Alla inlägg under februari 2015

Av Beatrice F Wik - 28 februari 2015 23:45

  


Jag skulle gärna slänga upp bilder här på mina vänner, men det kan jag ju bara inte göra... De har ju inte valt att blogga. Det är knappt så jag kan lägga upp bilder på mina barn, av respekt måste jag naturligtvis fråga dem först så klart, och det är väl kanske inte alltid poppis att va på bild hur som helst, så jag får hålla till godo med bilder på mig själv. SELFIES!!!

Jag ändrade profilbild, därav dessa foton- och jag är så fascinerad av vad man kan göra med kameran!

Hur man än gör och hur man än vill, kan man ju inte ändra de stora dragen på modellen, men ljus, färger... häftigt!

Det var inte meningen att jag skulle skaffa mig en ny kamera som denna, men nu blev det så i och med den nya telefonen, och jag må väl erkänna att det är lite skojigt... ;)

Den är helt fantastiskt den där iPhonen, och jag... jag är som jag är: Kan inte släppa att jag får dåligt samvete över att ha nyaste mobilen. Det ligger för tungt, liksom, jag behöver den inte, men jag måste ha en fungerande telefon. Hatar att jag är så'n... men jag mår dåligt när eleverna uttalar "Oj, har du iPhone 6".

Det är sant, men jag vet inte varför. Det känns inte ett dugg bra, fast jag borde bara högaktningsfullt skita i det och vara nöjd med min telefon. ;/


(Och lite underligt hur ögonfärgen ändras på bilden: Kolla ögonen... I verkligheten är jag inte alls blåögd, jätteunderligt att det ändras så här... jag har väldigt mörkt gröna ögon, mysko... även om blå ögonfärg är hemskt vackert, föredrar man ju att fotona återges veklighetstroget) ;/

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 28 februari 2015 23:45


Jag har haft en toppenkväll med några härliga väninnor.

Paj och sallad hos en före detta granne, sedan nostalgikväll på stan. Vi har skrattat och vi har dansat och dansat som om morgondagen inte fanns. Och vi har haft sååå kul! En av tjejerna kom från samma lilla ort som jag, värdinnan presenterade oss båda, jag kände igen henne och försökte få ordning på alltihop, när kvinnan plötsligt kom på vem jag var och mindes att hon en gång, som barn, varit hemma hos mig. Jag minns det inte? Men hon berättade om min mamma, att hon kom ihåg min mamma för att hon tyckte att mamma var bedårande vacker, och om hur min mor hade sitt långa hår, uppsatt i en knut i nacken... och visst, det var rätt kvinna hon minns- trots åren som gått, hon hade håret på det viset -och visst var hon vacker, min lilla mor- och är fortfarande, fast nu är hon ju till åren så klart, men hon har rena, fina ansiktsdrag och rör sig alltid stolt, med rak rygg och högburet huvud- och är alltid lika vänlig.  Det är en kvinna med "dignity"- ordet jag älskar. Värdighet. Min mor har stark "dignity", det är rätt typiskt för henne.

Och fortfarande håret uppsatt i en knut i nacken.


Sedan, när kvällen var slut, delade tre av oss taxi hem. Två skulle till Stockfallet, jag vidare en kilometer till mitt lilla hem. Vi kom överens med taxichauffören om ett pris- och allt var frid och fröjd. Väninnorna hoppar ur taxin, jag blir ensam kvar med chauffören. Han frågar om jag har någon man. Jag svarar "nej- jag är skild". Han fortsätter, berättar att han också är skild. Sekunden därpå vill han ha mitt nummer, menar att han är "sugen på ..."

Jag blev rasande! Står det "hora" i skallen på mig eller?

Jag är så infernaliskt trött på oseriösa män!!! Bara för kännedom så har jag inte något intresse för oseriösa män- ALLS. Jag är inte det minsta intresserad av män som bara är ute efter en sak och det står nog tio män efter varje skild kvinna på krogen när man går ut, som bara vill ha kroppslig kontakt.

