Jag har varit hos läkaren idag, med halva kommunen med mig. Angående min sjukskrivning. Facklig representant, rektor och en hälsoinspiratör.

Ojojoj, hur tusan har man hamnat här?

Trist känns att jag blivit sjukskriven under en ganska lång tid, och blivit ombedd att inte ha någon annan kontakt med skolan, pga av mina stressreaktioner, än med rektor. Jag måste gå ner i varv, annars kommer jag att dö inifrån. Måste tänka på bara mig själv nu. "Var egoistisk" sa läkaren t o m.

Jag ville bara ringa upp min närmaste kollega; Jonas, och förklara allt. Usch, vad jobbigt det blev. Joo, jag kommer förhoppningsvis tillbaka om ett tag, men nu känns det rätt svart.

Det är alltså så här det är att vara utbränd.

Intressant upplevelse att få prova på det med. ;( Jag kan ju inte missa någon form av upplevelse den dag jag dör.... Nu har jag verkligen varit på alla platser, och erfarenheter lär jag inte sakna!

 I alla fall... när jag pratat med närmaste kollegan grät jag. "Det här känns jättetungt" sa han. "Jag måste ju respektera det här... och jag kommer inte att ta någon kontakt med dig."

Asjobbigt. När jag vill vara där, och hjälpa till.

Andra fina kollegor också. Om ni läser: Jag kommer tillbaka; när jag läkt färdigt. Saknar Er!

Men... jag måste stänga dörren nu. Måste få tid att bli människa igen. Jag har gått på högvarv under lång tid och måste ge mig själv den tid som krävs för att få harmoni. För att bli människa igen. Jag kommer att stänga av alla telefoner och bara ge mig själv tid att andas. Just nu kan jag inte finnas där för någon annan. I'm sorry, men funkar jag inte finns inget att ge.

Just nu finns bara ett par personer i mitt liv som jag mäktar med att engarera mig i och över huvud taget umgås med.

Jag är ledsen. Men jag antar att jag kommer tillbaka.

Sov sött; alla;)