Härliga Annie skrev härom dagen att hon är lite trött på alla viktminskningsbloggar här på Bloggplatsen och jag kan ju inte annat än hålla med. Vidare skrev hon att hon tränar för att bli fri från värk och för att må bra, och inte för att bli smal- och så vet jag ju att det är. Jag följer ju fina Annie.

Jag är ikadan. Inte för att jag har problem med värk just nu (mer än migrän ibland) men när jag tränar gör jag det verkligen inte för att gå ner i vikt. Jag har också tagit del av det där tåget, som ung, men åren går- och man inser vad som egentligen betyder något i livet- vad som är viktigt, och mindre viktigt.. Jag tränar naturligtvis för att bli pigg, glad (rörelse är ju en endorfinkick- kroppens eget knark) och framför allt för att orka med vardagen som heltidsarbetande mamma. Man måste ju ha liiite kondition i alla fall...

Och motgångarna hanterar man bättre om man har lite kondition. Man vill ju inte bli liggande platt när man får en smocka av livet. För smockor av livet får vi alla ibland, allt annat är en lögn. Det är inte bara en dans på rosor, det ska gudarna veta.

Men ibland är det alldeles, alldeles underbart- och just nu ger solen mig den där kicken. Sååå härligt!

Och nu på lovet ska jag passa på att träna, och försöka komma igång mer regelbundet. Som sagt: Det gör mig så pigg och glad!

Men vi är alla olika, och var och en får (som jag brukar säga) vara precis som man vill- och göra precis som man vill. Och jag var likadan för tio år sedan, att vara smal var viktigt för mig. Sedan fick jag nya perspektiv på livet och som 40-åring kan jag säga (fast det är lite provocerande, när en kvinna säger så här): Nej, jag bantar inte och jag njuter av god mat. Jag trivs bra som jag är.