Veckans härligaste dag!

Idag har jag inte så mycket stillhet utan förbereder lite kalas för mina oktoberbarn. Ett sent kalas... jag fick streptokocker när vi egentligen skulle ha haft kalaset. Men det är definitivt värt att fira att mina barn var goda nog att välja just mig som mamma =), sicken enorm tur att just jag fick den stora äran att handleda dem i livet, dessa underbara varelser kunde ha hamnat hos vilken kvinna som helst!

Vi såg filmen Ouja (kan ha stavat fel... men något i den stilen...) igår, min dotter och jag. Sena föreställningen. Min dotter är så go som väljer att ta med sin skrynkliga gamla mor på skräckfilm, fast kanske var den mer åt rysarhållet egentligen; jag höjde nog medelåldern med tio år när jag klev in på biografen. Jag är lite barnslig emellanåt, så jag vet egentligen inte om det här är någon film som "vanliga, normala" vuxna gillar, och jag vet från hjärtat inte om den är något att rekommendera för vuxna läsare, men jag tyckte den var bra. Läskig, gott om skrämseleffekter.

Väl värd att se om man gillar att bli lite skrämd!

"Du bara försvann... Har du varit uppslukad av jorden?" frågade min kära kollega idag.

Det vore lite häftigt att bara försvinna ett tag, och sedan dyka upp igen som gubben i lådan, men jag är inte så fascinerande övernaturlig utan har bara jobbat på en annan skola under veckan som gått, i Sunne.

Jätteroligt att få ta del ev en annan vardag efter 16 år inom samma kommun. Sunne är verkligen ett vackert ställe... så lantligt för mig som är van ruset i Karlstad, med människor över allt och ingenstans.

Det kändes nästan lite magiskt att kliva av tåget i mörkret och dimman och höra bara tystnad. Välbehövligt.

Och jag har blivit så väl emottagen, Fryxellska skolan verkar vara jättebra, nu har jag sett den från insidan med, kan vara kul att ta med sig. Nya idéer är alltid spännande.

Nu ska vi se om min dotter och jag kommer iväg på någon spännande bio i fredagskvällen som vi planerat. Vi gillar båda läskiheter och rysare, så jag får väl se vad hon fått fram.

I min släkt fanns inte många barn så när jag var tio år och fick en liten kusin blev han hemskt uppskattad. Lille Johan. Som tjej, i just den åldern, var man dessutom galen i bebisar... åtminstone var jag det. Jag älskade att bara dra honom i vagnen; det kändes så vuxet, som om jag var en liten mamma, som man hade tränat som pytteliten med barnvagnar och sedan, plötsligt, fick man den stora äran att dra en livs levande krabat i en RIKTIG barnvagn.

Johan växte upp till en sympatisk grabb- utan något alls ont i sig. Jag älskade hela tiden min lille kusin, också när han blev en stor karl. För mig var han fortarande Lillkusinen.

Vår lille Johan skulle ha fyllt 30 idag, vi skulle med all sannolikhet haft kalas nu i dagarna.

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig; det är skört och långt ifrån rättvist.

För det här livet finns inga garantier och tyvärr blir det inget kalas för Johan den 13 november. Inte i år eller något annat år heller för den delen.

Min kusin lever inte längre, han fick inte ens fylla 29.

Men jag tänker på dig, Johan...

Vi som finns kvar tänker alla på Dig idag. Och vi saknar dig. Mycket.

Minnena kommer alltid finnas kvar- minnena bär jag alltid med mig.

... Och jag undrar så var ni är nu? Du, din lika högt älskade far och din farmor?

Vart tog ni vägen? Din far som skojade med mig när vi pratade om döden... om att jag oftast går klädd i svart. Då, som nu... som jag alltid gjort. (Det säger väl en del om mig och min positiva livsfilosofi!!!) Vi skrattade och undrade vart jag skulle hamna då... om jag inte var klädd i det där likvita som döda sätts på... om jag skulle ligga där i min kista en dag, som vanligt klädd i svart?

Tänk att ni redan vet.

Grattis alla pappor på Fars Dag!

Kom ihåg Pappa där... att Du är viktig!

Jag har haft en lugn helg... vad otroligt skönt det har varit!

Det syns på bloggen när jag har det lugnt och skönt: då har jag mycket tid till att skriva. Bara skriiiva och slappa, sååå värdefullt. För mig.

November ska jag överleva med träning och genom att verkligen ta mig tid till återhämtning. Fast det är inte helt enkelt, men ibland måste man stå upp för sig själv... Det är ju en fråga om överlevnad (för mig som en gång varit utbränd) och nu vet jag att INGEN vinner på att jag bara ständigt finns för alla andra.

