Alla inlägg under november 2014

Av Beatrice F Wik - 30 november 2014 16:59


Nu blir allt genast lite lättare, tycker jag.

När julpyntet kommer fram. Det blir så stämningsfullt.

Julmånaden är hemskt trevlig om man lägger allt på en lagom nivå, och inte stressar ihjäl sig.

Som mamma har man ju gjort det några gånger. Sprungit sig igenom december, vilket säkerligen bara varit tröttsamt för barnen också, med en stressad mamma. Det måste ju vara bra mycket roligare med en glad?


Så alla kvinnor (för det är nog mest vi kvinnor som lägger detta på vår lott): Stressa ner!!!

Omgivningens förväntningar kan mycket väl trissa upp- då gäller det att vara stark! Stå emot. Det var nog den starkaste triggern för mig; Vad omgivningen förväntade sig. Eller vad man trodde att omgivningen förväntade sig. När det var som värst avskydde jag julen, längtade efter att allt bara skulle vara över när jag stod där i pepparkaksröran och skulle baka det ena efter det andra samtidigt som jag försökte storstäda fast tankarna i själva verket kretsade kring skolbarnens betyg som alltid sätts runt lucia. Och alla tomtedräkter, lucianattlinnen och olika firanden hängde som i klasar efter mig...

Fy f-n, vilken tid!

Men nu... blir det andra bullar, jag bara vägrar hetsen, för nu ska min familj må bra!

Vi är bortbjudna på jul i år, vilket känns helt fantastiskt. Julfirandet har tidigare skett i mitt hus, men nu bara ääälskar jag min kära moster med man som tar sig an detta i år!

I år ska julen bara bli myyysig- och inget annat. Det har jag bestämt.


Och jag har lovat mig själv att den dagen mina barn får ungar tänker JAG vara den som tar hand om julfirandet. De allra flesta barnfamiljer har nog sin mest stressiga tid (i alla fall mammorna och papporna) runt jul och att då stå där med julmat för släkten OCKSÅ känns inget annat än jobbigt. När släkten väl gått hem har man i det närmaste fallit ihop i en hög av ren utmattning efter en hel megahektisk månad.

I alla fall har jag det.

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 29 november 2014 20:15


När förtroendet för andra människor sviktar och den enda människa jag verkligen litar på är mig själv- då kan man ju fråga sig hur sjutton man har hamnat här?

Vi barn som inte fick så mycket annat än kärlek utvecklades till rätt "snälla" (snälla är ett vitt begrepp- snälla är väl kossorna i hagen med) vuxna som inte riktigt visste vad något annat var. Vi hade aldrig fått lära oss att bli varken manipulativa eller beräknande, kunde inte konsten att "äta eller ätas", att plocka åt oss och bara gå.

Vi visste helt enkelt inte hur man gjorde, hade aldrig sett hur sådant gick till.

Min barndom var omhuldad, jag hade kärleksfulla och varma människor runt mig ock jag kände mig nästan alltid trygg. Jag visste att jag kunde lita på dem som fanns där, jag fick det stota privilegiet att växa och utvecklas precis så som ungar ska- istället för att bara fokusera på överlevnad.

Tyvärr måste jag påstå att det var "ett privilegium" även om jag så klart önskar att det var en självklarhet.

Men världen ser inte helt och hållet ut så som jag önskar. I den värld som finns har inte alla barn den förmånen.


Och jag blev vuxen och klev ut i världen på ben som i det närmaste liknar Bambis, Bambis ben på hal is. Stapplande, trevande. Osäker på allt detta nya.

Och jag fick smällar och smockor av livet, precis som alla andra.

Fick lära mig att slåss för överlevnad många gånger, så kom livet att te sig för mig. Men jag har hängt i, har aldrig gett vika. Jag tänker göra allt som krävs för att jag ska få fortsätta utvecklas; inte stanna upp, må så bra som någonsin är möjligt för just mig- även om det kan betyda att mina drömmar krockar med någon annans bild, illusion, om hur allt ska se ut.


Och någonstans på vägen tog min tillit stryk. Min tillit till andra människor. Jag jobbar på att ta den tillbaka, men bränt barn skyr elden och det är fruktansvärt tröttsamt många gånger att inte riktigt våga tro att det folk säger, människor jag släpper nära inpå mig, verkligen är sant.

Hur kan det ha blivit så här?



ANNONS
Av Beatrice F Wik - 25 november 2014 19:08


Läskigt.

Blev stående och bara stirrade rakt framför mig i hallen i morse. Vi har inget fönster i hallen och stressad som jag var brydde jag mig inte om att tända lampan i morgondunklet när jag hastade iväg.

Men så såg jag någonting mycket underligt: Vår hall är långsmal och mellan de två väggarna satt som ett staket som blänkte till.

