I början av 1900-talet växte två former av psykoterapi fram, psykoanalysen och beteendeterapin. Psykoanalysen grundades av Sigmund Freud utifrån hans kliniska erfarenheter med neurotiska patienter, och teorin gick ut på att mänskligt beteende till viss del styrs av omedvetna processer. Det terapeutiska arbetet gick ut på att identifiera dessa med hjälp av metoder som fri association. Psykoanalysen ligger till grund till det som idag kallas psykodynamisk terapi (PDT). Beteendeterapin, med förgrundsfigurer som John Watson och B.F Skinner, kritiserade psykoanalysen som "mentalistisk" och utgick i stället från det observerbara beteendet och inlärningspsykologiska upptäckter från experimentell psykologi, som principerna om klassisk och operant betingning. Beteendeterapins vetenskapsfilosofiska grund kallas för behaviorism.

Om beteendeterapin är det ena benet i KBT, så är kognitiv terapi den andra. Den grundades av Aaron Beck på 1960-talet. Beck var psykoanalytiker, och arbetade med patienter med depression. Han observerade att patienternas problem grundades i ett antal felaktiga antaganden om sig själva och omvärlden, och utvecklade en terapiform för att direkt adressera dessa.

Begreppet kognitiv beteendeterapi populariserades på 1980-talet, men vissa menar att den första KBT-inriktade psykoterapeuten var Albert Ellis som, bland annat var inspirerad av moderna och klassiska filosofer, utvecklade rationell emotiv beteendeterapi (REBT) under 1950-talet.^[5][6] Idag kan man med "kognitiv beteendeterapi" mena allt ifrån ren kognitiv terapi a la Beck (Beck använder numera själv begreppet "KBT") till beteendeterapi.

På 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram, med terapiformer som acceptance and commitment therapy (ACT) och dialektisk beteendeterapi (DBT). Denna innebär delvis en återgång till den förkognitivistiska beteendeterapin, på det sättet att man inte längre försöker att direkt förändra kognitioner. I stället har man tagit mycket influenser från buddhistiskt tänkande, bland annat tekniker för att uppnå medveten närvaro och lära sig acceptera sina tankar.

Under år 2010 fastslog Socialstyrelsen efter intensiv kritik sina riktlinjer för behandling av ångest och depression. Resultatet är i hög grad ett förtydligande av de tidigare preliminära riktlinjerna, och innebär bland annat att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av lindrig och måttlig ångest och depression.

Lite historia om något som intresserar mig.

Jag går själv i kognitiv beteendeterapi, var hos min terapeut idag. Mycket intressant... Jag är hemskt intresserad av psykologi och "hur sjutton hamnade jag här?"

 Det jag tänkt behandla är mina sömnstörningar; min oförmåga att varva ner, koppla av. Jag lider av sömnstörningar och gräver för tillfället rätt djupt för att komma tillrätta med situationen.

Jag har bara varit där en gång förut, sedan blev det sommar, semester osv. Sedan var det dags idag igen. Ett halvår, sägs det, krävs för att komma till rätta med problemen.

En timme med en helt okänd man, som jag rent psykologiskt, som terapeuten själv uttryckte det: "tvingas klä av mig helt naken inför. Tycker du att det är jobbigt?"

Jaa, något fruktansvärt. Men också hemskt spännande. En riktigt kunnig person inom ämnet. Jag har många gånger tänkt att det vore hemskt intressant att få "gräva i mig själv." Och nu får jag göra det, fast helt enkelt är det naturligtvis inte. Varför har det blivit så här och vad kan jag göra åt det? Hur kan jag förbättra situationen?

Idag har vi klivit tillbaka till min barndom. "Den rädda lilla flickan, Bea" som fortfarande på något vis bor kvar i mitt inre, har idag, under en timmes terapi, mött den vuxna kvinnan Bea. Dessa två har resonerat, och det ena problemet efter det andra för mig har uppdagat sig. Allt tycks bottna i samma sak, men det tänker jag inte gå in på här. Som ett träd med samma stam, men med grenar åt flera håll.

Jag ser faktiskt fram emot att träffa den här kunnige terapeuten om tre veckor igen. Det här är intressant. Jag känner full tillit till samtalsterapi över huvud taget. Har vid tidigare tillfällen i livet, då svårigheter inträffat, gått i stödsamtal hos kuratorer. Det har gett mig en hel del, men jag må erkänna att det jag nu pysslar med, är något helt annat. Något djupare. Spännande...

"Den rädda lilla flickan Bea" får nu komma till tals. För första gången någonsin. Och nu kommer någon att lyssna på henne. (Pratar om en så låg ålder som 7-årsåldern nu).

Nu möter lilla osäkra Bea en tonårsmor, en vuxen lärarinna med kommunpolitiska intressen. Hon, den lilla, kommer att få berätta vad hon är rädd för, och hon, den stora, kommer att lyssna på henne och förstå hennes rädslor. Som fortfarande lever kvar.

Sov Sött! ;)

 

Miraklet

20 augusti 2010 21:21

Åh vad skönt att det ordnar upp sig!
Spännande!
Fortsätt kämpa!
Du är så duktig och stark!
Massa kramar till underbara dig.

http://abimopectore.bloggplatsen.se

 

Gull-Britt

21 augusti 2010 18:29

Mycket intressant läsning. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera, jag som inte varit med dig när du var liten, och framför allt visste jag inte att du var en "rädd liten flicka" och tydligen fortfarande är. Om jag förstod rätt. Jag har inte lika lätt att skriva ner mina tankar som du, jag pratar hellre. Det kan bli så fel när man skriver och man kan inte rätta till det lika fort som vid ett samtal. Det skrivna ordet står där det står. Jag kan bara säga att jag ser fram emot fortsättningen av dina besök hos terapeuten och hoppas att det kommer att hjälpa dig.
Kram på dig

 

Bea

21 augusti 2010 20:53

Tack för dina uppmuntrande ord, Miracle! All kärlek! ;)

Jaa, Gull-Britt. Jag har varit en rädd liten flicka och hon bor fortfarande kvar här inne. Det jag gör; att rekommendera, också från terapeuten, är att jag "gör det i alla fall." Min rädsla skulle precis lika gärna kunna utveckla sig till värsta fobierna, men jag gör det ändå, om man säger så. Backar man, blir man ju bara ännu skrajare.

Men jag kan säga att bara under det senaste året har jag vid två tillfällen kräkts av rädsla, av panik.

Jag låtsas som om ingenting, samtalar och är hur social som helst, men mår skitilla, smyger in på toaletten, spyr, rent ut sagt...

På med lite läppglans och puder och går sedan ut som om ingenting hänt. Men jag fightas, om man säger så...

Jaa. Jag hoppas att jag kommer till rätta med problemen.

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...