Vad trött jag blir på perfektionism.

 På att "vara älskad efter kompetens.På att inte fela".

Inte begå misstag. Inte vara svag.

Det har funnits människor som mer eller mindre burit mig när jag inte orkat själv. Det är väl kanske detta livet går ut på; vad vet jag?

En människa gör knasiga saker ibland, tyvärrr:(

Det är väl därför vi är just människor och inte gudar allihop!!! ;)

Och jag vill inte möta någon "perfekt" människa. Utan en som älskar.

Det här är ju skithäftigt!!! 

 Jag börjar få trygghet; jag börjar få ro. Jag börjar få harmoni!!!

Jag har haft nytta av KBT:n!!! =)

"Du behöver inte vara smal, snygg, intelligent och utrustad med den HÖGSTA moraliska principen för att må bra. Du har all rätt i världen att finnas här i alla fall. Så också jag."

Nu råkar jag ha ju fött ungar (av en ren slump, kanske?) som har det relativt enkelt för sig, rent intellektuellt. Man kan ju aldrig veta vad som händer, dock...

 Det finns en hel drös med med andra underbara ungar också. "Eller... andra... Inte som mina." Oj, vilken skräck!!!!

Ungar som kämpat hårt. Eller inte orkar kämpa alls. Ungar som lägger sig raklånga i sängen och inte går upp över huvud taget, eller ungdomar med drogroblematik, dyslexi, "bokstavskombinatoner" eller problematiska sociala förhållanden.

"Åååå, vad kul att lära känna Er!"

Jag är IV-lärare. Av en eller annan anledning.

Jag kommer- åtminstone att försöka- göra det bästa av situationen. Jag är nämligen inte så bra själv, alltid, men jag gör så gott jag kan.

Hoppas Du gör det, med. ;)

Kärlek har inte alls kompetens att göra, utan något helt annat.

Jag skall sova nu. Med fel och brister. 

Inte alls underbar alltid; jag har en massa knasigheter för mig. Precis som Du, säkert!

Vi hörs! ;)