Och nu ska jag förbereda mig för veckan som kommer. Jag har förmånen att få jobba på annan ort.

Hehe... jag försvinner en vecka och ska jobba på hemlig ort, mystiskt va?! :)

Jag sitter fortfarande å lyssnar på musik...

(Har dock tvättat lite, så helt döslö är jag inte... men nästan...)

Vilken söt låt.

Och vilken sorg att det gick som det gick.

Vilken sorg, faktiskt- att inte få bli gammal med ungdomskärleken.

Men nu är det som det är, det är bara att göra det bästa av situationen.

Så gudomligt vackert skrivet:

"Vi båda vet ett tiden rinner ut

Att du och jag ska skiljas åt till slut

Då vill denna sången

minna om den gången

Lilla vackra Anna blev min brud"

Ååå, nu har jag fastnat här vid datorn.

Lyssnar på musik, tack vare Carola (se nedan)

Måste få upp rumpan och göra något vettigt. NU!!!

Förresten är jag ingen fransyska... jag har bara en kollega som kallar mig så, #fransyskan# för hon trodde jag var det, då hon hört att det fanns en fransyska på skolan där jag jobbar- hon trodde sig lista ut att fransyskan var jag, fast det var i själva verket min väninna som var den riktiga fransyskan, inte jag-  jag bara tycker att det hela var lite roligt. :)

Nu går det på TV igen... Carola Häggkvist är med i någon serie jag faktiskt inte ens ser på och så säger mina vänner igen att jag liknar Carola: "du måste titta" och jag ÄR INTE SÄRSKILT FÖRTJUST i Carola och jag kan inte se någon likhet mellan henne och mig alls nu när jag studerar henne.

Vad då? Jag är ju ung, jag?

Hon är medelålders och liten och rultig, det är ju inte jag, eller?

Så lustigt att man uppenbarligen kan få en snedvriden bild av sig själv, man ser ju inte sig själv utifrån men jag ÄR INTE LIK CAROLA, jag förstår verkligen från hjärtat inte på vilket sätt?

Oj, är det en hel vecka sen sist?

Sen sist jag var här.

Lite läskigt att allt går så fort samtidigt som jag i alla fall kan glädjas åt att jag inte helt snöat in på nätet. Jag hörde i bakgrunden... vet inte på vilket program det rörde sig om, men det hade att göra med människor som liksom jag hade ont om tid, det var därför jag lyssnade till. Det handlade om människor som inte fick ihop sina livspussel och tog någon form av coach till hjälp och jag hörde hur coachen sa: "Det räcker att gå ut på bloggen tre gånger per dag."

TRE GÅNGER PER DAG, tänkte jag i mitt stilla sinne. Hilfe!!! Undrar vad man har för jobb då, om man hinner ut på bloggen hela tre gånger dagligen?! Man är i alla fall inte lärare.

På vardagarna jobbar jag dagtid och på kvällarna har jag mina barn, mitt hem, min träning och mina vänner, så att blogga då är inte helt enkelt det heller. Fast jag stjäl mig själv lite kvalitetstid ändå på vardagskvällarna, men som sagt TRE GÅNGER DAGLIGEN är väl lite väl att ta i.

Jag har själv lagt upp några strategier för att hinna med allt, för att kunna ge så mycket ledig tid som någonsin är möjligt åt barnen, så länge de bor hemma. Jobbet och restiden kan jag inte ta från, de tiderna är fasta så där kan jag inget göra. Men att försöka "klumpa ihop" har jag lärt mig... är ganska effektivt. Istället för att åka och handla sjutton gånger kan man försöka planera och ta allt och alla affärer på en gång, gärna i samband med lämning/hämtning av barn på diverse aktiviteter. Tiden i bilen tickar snabbt. Så har jag gjort idag t ex; så många av veckans alla ärenden på en gång. Träning direkt efter jobbet (om jag inte gör det med sonen) så spar man tiden fram och tillbaka. Och så måste jag få undan så mycket hushållsarbete som någonsin är möjligt under helgen annars stressar jag ihjäl mig på vardagskvällarna, kommer i säng jättesent och hamnar i en osund stresscirkel.

Det är inte lätt det här livspusslet. Men stressigare än så här kommer det med all sannolikhet aldrig mer bli i livet, det är en tröst. Om bara några år har barnen flyttat hemifrån och då kanske man sitter där och undrar vad man ska göra av all ledig tid? Jag hör andra säga det. Fast jag tror förvisso inte att jag är den typen. Jag kommer med all visshet dra igång en massa andra projekt, för det är sådan jag är helt enkelt. På gott och ont.