WTF? Spökar det, eller?

Tvungen att tända ljuset och där satt vår fina hallspegel i princip fastnaglad mellan väggarna, istället för att som vanligt hänga på väggen. Golvet var fullt av sprucket glas i alla de storlekar och jag kunde inte annat än bara stå och glo- trots att min kollega väntade på mig, jäktad på väg till jobbet.

Mysterium ett: Hur hade den fallit ner?

Och mysterium två?: Varför hade jag inte vaknat, smällen måste ha varit enorm, då spegeln är stor?


Jag har sovit ensam i natt och uppenbarligen gjort det rätt tungt.

Jag är verkligen typen som kan sova med en bergsprängare bredvid mig... min dotter med pojkvän brukar förundras över att jag inte hör väckarklockan på lååång tid, trots att den skräller på högsta volym precis vid sängen.

Helt otroligt...

Jättejobbigt eftersom jag till skillnad från majoriteten vuxna människor inte är utrustad med någon biologisk klocka som väcker mig på morgnarna. Jag kan verkligen sova som en stock, stänga av klockan i sömnen och vakna av att kollegan ringer och frågar var jag är. Vi är ute i god tid och jag kan konsten att bara slänga på mig kläderna, borsta tänderna och sticka, så vi hinner i tid i alla fall till jobbet. Mina barn sköter sig oftast själva men katterna lämnar jag aldrig utan frukost.


Och dagens bästa: Jag kom matt hem från jobbet och hade räknat med den del städning av hallen- men kommer istället in i en tjusigt uppstädad hall. Jag kan bara säga att min son är HELT UNDERBAR!!!

Av Beatrice F Wik - 23 november 2014 17:34


Det var egentligen inget konstigt med det. Min väninna frågade tidigare vad jag gjort idag, och jag svarade: "Jag har varit med min pappa. Han har varit här."

"Vad jag önskar att jag fick träffa min pappa" svarade hon. "Men det kommer jag aldrig mer få, han är borta"


Och det slog mig plötsligt att man kanske borde stanna upp emellanåt, tänka till lite. Vi hetsar och jagar, tid och pengar. Livet rullar på medan vi stressar runt utan att egentligen reflektera över vad som verkligen betyder något. Jag är så tacksam över att jag har mina föräldrar i livet! Det är inte alla i min ålder som har det och de kommer inte att leva för evigt. Jag vet ju det, så väl... men det är inget jag går omkring och tänker på jämt och ständigt.

Men just idag stannade jag bara upp. Jag måste verkligen ta vara på den tid jag har med dem som gjort mig till den jag är.


Mina otroligt betydelsefulla och högt älskade föräldrar.


(Jobbiga jag... nu sitter jag här och gråter, fast jag egentligen borde ta mig till affären, men ser ut som en fisk... inte rolig... "Bea, du har alldeles för mycket känslor"- det har jag fått höra många gånger, i synnerhet av män, som i det närmaste kan bli besvärade av känslostormar (Men sluta grina, kvinna, och gå och gör något vettigt!) =)
Ja, så är det. Jag är en känslomänniska, vilket kan göra mitt liv komplicerat ibland. Men världen behöver oss känslomänniskor, det kan vara kallt därute. Likväl som det nog skulle bli alldeles för sjåpigt om alla vore som vi.=)

Som vanligt är det tur att vi människor är olika!)


Av Beatrice F Wik - 22 november 2014 18:39


Människor är intressanta varelser. Det är så intressant att prata med olika människor och se hur otroligt olika vi är. Spännande att vi är det, det vore fruktansvärt trist om vi alla vore stöpta i samma form. Det gäller att lära känna sig själv... inse vad det är som får en att må bra respektive dåligt. Mycket kan man inte komma undan- mindre bra saker händer hela tiden utan att vi kan göra något alls åt det. Bara att försöka släppa taget.

Och beträffande mycket har vi helt enkelt inget val; vi måste igenom det.

Men beträffande det man själv kan styra gäller det bara att vara lyhörd och försöka ta så mycket hänsyn till sig själv som någonsin är möjligt.

I just det liv jag lever finner jag vila i att bara få kliva undan ett tag. Gå och skrota, vara totalt ineffektiv, utan tidspress och helst ensam. Funderar på om jag håller på att bli eremit? Men det är sådan just jag är, alla är inte likadana och det hela ändrar sig nog med tiden. När barnen är utflugna kommer en annan tid, med all sannolikhet också med en större längtan efter social samvaro.

Jag börjar redan längta efter julledigheten. Inte då själva rushen, utan den där ljuva stillheten som infinner sig på juldagen. Tystnaden. Dagen då allt plötsligt stannar upp och det känns som om klockan står stilla, inte mycket händer alls.

