... precis som den 2 oktober. Jag fick båda mina guldkorn i oktober, är tydligen mest fertil i januarikylan. Annars sägs väl våren vara den tid då flest barn föds. Nio månader efter den ljuva sommartiden.

Men så var det inte för mig.

Min älskade son, världens bäste kille fyller år idag.

Han är född 2000, (-00) min egne lille "Jesus", mitt mirakel!

Mitt mirakel som blivit en härlig tonårskille, fast långt från allt det där "typiskt tonåriga." Alltså ingen krånglig eller svårhanterad ung man, utan artig, vänlig och enkel att ha att göra med. En kille som i fotbollslaget blivit utsedd till "Lagets bäste kompis" och av lärare sagts vara "bra för gruppen".

En god kamrat helt enkelt, i princip omöjlig att inte tycka om.

Sport- och fiskeintresserad och duktig i skolan, en stolthet för mamma!

Min grabb kom till världen som en pil. När jag kommit in till BB och ville ha ryggbedövning fick jag svaret "Den kommer inte hinna verka förrän din unge redan är ute..."

Så jag födde helt utan bedövning och höll så klart på att förgås av smärta. Jag tittade på klockan på väggen som visade tjugo över nio samtidigt som visarna vitnade av smärtan jag kände innan öppningsvärkarna snabbt gick över till krystvärkar och bara några minuter efter det var jag mamma till en fin liten pojke. Jag gav mig den på att bara få allt överstökat och trots att barnmorskan skrek att jag inte skulle trycka på mellan krystvärkarna för jag sprack så infernaliskt, gjorde jag det ändå. Jag kommer dock aldrig glömma den brännande känslan i huden, som bara slets itu. Men ut kom han. Fort som en pil. Själv kunde jag knappt gå efter förlossningen med dessa sår, men det störde mig inte så mycket.

Jag hade ju fått min belöning och vad som än händer är jag säker på att min Gabriel och jag alltid kommer att ha en nära relation. En relation som bara en mamma och en son kan ha.