Jag som tror att det finns något mer än det vi ser... måste nästan tro nu att det finns något större.

Eller också har jag bara en jäkla tur.

Jag är som katterna, har flera liv, tydligen.

Jag har vid två tillfällen nu sett döden i vitögat och klarat mig undan oskadd.

Eller tre, skulle man kunna säga, om man räknar med cellförändringarna jag hade för några år sedan och opererade bort en del av livmodertappen. Hade jag levt för hundra år sedan hade nog dessa cellförändringar tagit mitt liv, då de är förstadiet till cancer och obehandlad cancer- ja, vi vet ju tyvärr hur det slutar.

Båda dessa gånger rör det sig om trafik på "dödens väg" som den kallas, där ett flertal människor miste livet i höstas. Nu har de sänkt hastigheten här. Det är bra. Jag åker ju denna sträcka varje dag till mitt jobb.

Igår var jag stressad hem till min sjuke son, körde i ärlighetns namn för fort för väglaget, tappade väggreppet och for runt med bilen men lyckades återta kontrollen alldeles i rätt ögonblick innan en mötande bil kom.

Och så var det ju älgen på samma vägsträcka, förra hösten.

I detta läge skulle jag förresten vilja säga en sak (en parantes). Jag hörde sångerskan Carola prata i "Så mycket bättre" och hon skrattade och menade att hon alltid kör fort. Hon sminkar sig etc samtidigt som hon kör.

Vad illa sagt, tycker jag!!! Framför allt av henne- hon som är känd och en förebild.

Saken är ju den att om vi vore ensamma i trafiken kunde vi ju göra precis som vi ville. Men nu är vi inte det. I samma stund vi sätter oss bakom ratten har vi också ett ansvar för våra medtrafikanter, för alla... barn, cyklister och hela faderullan- som rör sig längs vägen.

Hu! Ruskigt illa att bete sig så mot andra!

Jag säger bara: Tack.

Jag ska försöka förvalta de här åren väl, ska ta väl hand om livet.

Jag ska försöka sprida glädje och kärlek i den mån det är möjligt- för det är väl ändå det som är livets mening?