Skönt att vara laddad inför veckan som kommer, då det blir fullt upp på kvällarna med både föräldramöte och utvecklingssamtal för barnen. Sådant där tycker jag förvisso är kul; jag vet att det är ett ganska udda nöje, men skolan är så viktig för mig, det är faktiskt ett intresse jag har.

Jag är ingen föreningsmänniska, däremot, som vill vara med på alla fotbolls- och bandymöten, men det beror väl på hur man växt upp. Jag har aldrig varit intresserad av bollsporter över huvud taget. Hatade idrotten i skolan när vi hela tiden spelade basket, innedandy och handboll. Nu mera lägger idrottspedagogerna ju upp idrotten på ett annat sätt; och jag gillar att träna, så nu mera hade jag nog tyckt om idrottslektionerna. Det måste ju vara lite variation: Jag är helt säker på att det finns minst en sport för alla. Dock gillar inte alla att springa efter bollar. Själv fattade jag aldrig ens syftet. Men gammal hederlig gymnastik är kul. Med redskap och hela faderullan. Många tjejer framför allt, tycker ju sådant är jätteroligt.

Jag har haft en toppenskön helg; igår gjorde jag alla måsten och laddade med egentid, idag har jag umgåtts med barnen och annat trevligt sällskap.

Livet rullar på och jag känner mig harmonisk. Jag har upptäckt att den där plattformen man står på... Det betyder nästan allt för hur man ska klara av att tackla livets glädjeämnen och motgångar. När den där plattformen kommer i gungning- då är det inte roligt.

Nu blir det lite söndagsmys. Fridens.

Jag har huvudvärk idag.

Och jag har en brokig historia vad gäller trötthet och smärtor.

Jag drev mig själv till utmattning för tre år sedan. Slutade lyssna på kroppens signaler. Omedvetet. Helt plötsligt var jag aldrig trött. Kontakten mellan kroppen och mig hade blivit en aning sval, kan man säga. Jag slutade känna hunger också, vilket i ett samhälle som detta väl ses som positivt, då kvinnokroppen helst ska vara mager.

Jag tycker inte det, längre, jag, ser ni. Jag har upplevt för mycket.

Kvinnliga kurvor är ju så vackra! Marlilyn Monroe- där var det inga bantningskurer för att göra om kvinnokroppen till en flickkropp. Me like :)

Sedan sprang jag ju in i den berömda väggen- det tog bara stopp.

Och så skulle man börja lyssna på kroppens signaler- som vid det laget skrek rätt ut.

Enda sättet att bli av med symptomen var att inte kämpa emot, sades det.

Och vidare, sjukperioden tog slut; jag förväntades vara frisk igen- och då: att lära sig lyssna på kroppen så där lagom mycket, det var inte lätt det heller.

Å ena sidan finns det inte en arbetsgivare som står ut med en medarbetare som konstant måste känna in kroppens signaler, å andra sidan finns det inte en kropp som klarar vilken press som helst.

Det är en balansgång- och det gäller att hålla sig på tråden hela tiden.

Börjar det svaja åt ett eller annat håll är det lätt att trilla av. :(

... Och du, kvinna: Bär dina kurvor med stolthet!!!