Men fram till dess måste jag orka, mörkret, kylan och en del stress; jag måste hänga i.

Det ska gå, det är samtidigt kul att det händer saker... men i mitt liv består just nu vilan av tystnad.

Stillhet och bara lugn.


Av Beatrice F Wik - 21 november 2014 23:00


En tuff vecka är slut och nu väntar helg och vila.

Hualigen, vad skönt att november snart är över!

Jag är så årstidsbunden, eller hur ska man uttrycka sig. Mörkret tynger mig. Mig och många andra, jag tror de flesta av oss här uppe i kalla norr är tämligen slitna nu.

Jag hämtar värme och kraft hos mina vänner. Mina fina trofasta vänner.

En kär väninna och jag beklagade oss just över livets alla svårigheter. Det var det ena efter det andra. Tills jag föll i gapskratt och hon konstaterade att: "Det är alldeles för många soppor just nu" =)

Yes, det är det. På tok för många soppor. 

Men just i denna stund känner jag mig bara trygg. Jag har en känsla av att vad som än händer, kommer jag att klara det. Det också. Hon, väninnan, med. Vi är båda ärrade och sargade och har långtifrån gått på en rät solskensstig genom livet. Börjar så sakteligen bli gamla och skrynkliga vid det här laget, men vi har varit med förr och vet att vi alltid reder oss till slut.

Vi tar oss alltid vidare, hur det än är.

  

Av Beatrice F Wik - 16 november 2014 21:38


Söndagar består alltid i olika hög grad för mig, av jobb.

Man kan ju fråga sig vad sjutton jag sysslar med då?

I mitt yrke är det så att man hela tiden måste ligga steget före, jag kan inte komma tomhänt och oplanerad när veckan börjar, det skulle inte funka.

Så jag gör som jag alltid har gjort: Förbereder mig på söndagen. Just den här söndagen har varit en sådan söndag då det varit mycket. Jag tänker inte på det själv, utan förstår det när min son säger. "Mamma, är du på dåligt humör idag?" och jag svarar: "Nej, absolut inte. Jag är bara stressad."

När jag är stressad blir jag tyst och sammanbiten i samspelet med barnen. Känns inte bra, men så är det ibland.

Jag är inte klar än, så jag vet egentligen inte vad jag gör här ute på bloggen. Bara tramsar, behövde fem minuters paus, antar jag. Nu fortsätter jag lite till, sedan ska jag försöka ta fram den mysiga kvällskänslan. Puh... måste varva ner. Annars blir det en sen kväll vad gäller min sömn.

Av Beatrice F Wik - 15 november 2014 22:23


Den förbannade "slitenheten", den förlamande tröttheten... det är det värsta men jag bär på sedan min sjukdomsperiod för fyra år sedan. Känslan av att ibland vara ett överstimulerat barn. Som om jag bara vill få tömma hjärnan, fly ut i skogen, det blir för många intryck. Tio år sägs det, att det kan ta innan jag helt återgår till det normala, alltså så jag var innan, om jag ens någonsin kommer bli som jag var innan. Det vill jag ju samtidigt inte, eftersom den jag var innan var en kvinna som drev sig själv till utmattning, som körde sig själv sjuk.

Jag minns så väl hur jag tänkte då. Att jag alltid måste bli bättre, mer effektiv, jobba bort tröttheten, jobba upp konditionen och då menar jag inte enbart kroppsligt, att jag skulle klara av att springa två mil, utan att jag skulle bli mer effektiv som människa; trycka in mer, mer och mer på dygnets 24 timmar. Tänkte att jag skulle vänja mig vid stressen och att det skulle bli bättre med tiden. Det skulle ständigt gå på en linje uppåt, allt skruvades åt.

Jag gjorde allt detta själv, det var ingen annan än jag som drev mig till det. Jag satt i ett samtal för en kort tid sedan med en av mina chefer på jobbet, och hon menade (med all rätt) att jag hade en väldigt osund, förvriden bild på hur mitt liv skulle se ut. Då, på den tiden. Den sjuka tiden. Jag hade lagt ribban på en omänsklig nivå.

Hur kan man göra så? tänker jag.

Varför gör man så? Vad är det man försöker bevisa- och för vem?

Jäkla duktiga flicka!!!

Hon som belönades för att hon var duktig- det är ju så samhället ser ut.

Jag kämpar fortfarande, som sagt, mot den ibland förlamande tröttheten (det gör vi väl kanske alla), men jag har lovat mig själv att jag inte ska vara så duktig hela tiden. Och det kan man ju vara, man kan vara hur infernaliskt slapp som helst, kampen består av att jobba bort känslan. Känslan av att inte vara nöjd.

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se