Min dotter och jag var ute på långpromenad igår. Det är trist att bara gå omkring vårt område, så har jag gott om tid, tar jag bilen någonstans och promenerar där jag kan se lite nya vyer. Igår tog jag med Elli till Marieberg. Det området tycker jag nämligen är Karlstads vackraste, alldeles vid Mariebergsviken, och med sina många gamla hus. Det vilar "lite gamla tider" över området. Och jag älskar gamla hus! Att promenera vid vatten är för övrigt inte bara vackert, utan också rogivande. Man mår bra vid vatten. Ja, i alla fall jag. Vatten har en lugnande och läkande effekt.

Jag bodde på Marieberg ett tag för åtta år sedan. Den lägenheten var helt fantastisk, man ska inte ångra något (det är föga konstruktivt) men är det något jag ångrar i livet så är det att jag sade upp den där underbara lägenheten. Ett stenkast från Mariebergsskogen, som är mysig att strosa omkring i, och bara något kvarter från vattnet.

Men men... Livet tog en annan vändning och jag bodde inte kvar i området ensam med mina barn, utan jag blev sambo på Stockfallet. Och det var en kul tid det med. Stockfallet är så otroligt barnvänligt, så det var ett bra ställe att bo på med små barn.

Igår drogs i alla fall jag (och drog med dotra) till underbara Mareberg på promenix, och vi gick tillvår gamla lägenhet och smygtittade lite diskret, utifrån vägen. Och så lustigt: I samma veva jag stod där, utanför mitt gamla sovrumsfönster mindes jag. Jag mindes något som legat i glömska länge, men känslan kom fram igår.

Känslan av... ja, näst intill panik. Jag hade nämligen grava sömnproblem under den tiden. Och när jag låg i det där sovrummet och hörde klockan ticka, det var varmt och jag öppnade fönstret på glänt och hörde måsarna skräna utanför... kunde jag nästan uppleva det som om jag skulle kvävas. Väggarna i rummet "trillade över mig" och jag kände mig instängd. Jag var enormt stressad över att jag bara låg där, sömnlös, för jag visste ju hur horribel morgondagen skulle bli med bara ett par timmars sömn i ryggsäcken. Och det blev en ond spiral av det, så till slut blev det här med sömn totalt skräckfyllt för mig. Jag visste att jag bara skulle ligga där och våndas, ja, det var riktigt jobbigt. Jag sov i genomsnitt två-tre timmar per dygn under en period.

Den känslan hade jag glömt, den skräckfyllda nattvakan och dagar av trötthet så det kändes ända in i märgen; nästan förlamande emellanåt... fram till idag, när den bara föll över mig när jag stod där på Marieberg, utanför det gamla sovrummet.

Uppmuntrande nog kan jag säga att trots att jag ibland har problem med sömnen, kan jag inte jämföra det med hur det var då, för åtta år sedan. Jag har kommit ganska långt med det, faktiskt. Härligt: ;-) Jag har helt enkelt blivit mer avslappnad i hela min person. (Fast det finns alltid mer att jobba på).