När Håkan kom hem från träningen ikväll, kom han med en chokladask. Med hjärtan, jordgubb och choklad. Inuti asken stod det att "jordgubb och choklad smakar kärlek."

Åååå, så sött!!! En morsdagspresent, fast Gabbe såg lite frågande ut när jag tackade. ;) Jag tror, om jag skall vara riktigt ärlig, att många av er män därute underskattar vikten av romantik. Ni är ofta så praktiska, och förstår inte alltid vad ni kan göra med en kvinna med hjälp av lite blommor och choklad....

Med anledninga av detta, för att jag blev så glad... vill jag ge en liten blomma till "mina mammor" på Mors Dag. Jag har sms:at Er, men Ni har inte svarat, Ni har säkert inte sett mitt sms. Jag har stått i kiosken för Gabriels fotbollslag idag, sedan under eftermiddagen har Håkan tränat fotbollstjejer ända fram till kvällen, så vi har inte kunnat komma, men jag sänder en hälsning till Er så här...

GRATTIS GITTIS OCH GULL-BRITT PÅ MORS DAG!!!

Ni är som mammor för mig!!! Kramar

Den här buketten är till Er

Igår kom jag iväg i alla fall. Och det blev ett väldans drag!!!  Grannen/väninnan har fyllt 40 och bjudit in sina 20 (eller vad ni nu var... nå'nting i den stilen) närmaste väninnor och vi satte nog gung på halva Stockfallet, tror jag. Det var såå kul att träffa lite nya, trevliga människor; för övrigt brudar "där det inte satt fast" om man säger så... Lite "forty is the new twenty-varning" när när vi begav oss ut på stan i försommarnatten med en fyrtioåring som är såväl vacker som "vild och skild".

 Jaa, det piggade verkligen upp. Tror att jag börjar hitta tillbaka till mitt vanliga, glada Bea nu. Hoppas jag... Behövde i alla fall få lite energi någonstansifrån och det tror jag att jag fick.

Trött som en bomb var jag när jag under dagen stod i kiosken för sonens fotbollslag. Men det var det värt! En glädje är värd mer än tusen sorger... Jag har inga alls problem, vare sig med trötthet eller huvudvärk om jag vet att jag orsakat detta själv genom att ha skoj kvällen före. Värre är det ju när man får migränattacker helt oskyldigt, so ta say. Sådana som bara hoppar på en för att man är stressad och känner sig sliten och nedgången.

Sov Gott, Alla därute som i denna stund har den goda smaken att "läsa mina tankar" ;)

Ibland tycker jag att jag är en stark person. Seg som en oxe. Det tycker jag dock inte nu. Nu är jag skör som en porslinsdocka; Hanteras jag för hårt nu, faller jag samman i bitar. Känns det som i alla fall. Jag är svag och bräcklig i denna stund.

Lyckligtvis har jag hemskt bra kollegor. De bästa i världen. Förstående och inte alls fördömande, trots att "jag sviker". Har gått omkring med migränattacker av och till i några veckor nu, vilket gått ut över mitt jobb. Men inte ett ont ord på min arbetsplats; där andra tvingats ta vid när jag "fallit ifrån". Guld till Åsfjärden. Till alla mina vänner och kollegor. "De befinner sig på en hög nivå" som en annan kollega uttryckte sig om kollegiet i ett annat sammanhang.

Min kropp börjar säga ifrån. Jag vet att detta låter helsjukt: Jag driver mig själv så hårt att kroppen slutligen skriker rätt ut: Lägg av nu, Bea!!!

Måste verkligen se över mitt liv, för så som situationen är nu mår jag uppenbarligen inte bra. Vill säga det igen: Det rör sig inte alls om min arbetssituation, även om den blir drabbad. Det rör sig om helt andra saker.

Ikväll hade jag bokat upp mig med ett gäng gamla vänner och kollegor. Det hade varit så roligt att träffa alla gamla donnor och donnar, men jag fick avboka. Jättetrist. Får se om jag lyckas med morgondagens evenemang: ska fira en granne/ väninna som fyllt 40. Ser fram emot det med, men vem vet vad som händer?

Blir så sur på mig själv, på detta kvinnliga betéende: Martyren, liksom... Ett offer för alla omständigheter runtomkring. När jag skulle kunna ta kommando över hela situationen, väljer jag istället att tycka synd om mig själv och fortsätta i alla fall.

Hmmm... Har en del att lära...

Sov Gott i natt.

Å, tusen tack, bästa vänner, för den styrka Ni sänt mig genom era fina kommentarer. De värmer, ska ni veta. Antar att jag helt enkelt reagerat på stress från alla håll. Det känns bättre idag, lyckligtvis. Och Muppen, jag hör av mig. Du är så trygg och stadig. Jag minns när vi jobbade tillsammans; det var också vid läsårsavslutet, och jag flög in på ditt rum och bara vrålade... "Stridspsykos" sa du då...

Jaa, snacka om oblananserad.

Tur att man har förstående vänner omkring sig... Ska försöka att ta det lugnt nu, känner fortfarande adrenalinet pumpa genom kroppen och jag har svårt att varva ner, men jag vet ju att jag måste om jag ska bära.

Ha det gott, alla fina. ;)

Just nu ber jag om styrka och kraft.

Kraft att fortsätta kämpa.

Mod att förändra fast jag inte vågar.

Det känns som om jag snart inte orkar mer. Trots att jag vet att jag måste vidare, vidare, vidare...