Och jag kommer att dissa varenda en, för det är inte det minsta intressant för mig.

Jag blir bara sur, förödmjukad.

Jag är- också för kännedom- rätt stolt lagd, i min personlighet.

Här finns inget alls att hämta, för den som bara är intresserad av att roa sig, rent kroppsligt.

Jag blir bara trött och ursäkta språket, men kåta män finns det miljoner av (likväl som det med all sannolikhet finns lika många likadana kvinnor). Blir innerligt trött på dem som ens tänker tanken att jag skulle kunna komma, och gå ut någon bakväg. Kommer jag, går jag ut, så klart, genom stora entrén. Med huvudet, så som min mor lärt mig (se ovan), som jag är fostrad, buret högt.... varför i hela fridens namn skulle jag göra på något annat vis?

Så trist, långtråkigt... Kom med något vassare, liksom. :(

Som känslor, kanske???

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 28 februari 2015 08:15

 

Hur kan man inte älska en sådan här tillgiven varelse?

Vår Sotis.


I mitt hem finns tre katter och jag skulle ha svårt att tänka mig ett liv utan djur.

Jag vet att det finns många som har svårt för katter, som upplever dem som oberäkneliga och lömska.

Det ligger kanske något i det, jag har mött ett flertal katter i mitt liv som inte är särskilt sociala, ett av mina första minnen av en katt var en stor en som jag träffade hos min mormors väninna. Katten hoppade plötsligt upp på mitt huvud och satte klorna i mitt hår så mina mamma, mormor och mormors väninna fick dra loss den och vi var alla vettskrämda så klart, inte minst jag.

Men det är min fulla övertygelse att katter som är friska och mår bra... de gör inte så.

Ingen av våra tre har någonsin vare sig klöst eller bitit någon, mig veterligen. Någonsin. De är alla hemskt keliga, tillgivna och sociala. De älskar att bli burna och följer gärna med mig på promenad. De springer hela tiden fram och tillbaka, men följer mig hela vägen.


Jag är uppväxt med hund i familjen och skulle gärna vilja ha hundar med, men det är svårt när man jobbar som jag gör, med restid och hela faderullan. Det sägs att man antingen är hund- eller kattmänniska och måste jag välja är jag förvisso mer åt katthållet. Självständiga stolta varelser, som går att forma till viss del, men inte lika lätt som hundar naturligtvis. Katterna förstår helt enkelt inte det där sociala samspelet på samma sätt, det bara är så.

Häftigt, på sitt sätt, tycker jag. Fascinerande att de går så efter sin egen instinkt och inte bara hänger på i koppel.

Stolta och egna djur. Och underbara- tycker jag.


Av Beatrice F Wik - 27 februari 2015 22:58


Vi har avslutat sportlovet med badhuset. Tänk så skönt det är att simma. Jag mår verkligen bra av vatten, det har jag alltid gjort. Vatten har en läkande inverkan på mig. Ibland när jag mått dåligt har jag åkt ut till stranden, jag har en alldeles "egen" strand här, där jag bor, som jag åker till och filosoferar ibland och faktiskt en utanför Grums med, där jag jobbar. Har många gånger åkt till den på lunchen, suttit där en liten stund, hämtat kraft och sedan åkt tillbaka- lite gladare.


Och min dotter och jag var på bio igår: Cirkeln. Varken hon (18 år i år) eller jag tyckte den var så mycket att hänga i granen. Den var bara för övernaturlig för vår smak. Handlade om ett gäng gymnasietjejer med övernaturliga förmågor.


Nej usch... jag har ingen skrivarinspiration idag.

På återseende/hörande/skrivande.

Av Beatrice F Wik - 27 februari 2015 07:30


Fredagmorgonens citat:


"Gör det du inte vågar- även om du inte vågar"


Jag kan inte komma på något som är så utvecklande som att trotsa sina rädslor, göra det i alla fall. Och motsatsen: Trotsar man aldrig sina rädslor begränsar man sig bara mer och mer, till slut har man bara en pyttekrets att röra sig inom.


