Jag följer en blogg om en ung kvinna som lider av en prykisk sjukdom: hon är manodepressiv- och skriver hemskt öppenhjärtligt och intressant. Det viktigaste av allt är att hon tar bort skynket framför detta många försöker dölja, och därmed blir hon inte längre "skamlig". Hon är klok och rolig och berättar om hur dagarna ser ut för henne på en psykiatrisk avdelning.

Förr i tiden försökte man gömma psykiskt sjuka människor. Det var fult och smutsigt.

VARFÖR???

Varför betraktades det som fult att ha åkt på en sjukdom?

En sjukdom ber ju ingen om, eller? Blir man sjuk i själen eller kroppen- vad är skillnaden?

Har man självförvållat dragit på sig den ena, men inte den andra, kanske?

Tror inte det. Det är med all sannolikhet varje människas högsta önskan: Att hålla sig frisk och må bra.

Fortfarande finns vissa spår av att det betraktas som fult att ha ångest, fobier osv. Men det känns som om det här med ganska raska steg håller på att ändras.

Personligen har jag ingen psykisk sjukdom, lyckligtvis, men jag har vid ett par tillfällen i livet drabbats av depression med kraftiga inslag av ångest.  Det var ett ruskigt otäckt tillstånd och jag skriver här och nu, liksom den här tjejen med bloggen, för att vi ska våga vara lite mer öppna om dylika saker. Det är alltså mitt syfte. Drar man bort skynket, liksom, så ser ju omvärlden att... jaha... Ser det ut så?

Ja, det är inte vackert, det är inget roligt tillsånd, men det är inget som måste gömmas. Egentligen. Ska de som är fula på ytan gå och gömma sig också då, eller?

Hade man betett sig grisigt mot någon annan människa, stulit, mördat eller så... ja, en sådan situation vill man ju inte visa upp. Det borde man ju gömma och skämmas över. Men att man mått dåligt psykiskt, jag säger ordet igen P-S-Y-K-I-S-K-T, dvs själsmässigt... Smaka på det: Det är inte så farligt egentligen. FYSISKT är kroppsligt, är det ett skamfyllt ord?

Svar nej.

Alltså borde inte psykiskt vara det heller. Eller?!

Det väcker upp många tankar, att gå på en kompis begravning. När det är någon jämnårig... livet är så orättivst och vi strävar efter balans och jämvikt, men det finns ju inte och det hela känns så ofattbart. Man är fostrad att dela lika; du får en godis, jag får en och den tredje kompisen får en. Man förväntar sig på något underligt vis att livet ska fortsätta så. Trots att man vet att det inte är så det går till.

Jag tänker inte skriva mer om begravningen än att den var hemskt fin, mycket pga att Magdalena själv varit med och planerat den. Hon var så stark, jag beundrar henne verkligen. En fin och godhjärtad människa.

"Det kunde lika gärna varit jag"...

Tanken är inte helt främmande.