Jag har hört talas om folk som gått in i väggen på alla möjliga vis, och ibland nästan fuderat på om de varit knäppa, inbillningssjuka, men jag kan nu uppriktigt svara: nej.

Folk som svimmat av bröstsmärtor; anhöriga tror att de fått hjärtinfakt. De förs till sjukhus i ilfart, varpå läkare konstaterar att de fysiskt är helt friska.

Folk som inte tar sig upp ur sängen helt plötsligt- kroppen lyder bara inte tanken, eller folk som stått i kön på ICA och ska skriva under kvittot, men helt plötsligt har de glömt bort sitt eget namn.

Det finns något som heter "gå in i väggen." Tro mig. Man kan stressa sönder sig. Dessa människor är inte knäppa.

Igår var jag jättepigg. Idag var min spänningshuvudvärk tillbaka. Hade tänkt besöka en gammal kamrat, men kraften infann sig bara inte, och huvudet sprängde. Helt otroligt... Jag är inte där än. Men jag kommer, så fort jag är redo!!! Ser fram emot det! :-)

Jag blev så glad när en gammal barndomskamrat kontaktade mig idag. Du vet vem jag menar; jag vet att du läser, men jag vill inte skriva ut ditt namn här, Du har ju inte valt att blogga för vem som än känner för att läsa.

I alla fall, den här barndomskamraten, verkar ha gjort samma resa som jag, och hon sa åt mig att ta det lugnt. Det känns bra ena dagen, sedan kommer ett återfall, men i det stora hela blir det bättre med tiden.

Jag kommer att ta kontakt med dig igen, min Vän.

Men jag måste bli starkare först.

Bakgrunderna du berättade om stämmer väl överens med mina. Jag gör din resa nu. Vi har nog rätt mycket gemensamt, Du & jag. Kul att finna dig igen!!! ;)

Vi har i alla fall varit på kyrkogården och tänt ljus för våra döda kära. Tände ett varsitt ljus bl a för mina farföräldrar, som jag aldrig träffat. Rörde vid gravstenen, vid inristningen WIIK, numera beväxt med mossa, och fascinerades över att mina rötter vilar under den där gravstenen: Människor som fightats med vardagsbekymren precis som du och jag gör nu, men nu för alltid, sedan 40 år tillbaka, gått ur tiden.

Jaa. Livet är kort.

Ta vara på Dig! :)