Jag kämpar just nu.

Kämpar ganska hårt faktiskt.

Måste ta mig genom det här, vidare vidare vidare.

Med min livsglädje som drivkraft, min i grunden starka livsglädje.

Den som burit mig genom svårigheter förr, styrkan- som faktiskt finns där.

Men det är hårt och tungt emellanåt och jag måste bara ut ut ut igen.

Känslorubbad. Förvirrad.

Trodde aldrig jag skulle reagera så här, trodde jag kände mig själv bättre.

En inre konflikt. I mig.

 Inuti mig- som ingen kan se, ingen kan ana. Ingen som inte vet. 

Tankar jag inte föstår mig på. Känslor jag inte styr över.

Och det gör ont- och det känns bra. Omvartannat.

Upp-å-ner, jag kastas fram och tillbaka, finner ingen ro.

Med ett krampaktigt grepp om min väninnas hand. Hon som finns där just nu, som förstår mig nu, hon som ingen annan. Hon som vet exakt vad jag pratar om, som påstår att jag är stark- men jag har inget val. Jag har inget val, annat än att vara just stark, nu.

 Hon som inte vet att jag skriver om henne men som betyder så otroligt mycket.

När det svajar. Bara tills jag kommer på fast mark igen.

Fan fan fan- det här livet är inte lätt.

Fan fan fan... det gör ont.

Det gör ont att inte veta.

Men det spelar ju ingen roll. Egentligen. Och jag... jag kommer ut till slut.

Det har jag gjort förut- och vi är skapta så.

Jag lämnar det svarta bakom mig-  jag reser mig igen och skrattar, så som jag alltid gjort.

Jag överlever alltid.