När förtroendet för andra människor sviktar och den enda människa jag verkligen litar på är mig själv- då kan man ju fråga sig hur sjutton man har hamnat här?

Vi barn som inte fick så mycket annat än kärlek utvecklades till rätt "snälla" (snälla är ett vitt begrepp- snälla är väl kossorna i hagen med) vuxna som inte riktigt visste vad något annat var. Vi hade aldrig fått lära oss att bli varken manipulativa eller beräknande, kunde inte konsten att "äta eller ätas", att plocka åt oss och bara gå.

Vi visste helt enkelt inte hur man gjorde, hade aldrig sett hur sådant gick till.

Min barndom var omhuldad, jag hade kärleksfulla och varma människor runt mig ock jag kände mig nästan alltid trygg. Jag visste att jag kunde lita på dem som fanns där, jag fick det stota privilegiet att växa och utvecklas precis så som ungar ska- istället för att bara fokusera på överlevnad.

Tyvärr måste jag påstå att det var "ett privilegium" även om jag så klart önskar att det var en självklarhet.

Men världen ser inte helt och hållet ut så som jag önskar. I den värld som finns har inte alla barn den förmånen.

Och jag blev vuxen och klev ut i världen på ben som i det närmaste liknar Bambis, Bambis ben på hal is. Stapplande, trevande. Osäker på allt detta nya.

Och jag fick smällar och smockor av livet, precis som alla andra.

Fick lära mig att slåss för överlevnad många gånger, så kom livet att te sig för mig. Men jag har hängt i, har aldrig gett vika. Jag tänker göra allt som krävs för att jag ska få fortsätta utvecklas; inte stanna upp, må så bra som någonsin är möjligt för just mig- även om det kan betyda att mina drömmar krockar med någon annans bild, illusion, om hur allt ska se ut.

Och någonstans på vägen tog min tillit stryk. Min tillit till andra människor. Jag jobbar på att ta den tillbaka, men bränt barn skyr elden och det är fruktansvärt tröttsamt många gånger att inte riktigt våga tro att det folk säger, människor jag släpper nära inpå mig, verkligen är sant.

Hur kan det ha blivit så här?