Alla inlägg under februari 2014

Av Beatrice F Wik - 27 februari 2014 23:35


Det var alltid full fräs på mig när jag var ung. Jag var aktiv på alla sätt. Hade sömnproblem också, stora svårigheter att koppla av, varva ner.

Tänk hur åren förändrar saker.

Jag har fortfarande rätt mycket om mig å kring mig, men jag har blivit så inbitet hemmakär.

Vad jag älskar lugnet här hemma, med katter och stearinljus- och när jag är ledig: film och böcker.

En kväll på stan (som jag älskade förr) kommer inte i närheten av harmonin jag har här hemma.

En stor nackdel är att man rör på sig mindre när man är förälskad i sitt hem.

En promenad per kväll var det förr- i alla väder- rusk stör mig inte alls.

Men nu... Ja, jag försöker komma ut så ofta som möjligt på mina kvällspromenixer, men myset här hemma håller mig gärna kvar.

Man känner ju av tröttheten på ett annat sätt nu också, i 40-årsåldern, jämfört med för bara tio år sedan.

Så det blir...

Tiden förändrar oss.

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 25 februari 2014 23:30

... fotriktiga skor (Se nedan)

=) hahaha, fast kjolen kunde vara NÅGOT längre bara....

Jag säger då det: Vilken härlig donna!



ANNONS
Av Beatrice F Wik - 24 februari 2014 22:30


Efter inlägget jag skrev om Lady Gaga fortsatte jag titta på henne; hon är ju riktigt bra! =)

Hennes klädstil fick mig att minnas en gammal incident, nu kan jag inte mer än skratta åt det, men just då blev det himla dumt.

Saken är den att jag verkligen gillar den där typen av kläder (ja, inte fullt lika avklätt som Gaga, då) men jag har mycket kläder hängande i garderoben som jag i princip aldrig använder, för de passar inte in i sammanhanget.

Jag har en kort, svart skinnkjol t ex som jag bara använt ett par gånger för i det jobbet jag har med ungdomar känns det inte passande att klä sig hur som helst.

Höga klackar gick jag alltid i förr (t o m  srang till och från bussen i skyhöga klackar) men nuför tiden är jag mer bekväm av mig, Det var lite roligt en gång när det kom en skoförsäljare till min förra arbetsplats och han berättade hur fotriktiga alla hans skor var och en kollega och jag gav varandra en snabb blick (hon gick också alltid i högklackar) sedan frågade jag om han hade fotriktiga stilettklackar. Han tittade på mina höga stövlar någon sekund innan kollegan och jag brast ut i gapskratt och några fotriktiga skor köpte jag aldrig.

Men en knäpp incident som jag kom att tänka på när jag såg Gaga var när jag för några år sedan gick i KBT. Jag skulle bli kvitt mina sömnproblem genom terapi och det blev faktiskt mycket bättre.

I alla falll.... Jag har mycket kläder jag sällan använder för att det helt enkelt inte passar sig.

Men en dag när vi hade studiedag på min skola, och inga elever var där passade jag på att använda mina spetsstrumpbyxor, som jag tycker är så fina...  Mmm, lite gränsfall till kort kjol när man är lärare, men som sagt: vi hade inga elever så det gick bra. Problemet var bara att i bilen hem kom jag plötsligt på att jag skulle på KBT, första samtalet också, och jag hann inte hem och byta om.

Och jag glömmer aldrig terapeutens ansiktsuttryck när han ropade mitt namn i väntrummet och jag reste mig upp i dessa kläder. Han stannade till en mikrosekund och stirrade uppifrån och ner på mig, såg märkbart förvånad ut; han hade nog inte räknat med att det skulle komma en kvinna i den typen av kläder på ett terapisamtal, de där spetsstrumpbyxorna var verkligen iögonfallande och det blir rätt extremt i kombination med höga stövlar med smala klackar.

Ja, hualigen... det var pinsamt, men jag låtsades inte om någonting och vi pratade på  och hade terapi. Det var inget mer med det. Men jag undrar vad han egentligen fick för första intryck av mig. Ja, det lär jag adrig få veta.