När jag var utbränd och sjukskriven för fyra år sedan blev jag i det närmaste folkskygg under en period. Jättelustigt att det kunde bli så: I friskt tillstånd älskar jag att träffa nya människor, jag är genuint intresserad av människor och tycker om att vara på ställen där det finns mycket folk.

Men då, som sagt... jag var sjuk och bara en skugga av mig själv. Jag tvingade mig själv ut i alla fall till slut och det är ju bland det bästa jag har gjort så klart.

Jag hade aldrig blivit frisk om jag gett vika för min rädsla (jag hade verkligen ångest för allt möjligt) och bara suttit hemma och stirrat på väggarna. Jag hade suttit där än idag, säkert som sjukpensionär eller tvingats leva på bidrag från kommunen- om jag inte trotsat det där som då skrämde mig.


(Förresten är jag ett levande bevis på att man kan bli frisk efter en utmattning. Man tror just då att tillståndet ska vara för evigt, men det gör det inte. Jag bär på vissa spår fortfarande, förvisso, men jag känner mig väldigt långt ifrån den där tunna lilla skugga av mig själv som jag var då. Man har alltså inte drabbats av någon bestående personlighetsförändring, vilket både jag och människor i min närhet upplevde det som då, utan när man läkt återgår man helt enkelt till normaltillståndet och den tunna lilla skuggan får tillbaka sina färger- fast man är lite klokare än innan, mer ödmjuk och tacksam inför själva livet.)

Av Beatrice F Wik - 26 februari 2015 22:30


Om det eventuellt finns någon man som läser min blogg ber jag Dig att hoppa nu, det här är kvinnodravel =)


Jag hamnade just, av en slump, på en blogg som en småbarnsmor skriver och det här med förlossningar är ju något som jag tror varenda mamma skulle kunna diskutera i timmar. En stor händelse i ens liv. Säkert också för pappan, så klart, men hur den känslan är, kan ju inte jag uttala mig om.

Jag läser om diskussioner om för- och nackdelar kejsarsnitt/vaginal förlossning och måste ju bara säga att har man möjlighet att föda vaginalt, bör man inte ens tveka. Det är det största man kan göra! Smärtan är enorm, precis innan man är tillräckligt öppen för att krystvärkarna tar vid, det där sista i öppningsskedet (heter det va?) ...då trodde jag verkligen att jag skulle avlida på riktigt. Jag tittade på väggklockan som visade tjugo över nio och synfältet vitnade runt klockan så ont gjorde det, så koncentrerad på min uppgift att jag gick in totalt i mig själv, orkade inte ens prata, skrika åt karln bredvid mig fast jag tänkte att "när det här är över slår jag ihjäl honom för att han missar att ge mig lustgas i rätt ögonblick". (Fast det gjorde jag inte... hehe... han lever än!!!) 

Smärtkurvan visades på en skärm som min dåvarande man också såg och han blev instruerad att ge mig lustgas i ett visst ögonblick, vilket han bommade med någon sekund vid ett tillfälle för han pratade med barnmorskan. Tänk att jag minns det så tydligt efter dessa år! Lustgas var den enda bedövning jag kunde få vid min andra förlossning pga att allt gick så snabbt, min son for ut i världen kvickt som en pil. (En timme och 45 minuter på BB, sedan var jag mamma. Hualigen för de stackars kvinnor man hört talas om som legat i upp emot 48 timmar och våndats!!! Det är ju inte alls ovanligt att förlossningar pågår i åtminstone 24 timmar. Jag hade krystvärkar i åtta minuter, MYCKET kort tid, men jag följde inte alls barnmorskarns instruktioner om att vila mellan värkarna utan ville bara ha det hela överstökat och tog i också mellan värkarna- vilket ledde till att jag gick sönder rejält. Jättesmärtsamt efteråt, inte att rekommendera!!! Följ barnmorskans instruktioner, hihi, råd från mig) :)


Jag kräktes, sprack och vägrade andra gången i ren panik att ta isär benen när barnet skulle ut, så jag födde i en udda ställning, liggande i något fosterställningsliknande på höger sida, jag minns det så klart än... jag låg vänd mot fönstret... samtidigt som barnmorskan drog isär benen på mig, eftersom jag kommit till den punkt då jag helt plötsligt bara vägrade. Jag ville bara stanna hela scenariot, låta barnet vara kvar i magen i all evighet för jag kände att "nej, nu orkar jag inget mer, nu skiter jag högaktningsfullt i det här med barnafödande".

