...hade jag en idol. Hon såg ut som ovan. Nicole.

Det här var den första skiva jag köpte. LP, som det hette på den tiden, och jag spelade den här låten om och om igen, varje dag. Började själv spela gitarr och inspirerades av det tyska språket tack vare den här låten.

Jag valde tyska som B-språk och älskade det (jag är nog den enda människa i världen som tycker att tyska är ett vackert språk;)

Minns du den här låten? Ganska vackert budskap, för dig som inte läst tyska: Hon sjunger om värme, kärlek och drömmar till den kalla världen men "jag vet att min sång inte ändrar så mycket- jag är bara en flicka som säger vad jag känner."

Den var på modet 1982. ;-)

Läste i dagens VF om "påskupproret". Upproret mot försäkringskassan; personer som blivit utförsäkrade, trots värk och sjukdom. Kallt och fruktansvärt...

Likväl på en blogg om en människa som mist sitt barn och möjligtvis inte får vara hemma i mer än 90 dagar, då går sjukförsäkringen ut.

Själv vill jag dock påskina att jag bara haft positiva erfarenhet av försäkringskassan.  Men jag har väl haft tur, antar jag. Tiden för handläggning har gått snabbt och jag har fått en handläggare som är klart insatt i just min sjukdom; jag är ju tyvärr långtifrån ensam om den, och som har förståelse för hela situationen- för "uppgång och fall" so to say.

Så jag, personligen, har inget alls negativt att säga. Men jag tycker att det är beklagligt för dem, som jag förstår, blivit drabbade. Det finns säkert undantag som bekräftar regeln, men jag är ganska säker på att de människor som vill sitta hemma och stirra på en vägg, är ganska få. Det finns säkert de som utnyttjar systemet, men de kan omöjligt vara många. Har man av läkare blivit bedömd som icke arbetsför-  hur kan de då tveka? Läkarna är ju professionella (ja, det finns säkert undantag här också) men jag kan personligen intyga att inför en sjukskrivning sker en mastodontundersökning. Det är inte bara att ringa och säga: "Hej, jag är sjuk"

Attans, vad många timmar, kan jag säga, som jag suttit hos läkare och terapeut på Clarahälsan, där jag fått min behandling. Blodprover har tagits, hela min kropp har undersökts, tror t o m att jag drogtestats, så att inget eventuellt missbruk föreligger, jag har pratat med en beteendevetare, som med sin profession och erfarenhet omöjligt skulle kunna "släppa igenom" någon som "bara skojar". Eller utnyttjar systemet.

Så, jaa: Det hela känns ju fruktansvärt beklagligt. All min sympati för alla de sjuka stackare som blivit utförsäkrade och tvingas gå till socialen för att de inte kan arbeta p g a sjukdom.