Av Beatrice F Wik - 23 februari 2014 22:30


Det här har förföljt mig sedan jag gick i skolan: Fel stavning av mitt efternamn.

Min familj stavade Wiik med två i, men av någon lustig anledning stämde inte detta med hur vi var mantalsskrivna. Här står det Wik med ett i, även om det står Wiik med två i på mina farföräldrars gravsten osv. Min pappa ändrade beträffande sitt namn, för att slippa krångel (pass mm stämmer inte) så nu ska jag ta tag i det här med. Wik blir det nu, som det står i alla papper.

Spelar roll, tandtroll, egentligen... och nu försöker jag sprida.

Gäller bara att komma ihåg när man signerar...

(För att göra det hela ännu mer komplicerat heter jag egentligen Funk också, men det är överkurs.)

Av Beatrice F Wik - 22 februari 2014 09:15


Hahaha, jag skrattar när jag läser vad jag skrivit under dagarna som gått, och åt Luvcatz målande kommentar: "Det är tur att man får skriva av sig annars hamnar man väl snart på hispan". :-)


Ja, det är en djävulsk tur. Det är fruktansvärt påställt ibland- från alla håll.

Det är väl det som kallas livet; Det ska inte gå på räls (det vill jag nog inte, heller).

Men ibland, som sagt... Det är pressat på alla fronter och man (läs jag) är vissa stunder en hårsmån från att flippa ur totalt. Måste andas, puh... få ur sig skiten. Det är därför jag skriver bland annat, det är otroligt avstressande.

Och jag håller en fot på marken genom att prata av mig. Prata, prata, prata. Så det inte slår slint totalt, hahah!!!=)

Allt bara pyser över och man blir inspärrad, hämtad i tvångströja, helt omöjlig att ha i ett möblerat rum. Hualigen.


Lady Gaga-  Here  I come :/



Av Beatrice F Wik - 21 februari 2014 23:30


Jag kan bara inte sluta i mitt skrivande- bitter.

Måste fortsätta.

På något vis, i kyla, kan jag ändå finna hopp i att jag tror på Något Större.

Jag tror inte på Gud i den bemärkelsen att han är dömande och förvisar "de elaka" till helvetet och "de goda" till himmelriket.

Men jag tror inte att vi småttingar här nere, med våra egoistiska behov emellanåt, är det enda som finns. Det skulle ju vara jätteynkligt.

Livet är stort i sig, javisst, men när man börjar gå ner på sandlådenivå och bete sig, då känns det lite tragiskt och då helt enkelt MÅSTE jag tro att det finns Något mer.

Jag minns ett gammal citat av moder Teresa, som illustrerar det här:

Det har att göra med att vi ibland tjafsar och bråkar som barnrumpor, vi människor.


"Kom ihåg att det egentligen aldrig var någonting mellan Dig och dem.

Det är i själva verket något mellan Dig och Gud."


Jag syftar nu på moral- hur vi handlar mot varandra.


Hehe =)

Jag ska bli ÄNNU mer munter och berätta för Dig, kära bloggläsare hur jag och mina prydliga väninnor/präktiga lärarinnor resonerat idag.

"Prinsessan Madeleine har nedkommit med en dotter".

 Kul. Men- det finns ett aber. Vi räknade efter: "Var det NIO MÅNADER efter bröllopet?"

Vi blev bedrövade när det inte stämde och började diskutera hur vi nu skall gå till väga.

Vi tänker polisamäla det- det är det enda rätta.

Imorgon bitti kommer jag att ringa polisen i Karlstad och göra en anmälan. Hmmm.


(Obs: Detta är ett skämt)

Av Beatrice F Wik - 21 februari 2014 22:55


Jag blir öppenhjärtlig nu, men det får vara så.

Jag måste om det ska vara någon mening med det jag skriver.

Och jag skriver för att koppla av, varva ner min överstimulerande hjärna.