Men jag lyckades få ut barnen i alla fall. Båda gånger, inget av dem blev kvar i min mage i all evighet. :)


När jag födde min dotter drog barnmorskan fram en spegel så jag skulle se hur barnet kom ut.

Så jag såg, steg för steg, krystvärk för krystvärk, hur det där gråa huvudet kom längre och längre ut ur mig (hon var svarthårig men föddes med sk "segerhuva" dvs en del av fosterhinnan kvar runt skallen, så hon såg gråhårig ut först). Inte så kul just då, jag skrek i högan sky, men verkligen häftigt att minnas den där bilden!


Och när barnet är ute är man drottning av universum, den adrenalinkick som smärtan av förlossningen ger upphov till är helt amazing. Detta i kombination med den lycka ett nyfött barn i sig själv kommer med är obeskrivlig. När det kommer upp blodigt på bröstet, första ögonkontakten... ja, det är en helt otrolig känsla!

Och detta minne: Vilket minne för livet!


Jag vet inte hur det är att förlösas med kejsarsnitt men jag rekommenderar verkligen alla som ska föda att göra det vaginalt- om du har möjlighet! Även om du är livrädd innan ska du veta att din kropp är skapt för det här, du är gjord för att klara av det (hehe... det finns ju en orsak till att det är DU och inte din man som fått den här uppgiften... =) naturen har gett den till DIG därför att den litar på att du är stark nog att greja det) och trots att det gör infernaliskt skitont så är det värt smärtan hundra gånger om!

Det är en av de största upplevelser, minnen, jag bär med mig, det bästa och "duktigaste" jag gjort i hela mitt liv, inget annat går att jämföra med det här!

(Och efteråt kan man ju roa sig med att tänka, när smärtor av olika slag biter i: "Det här är en fis i rymden... jag har fött barn... då lär jag överleva det mesta") ;)

Av Beatrice F Wik - 25 februari 2015 23:37

 


Vårt vanliga gym var stängt idag för ombygge, så vi åkte till KMTI istället.

Så stooort jämfört med gymmet på Klarahälsan!

Det blir träning imorgon med, nu SKA jag verkligen ta tag i det här och träna mer.

Man tycker att man har så dåligt med tid, men det hela är ju bara en fråga om prioritering.

Tid finns, vi har all tid i världen.

Och det gäller att ta hand om den kropp man fått, det är trots allt det dyrbaraste vi nånsin kommer att äga!


(Förresten så har jag fått ordning på min dator tack vare min begåvade son)   

Av Beatrice F Wik - 25 februari 2015 14:12


Jag är helt omöjlig med teknik... otroligt att jag lyckas skriva nu.

Jag raderade hela jäkla senaste inlägget när jag i själva verket bara skulle radera en kommentar, som en kompis skrev och som jag inte ville ha kvar för öppen ridå... Hualigen, vem som helst kan ju gå in här och läsa, bäst att vara försiktig. Fast vem gör det? Jag ser på läsarstatistiken att jag har läsare, men jag undrar vilka ni är?

Presentera er!!! :)

I alla fall... jag raderade hela inlägget pga att det blivit något konstigt med min nya dator, något jag inte förstår mig på. Det här jag skriver nu är bara en pytteliten ruta??? Så jag ser inte riktigt själv vad jag gör, undrar vad som hänt med datorn, varför det blivit så här och hur jag får det att bli som vanligt igen???

=(

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19
20
21 22
23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se