Mitt hem behöver en ledig dag för husfrun. Husfrun behöver dock inte en ledig dag för hemmet, möjligtvis en ledig dag;  hellre en för eget nöje, förvisso, men men... nu har jag ett hem, lyckligtvis får man väl säga... det finns ju de som är hemlösa. Så nu måste jag ta hand om det.

Jag har jobbat något fruktansvärt mycket de här fyra dagarna. Betygstider- då är det så. Och då får hemmet lida, här är ett smärre bombnedslag, det går inte att vara på alla ställen samtidigt.

Lycklig är jag i alla fall över att ha kommit dit jag vill vara. Den där tiden var arbetssam, då man befann sig där man trodde att "man skulle vara". För min del var detta i trettioårsåldern. För mig var det den allra mest stressiga tiden, nu i efterhand kan jag påstå att jag inte mådde särskilt bra då. Jag gjorde det som förväntades av mig, inte det jag ville. Jag menar inte att jag helt och fullt kan göra exakt det jag vill nu heller, jag lever ju i ett samhälle med vissa förpliktelser, men så gott det går har jag kommit dit jag vill vara nu.

Trettio år, kedjehusliv och en herrans massa måsten och prylar som jag inte behövde men som prompt skulle vara där- för så skulle det ju vara. Kedjehuslivet med allt som hörde därtill var inte alls min grej. (För det var vekligen en livsstil, med gemensamma höst- och vårstäddagar, "alla ska renovera- helst samtidigt och samma grej" och denna tävling som låg under ytan... En tävling om allt från tjusigaste köket till bästa semesterplanen till mest välansade trädgården till lyckligaste äktenskapet. Osv. För övrigt orsaken till att jag dissat Facebook- där pågår också ett "spel" i vissa kretsar-  en föreställning, en uppvisning - och jag bara orkar inte titta på den lyckade fasaden, samtidigt som jag faktiskt vet hur det egentligen ligger till, det känns så falskt alltihop, så tillgjort, så ytligt. Jag vill ha genuina tankar, genuina känslor- inget jäkla spel för galleriet! Inifrån och ut- hela vägen- inte bara det som syns.) 

Jag är alldeles för egen för att trivas med det där (tillbaka till kedjehuslivet), min bit av pusslet var för udda. Jag tyckte hemskt mycket om människorna som bodde omkring mig, jättetrevliga människor och jag har inte ett negativt ord att säga om mina fd grannar i området- men jag kunde bara inte med den där typen av liv.

Hur kom jag in på det här månn tro? Hem... ta hand om mitt hem.

Imorgon är jag ledig och då ska jag pyssla om det. Mitt älskade hem, min borg, mitt bombnedslag.

Och jag är så lycklig över att jag fått en chans att göra det här. Ta klivet från den stig jag kände mig tvingad att gå, även om jag inte trivdes, för att få blomma ut i mig själv, i det jag vill. Få vara den jag är, den jag vill vara.

Det borde vara en självklarhet, men jag vet att det tyvärr inte är alla förunnat.