Jag skriver om rovdjur och människor.

Om bittra erfarenheter av det här livet.

Jag är bitter på kalla människor. Människor som enbart skor sig själva, för egen vinnings skull och som högaktningsfullt skiter i andra.

Jag är besviken på dem som försöker utnyttja den som är vänlig, som provar sig fram, testar hur långt de kan komma innan man sätter ner foten och markerar sin gräns. Borde inte denna gräns vara självklar?

I ett civiliserat samhälle 2014?

Jag är trött på skitprat- skitprat i syfte att trycka ner andra, för att framhäva sig själv.

Så j-a osexigt (som ungarna säger).

Det är så fult, så ynkligt att prata om illa om andra människor för att själv verka duktig.

Och jag är trött på dem som lyssnar, som inte ser igenom denna fumligt målade mask.

Jag är besviken på människor som beter sig som rovdjur.

Jag har alltid trott att sanningen alltid kommer fram- att det lönar sig att spela med öppna kort.

Att man får tillbaka det man ger.

Jag börjar nästan tvivla nu.

Moral är inte bara ett tjusigt ord. Det är en spelregel, för att livet ska funka.

Jag brukar aldrig vara ute efter hämnd på något vis- det är destruktivt, jag vet.

Men just nu kan jag inte låta bli att önska att sanningen ska uppdaga sig, och jag kommer att skratta rätt ut när de som förtjänar det står där avslöjade, med byxorna neddragna till knävecken i hopp om att med fula medel söka göra sig själva bättre än de långtifrån är.

Usch. Jag är besviken.

Av Beatrice F Wik - 21 februari 2014 21:03



Jag ska inte vara bitter, ska försöka vara positiv.

Men hur enkelt är det när dagarna alltid är totalt uppbokade, det går i ett från morgon till kväll. Ja, jag vet... det är jag som bokar upp dem, men man har ju en del måsten i det här livet och man kan ju inte bli helt asocial och bara vägra allt.

Jag har förändrats.

Från att ha varit en som gillar mycket folk och fart och fläkt har jag fått ett allt större behov av stillhet.

Att bli dragen i från så många håll tar på energin. Den som drar från sitt håll och blir besviken när jag tackar nej ser ju inte att jag har fullt upp från andra håll- där jag också måste finnas.

Och jag vill inte göra människor besvikna, men drar jag mig inte undan lite nu kommer jag att bli utbränd.

Inte pga mitt jobb, utan på alla krav som ställs på mig som människa.  Alla ställen man egentligen borde vara på, finnas till på- samtidigt.

Nu MÅSTE jag sätta stopp. Jag har tappat mitt humör för tillfället, det känns bara kravfyllt, allt.

Det är lustigt hur det här samhället ser ut; fullt av korpar som vill käka och man måste själv sätta gränsen- annars är man snart uppäten. Man måste ta i så, kämpa så för sin rätt. Det stör mig. Varför kan inte rättigheter bara vara just rättigheter, som inte utsugare försöker snuva en på?!

Varför måste jag gång på gång försvara dem?

Allt för ofta gäller "Att äta- eller ätas" och det är något jag verkligen inte gillar. Men så är det många gånger.

Bittert och kallt.

Ibland skäms jag över att vara människa. Skäms över mitt släkte.

Jämför oss med katterna. Rovdjur. När jag serverar mat åt mina katter står de och morrar åt varann, slåss om vem som ska ha den största biten. Ja, de är bara katter. MEN FÖR SJUTTON: VI ÄR MÄNNISKOR! Vi borde ligga på en intelligensnivå som är bra mycket högre än så.

Helt otroligt.



 Jag MÅSTE få bara vara för att min hjärna ska funka. Jag känner själv att jag är på bristningsgränsen.

Det är skarpt läge-  jag kommer att stänga av telefonen under helgen. Tar bara emot samtal som är absolut akuta.

Jag måste få ANDAS, har ingen marginal alls nu.

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12 13 14 15 16
17
18
19
20
21 22 23
24 25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se