Relationer är ett intressant och svårt ämne.

Jag jobbar med människor (att vara lärare är långtifrån bara undervisning), mänskliga relationer är en del av min vardag- så jag borde vara proffs. Men jag har insett att mänskliga relationer är bland det svåraste som finns.

Jag lyssnade på låttipset (se kommentarer, Allan Edwall) och smålog för mig själv när jag lyssnade på det där med "två ska man allt va" och när man är det, "då ska man va fri". =)

Jag skriver nu inte om egna erfarenheter, jag har valt att inte skriva så mycket om egna relationer pga att andra människor så klart är inblandade i "relationer" (annars kallas det ju så klart inte relationer) utan det jag skriver är rent allmänt. Utifrån vad jag läser, hör, ser, ja... Osv.

Relationer som avslutas och påbörjas.

Jag skrev i inlägget (där jag fick kommentaren, se ovan) om att jag är skild. Och en skilsmässa är aldrig enkel. Den kan vara mer eller mindre svår beroende på olika omständigheter, men det är aldrig en komisk historia. Man skrattar inte ihjäl sig.

Jag har dock ett råd att ge. Jag avråder starkt från skilsmässa om barn är inblandade, men har man kommit till vägs ände kan det ändå bli till en konstruktiv lösning- under förutsättning att båda föräldrarna är mentalt vuxna, jag menar då att man bör vara vuxen rent tankemässigt och inte stoppa in barnen i skottgluggen. Det är inte lätt om man är f-bannad, men det är nödvändigt om vill ha barn som mår ok. Och det vill man ju. Man vill ju inte låta ungarna lida för att man själv är omogen, det är ju inte deras fel.

Har man nu kommit dithän (nu kommer jag faktiskt berätta om något ur min egen historia, men det rör bara mig själv och de råd jag fått, då jag själv gått i terapi i samband med ett uppbrott, så det kvittar om jag drar upp dem offentligt, det är ju enbart råd) att det bara inte går att reparera- och om man vill få till ett någotsånär lyckligt efter-skilsmässan-liv: Gå inte om du inte är säker på att relationen verkligen är död. Jag menar då: Gå inte för någon annans skull, utan för att Du verkligen är säker på att Du vill avsluta relationen.

Det är lätt att inbilla sig att man är förälskad i någon helt ny männsika bara för att äktenskapet börjar trassla, men man bör aldrig lämna för att kasta sig in i något nytt. Det blir sällan som man tänkt sig pga att hela situationen ändras så drastiskt efter en skilsmässa med sorg hos ungar, släktingar, uppslitningar åt alla håll och den situation man hade innan är plötsligt inte så blingblingrosa när den grå tisdagsmorgonen kommer och Prinsen på Springaren (som skulle rädda en ur hela situationen som det trassliga äktenskapet innebar) kommer upp morgonsur ur sängen i trasig pyjamas och rapar vitlök. (Puh... vilken megamening...)

När spänningen har lagt sig (vilket den gör) och man inte har något att bygga på annat än en förälskelse man egentligen inte lärt känna (för det kan man inte-  inte på "rätt" sätt om man parallellkör två relationer. Det är dessutom fegt och oärligt), är risken stor att man vaknar upp ur ett rus som egentligen inte var verkligheten- och då mår man inte bra. Alla former av verklighetsflykter har ett gemensamt: De tar slut, man kan inte leva i ett rus för evigt, verkligheten kommer ikapp, och då kommer alltid en bitter baksmälla.

Så kort och gott från mig: Skilj Dig inte om Du inte är beredd att leva ensam- i alla fall ett tag.

Finna Dig själv, må bra och bli trygg i den Du är. 

Sedan kan man börja bygga en relation, när man är på stadig grund. Det blir bara besvikelse annars. Så tror i alla fall jag. Men viktigast av allt: Bygg, bygg och bygg i första hand på den man eller kvinna du har barn med. Den personen kommer alltid att vara en av de viktigaste personerna i ditt liv, vad du än känner. Barnen har skapat ett band du aldrig någonsin kommer att kunna klippa helt, hur trött du än är på den andra föräldern.

När livet slår på oss måste vi kämpa tillbaka.

Det gäller bara att ha styrkan, att inte ge vika.

Aldrig någonsin lägga sig platt. Den som inte gett upp har inte förlorat, så är det.

Just nu är jag rätt nöjd med hur jag styrt upp mitt liv.

Så får man kanske inte säga i Sverige och det finns säkert någon som stör sig och det är ok för min del.

Man får störa sig på mig om man tycker att det är konstruktivt.

Jag klagar så mycket över saker och ting så jag kände för att skriva att jag är stolt över de val jag gjort, val som fört mig till den plats i livet där jag är nu. Kanske inte över alla val, så klart, shit happens ibland. Men jag har i många lägen faktiskt också varit överraskande stark, och det är fascinerande och häftigt.

Det är häftigt att prövas och inse att man fixat det, inte gått under.

Att man gått vidare med kaos bakom sig men ett léende på läpparna.

Fortfarande upp, mot solen.

Vi människor är allt bra lustiga och det är hemskt spännade att få ta del av denna resa. Vara en del av livet.

Några år på jorden, sedan är det över.

I alla fall för den här gången (om man som jag- tror på reinkarnation- för jag tror ju inte att de här åren är det enda, men just här, just nu, går jag i den här kroppen, och återgår till jord relativt snart, det vet vi med säkerhet- om bara hundra år finns varken Din eller min kropp i den skepnad den har idag).

So WTF( som ungarna säger): Smile! =)