Den förbannade "slitenheten", den förlamande tröttheten... det är det värsta men jag bär på sedan min sjukdomsperiod för fyra år sedan. Känslan av att ibland vara ett överstimulerat barn. Som om jag bara vill få tömma hjärnan, fly ut i skogen, det blir för många intryck. Tio år sägs det, att det kan ta innan jag helt återgår till det normala, alltså så jag var innan, om jag ens någonsin kommer bli som jag var innan. Det vill jag ju samtidigt inte, eftersom den jag var innan var en kvinna som drev sig själv till utmattning, som körde sig själv sjuk.

Jag minns så väl hur jag tänkte då. Att jag alltid måste bli bättre, mer effektiv, jobba bort tröttheten, jobba upp konditionen och då menar jag inte enbart kroppsligt, att jag skulle klara av att springa två mil, utan att jag skulle bli mer effektiv som människa; trycka in mer, mer och mer på dygnets 24 timmar. Tänkte att jag skulle vänja mig vid stressen och att det skulle bli bättre med tiden. Det skulle ständigt gå på en linje uppåt, allt skruvades åt.

Jag gjorde allt detta själv, det var ingen annan än jag som drev mig till det. Jag satt i ett samtal för en kort tid sedan med en av mina chefer på jobbet, och hon menade (med all rätt) att jag hade en väldigt osund, förvriden bild på hur mitt liv skulle se ut. Då, på den tiden. Den sjuka tiden. Jag hade lagt ribban på en omänsklig nivå.

Hur kan man göra så? tänker jag.

Varför gör man så? Vad är det man försöker bevisa- och för vem?

Jäkla duktiga flicka!!!

Hon som belönades för att hon var duktig- det är ju så samhället ser ut.

Jag kämpar fortfarande, som sagt, mot den ibland förlamande tröttheten (det gör vi väl kanske alla), men jag har lovat mig själv att jag inte ska vara så duktig hela tiden. Och det kan man ju vara, man kan vara hur infernaliskt slapp som helst, kampen består av att jobba bort känslan. Känslan av att inte vara nöjd.

 

sara

16 november 2014 00:09

Det är ett mycket viktigt ämne du skriver om en del kan nästan tycka det är påfrestande och jobbigt och prata om sånt här öppet men du jag läste nått så himla klokt på facebook. ALLA HAR SINA PROBLEM SÅ VARFÖR SLUTAR VI INTE LÅTSAS OCH HJÄLPS ÅT ISTÄLLET ? tänkte på dig då vännen, en del är så himla viktiga och glänsande och i själva verket är det där dom verkliga problemen finns när dom är så svaga så dom inte ens törs visa sin svaghet, eller hur. kram

Beatrice F Wik

16 november 2014 14:02

Å, vilket bra citat!
Det gillar jag verkligen.
Ja, så är det. Vi har alla våra problem men en del är så svaga att de inte ens vågar visa sina svagheter, det är ju synd om dem egentligen.
Kanske kan man hjälpa dem förstå att allt inte måste vara helt perfekt på ytan, vi duger fint i alla fall?!
Kram kram

 

luvcatz

16 november 2014 18:59

Känslan att inte vara nöjd sitter i alldeles för länge - du måste bara resignera o jobba vidare.

Tänk att det fortfarande 2014 är som så att kvinnor måste bevisa sin duglighet i karriär o fortfarande tar störst ansvar för familjen o hemmet medan männen leker sig fram o ingen ifrågasätter dem på samma sätt - Hallå, vi har juh pratat jämställdhet sen tidigt sjuttiotal....

Vila ut o get well vännen, ha en fin söndagafton :)

http://luvcatz.bloggplatsen.se

Beatrice F Wik

16 november 2014 20:01

Tack, fina.

Ja, hela jag var ett stort bevisande- för mig själv framför allt.

Jag hade gott självförtroende för jag har alltid vetat att jag kan min sak, har aldrig faktiskt känt mig inkompetent vare sig i mitt yrke eller som kvinna- men självkänslan var noll, mitt värde som människa var litet.

Nu har jag har jobbat med det o måste nog jobba hela livet med det, tror jag. Att känna att jag är bra som jag är, oavsett vad jag gör o presterar så duger jag ändå.

 

luvcatz

19 november 2014 21:20

Bra där o sant man kan inte blanda ihop självkänslan med självförtroendet, du verkar vara trygg i dig själv o det är nog därför du klarar dig så bra här i livet :))

Ha en fin onsdagkväll, kram

http://luvcatz.bloggplatsen.se

Beatrice F Wik

19 november 2014 23:03

Tack. ;)
Jo, jag är rätt nipprigt lagd men är nog rätt trygg i min personlighet, jag är som jag är... take it or leave it- Passar det inte är det bara att dra.

Du känns också väldigt trygg i din personlighet; en stark, härlig kvinna! :)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...