Det förra inlägget blev bara sååå konstigt när jag kopierade och hade mig, så jag rör inte det mera, utan skriver istället min kommentar här.

Jag bara älskar att blogga. Den feed back man får på sina reflektioner är helt underbar. Kommentarerna, som gör att jag kan spinna vidare på mina tankar, får mig att växa.

Gubbfan gav mig en kommentar till inlägget "Ibland lyckas man"

Därav tog jag fram Ferlindikten.

Jag känner mig ännu starkare nu i min åsikt: Av vilken anledning går vi omkring och fånar oss på detta vis? Så fruktansvärt mycket av det vi gör är ju för sjutton bara "ett spel för galleriet." Och till vilken nytta? Tänker på mig själv nu; när situationen drevs till sin spets med anledning av att jag klämde mitt finger i en dörr och halvt avled av smärta. Men visade inte detta med en min för mina elever. Killen som samtalade med mig i ögonblicket detta skedde berättade senare att han "ingenting märkt."

Jag kunde ju faktiskt ha lagt den energi som gick åt till att dölja, på något mera konstruktivt istället...

Som sagt; situationen drevs till sin spets vid detta tillfälle. Men så här gör vi väl lite till mans både av och till?

Vi "döljer våra sår", som Ferlin skriver, och "våra hjärtan som bankar och slår." Vi hakar på oss skyltar och pratar fånigt om väder och vind. Utan att beröra kärnan. Sätter på oss masker, spelar ett tillgjort spel för åskådarna. För att hålla fasaden uppe.

Det  blir ju nästan lite humoristiskt...  =)

Sov sött. vänner. Det gör jag med snart... <3