;/

Har under kvällen fått en hel del arbete undanstökat. Skööönt!!! Jag är kanske lite underlig, men man har ju sina rutiner och vanor; Jag har alltid jobbat på helgerna och för mig fungerar detta bra. Planerar och strukturerar upp veckan så jag har allt, i stora drag, färdigt. Pratade med en väninna häromdagen, som jobbar som rektor och som nästan blev förbannad på mig när jag berättade att jag suttit förra lördagskvällen med nationella prov: Hade du jobbat hos mig hade jag inte tillåtit dig att göra så här, menade hon.

Men men... Vi har våra 10 timmars förtoendetid, och skall man hinna med att sköta hem och ungar, med diverse fritidsaktiviteter under vardagkvällarna, är det inte helt enkelt att få pusslet att gå ihop. Så under vardagkvällarna får jag inte så rysligt mycket tid över. Jag unnar mig dessutom en timmes promenad per kväll; det måste jag för att få kraft och energi och må bra. För övrigt drar jag här också ofta med mig bästa väninnan och våra samtal under den här timmen är guld värda.

Och så tar jag mig ju tid till att blogga. Det är något jag själv valt och som ger mig så otroligt mycket. Så; om jag måste jobba lite under helgerna är det helt ok för mig. Men man behöver kanske inte välja just lördagkvällen. ;)

Nästa helg blir det dock full fräs för mig och inte särskilt mycket arbete gjort; jag kommer förmodligen komma till jobbet på måndagmorgonen som en urvattnad disktrasa: På fredag kväll ser jag fram emot att träffa ett glatt gäng gamla kollegor och på lördag blir det 40-årskalas. Får se om man pallar med detta... =)

Sov sött, Vännerna mina ;-)

I min klass håller vi på med muntliga nationella prov på svenskan just nu. Vi lyssnar på en berättelse, eleverna återberättar sedan gruppvis vad de hört, diskuterar ämnet och argumenterar för sina åsikter.

Tes och argument har jag försökt pränta in i mina elever hela läsåret och nu prövas deras förmåga under viss nervositet från alla håll =)

Man kan faktiskt tycka i princip hur man vill, för i vårt demokratiska land har vi välsignats med åsiktsfrihet och religionsfrihet. Tack vare generationers kamp. Tack vare franska revolutionen och upplysningsfilosoferna, tack vare många blodiga strider, har Du all rätt att yttra din åsikt så väl skriftligt som muntligt.

Och jag tycker att Du skall ta tillfället i akt. Bekämpa knasigheter med kunskap och framför det du anser vara sunt och positivt. Men var noga med att ha ha argument för det du tänker; jag har svårt att tro att skrik och skrän "Du är ju för fan dum i huvudet" kan förändra i någon form av positiv riktning. Läs på istället. Skaffa kunskap. För kunskap är makt.

Kommer knasigheter fram, typ nazism eller vad sjutton som helst, får vi "slå ner dem" som en vän brukar säga och jag menar då inte bokstavligen, utan jag menar med argument.

Tänkte, som vanligt, i mitt skrivande; skriva om någonting annat än vad det blev. Tänkte skriva om ett av ämnena som dök upp i våra nationella prov idag; det handlade om könsroller, men när jag skriver börjar jag associera; det ena leder till det andra som leder till det femte... Och mina associationer får mig att växa i mina tankar och övertygelser.

Skrev samma sak härom dagen på bloggen när jag pratade om politiska åsikter, men nu hade jag istället könsroller i bakhuvudet (det var dessa vårt nationella prov behandlade) och jag säger det igen:

Skrik rätt ut när det blir helfel!!! (Var dock försiktig med att såra eller kränka andra människor. En av mina kloka kollegor sa någonting bra vid ett tillfälle då han upplevt att han tangerat gränsen i en diskussion med en elev: "Kränkta människor är farliga människor".)

 Du kommer att få motargument och bli överbevisad om du haft fel, vilket man kanske har ibland, men håll inte käft om du tror på något!!!

En av "De stora" i min värld är Ulf Lundell. Han har en dotter som heter Sanna som numera är vuxen och gift, eller vad hon nu är ;) med Mikael Persbrandt.

Lundell har skrivit en underbar låt till sin Sanna, när hon bara var ett litet barn. Guld, säger jag bara.

Så här försöker jag också fostra mina barn. (Har dock, med tiden, upplevt att det finns en liten nackdel =) : Min dotter argumenterar så in i bomben för allt hon tänker och tror på. Snacka om att "tjöta höl i hövve på morsan." :-))

(Citat; Ulf Lundell: "Sanna")

 
Sanna, vad du än hör, vad du än ser
vad du än kan bli utsatt för
Kom till mej fort och se mej som jag är
Kom och se vad jag egentligen gör
Jag skriver, jag sjunger
jag skriker, jag skrålar

Sanna, jag vill leva innan jag dör
En dag ska du stå brevid mej i solen och
veta vad det är jag slagits för
Och också du måste slåss och streta emot
om du vill ha din frihet kvar

Det finns stunder i livet som innehåller sååå hemskt mycket värme. Stunder man bör spara och ta fram när det blåser kallt.

Tidigare i eftermiddagen gick jag in för att läsa Miraklets blogg och fick en överraskning som heter duga. Blev så rörd av det du gjort för mig och Tina, så jag vet inte vad.

Tack, finaste Du!!!

Jag kommer att spara den här bloggen till döddagar och jag vill dessutom visa ditt inlägg för hela världen för jag är så stolt över vår underbara vänskap...

Stor varm kram till finaste Miraklet ;)