hopp.
Låt oss växa vilda

och få gå i knopp.
Vi är blommor,

bryt oss inte.

Gränslös är vår glöd.

Låt oss växa fria

utan våld och död.
Ge oss mod att våga glädjas,

glädjas tusenfallt.
Lita på oss

ge oss värme

för där ute är så kallt.
Vi är barn och vi är många,

vi är jordens salt.
Lyssna till oss

vi är starka

vi kan allt, ja vi kan allt!

av: Barbro Lindgren

Det är skillnad på ärlighet och tanklöshet.

Tanken slog mig härom dagen, då min son sa att han har flera kompisar som har mammor som är runda (en omskrivelse av att säga att han inte tycker att jag är helt pinnsmal!!! ;-)) Sa då till honom (han gjorde det förvisso inte heller, men ifall att...) att han i framtiden skulle vara försiktig med att tala om för kvinnor/tjejer att de är tjocka. En man som är korkad nog att yttra en sådan klantig kommentar kommer förmodligen att få igen tusenfalt!!!

Det är, som sagt, skillnad på ärlighet och tanklöshet. Ärlighet är guld värt, men man behöver ju inte driva det hela till vansinne.

Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag inte att det finns en enda kvinna/tjej på jorden (eller man, för den delen) som är överviktig utan att veta om det. Jag kan nästan garantera att hon tvärtom är plågsamt medveten om vart enda kilo som inte sitter där det ska. Tyvärr ser samhället ut så. Den som säger till en kvinna att hon är för fet, bara för att vara hygglig, måste vara totalt borta!!!  ???

Män kan nog, generellt, ta det på ett annat sätt.

Utseendet är ofta mycket känsligare för en kvinna. I synnerhet det här med vikt.

Jag minns tydligt hur en man i min närhet, i samband med att jag fött ett av mina barn, påpekade att jag var tjock. Att jag inte slog ihjäl honom är ett rent mirakel. Mannen försvarade sig med att han ville tala om det för mig för att vara sjysst. Han menade väl "ifall jag skulle gå och tro något annat, liksom..."

Nej, och åter nej.

Jag kan nästan garantera att det inte finns en enda människa som inte vet att hon/han är för fet.

Det behöver Du med all sannolikhet inte upplysa henne/honom om.

Sov Gott! ;-)

Maria går på vägen som leder in till byn
Hon sjunger och hon skrattar åt lärkorna i skyn
Hon är på väg till torget för att sälja lite bröd
och solen stiger, varm och stor, och färgar himlen röd

Då möter hon en herre på en häst med yvig man
Han säger: "jag är kungens man, så jag tar vad jag vill ha
Och du är alltför vacker för att inte ha nå'n man;
Följ med mig in i skogen ska jag visa vad jag kan"

Hon tvingas ner i gräset, och han tar på hennes kropp
Hon slingrar sig, och ber honom för Guds skull hålla opp
Men riddarn bara skrattar, berusad av sin glöd
Så hon tar hans kniv och stöter till och riddaren är död

De fängslade Maria, hon stenades för dråp
Men minnet efter riddaren blev firat varje år
Ja, herrarna blir hjältar, men folket det blir dömt
Och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt

Björn Afzelius:

En kungens man