.. är jag, och jag har förstått att detta kittlar.

Min blogg har fler besökare än på länge. Jag kan tänka mig att ni undrar vart jag tagit vägen. Jag är sååå tacksam, för var och en som läst mina ord; det är ju faktiskt därför jag skriver! ;)

För egen del, berättar jag gärna min historia, jag har ingen större sekretess. Här står jag, med en handfull psykosomatiska problem, och vill Du läsa, får Du gärna göra det. No problems för min del. ;)

 Är så innerligt trött på att psykiska problem betraktas som "fula" så jag skriker rätt ut: Hölll på att skriva att jag är stolt, men det är jag naturligtvis inte. Men jag tänker aldrig skämmas, aldrig någonsin, över att jag mår dåligt psykiskt. Lika lite som jag önskar att en cancerpatient skall skämmas över att han/hon fått cancer.

För övrigt kan jag upplysa om att "Framgång ger vänner. Motgång prövar dem."

Jag har full koll på vilka som stått vid min sida, hela vägen, genom allt det svarta. Det skall jag aldrig glömma. Sedan finns det de som inte riktigt fixat att hantera situationen, och det känns skittråkigt. Livet är ju liksom inte bara solsken.

Sov sött, Vänner

Usch, jag känner mig som en trasig docka. Icke-fungerande. Idag har jag haft huvudvärk halva dagen och legat i ett svart rum. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli som vanligt igen. Det sägs så, men det känns tveksamt. Märker i många situationer att jag inte är som jag brukat. Läskigt!

Ändå klarade jag mig skapligt, tack vare att min kropp var sjysst nog och skrek i högan sky pga av min stress och mitt icke-välbefinnande i form av en infernalisk huvudvärk. Det finns ju de som bara kör på tills de stupar, trots att de mår skitdåligt, men de är så inkörda, så de har ingen aning om hur illa ställt det är.

Då drabbas man tydligen av utbrändhet, och med detta, har Nettis lärt mig;), kommer som regel en depression. Jag stannade vid "utmattning" och har ingen depression, så jag kom lindrigt undan, trots allt. Tänk att det finns de som har det värre än så här!!! Stackare, verkligen!

Kan tänka mig att det blir trist att läsa om min svarta värld, men det är så här jag mår, så vill du läsa om något roligt; välj bort min blogg! Läs något annat, du kan ju faktiskt välja själv.

Men för den som ändå väljer att stanna, kan jag berätta att bakom begreppet "utbrändhet" ligger så mycket smärta, så du vet inte. Jag är inte ens där, utan har bara drabbats av varianten "light" men det är ingen lek. Ingen dans på rosor.

Känner för lite musik just nu.Bruce Springsteen är ju bara bäst!

Den här låten är bland det bästa som gjorts."I come from down in the valley, when mister when you're young"

Det här, Dina, är något helt annat än din Stockholmsvärld! Med singelliv tills man är trettio, med barer, män och caféer och förstföderskor som är trettiofem.

Jag kommer från en liten håla mitt i värmlandsskogarna. Äkta bönner!!! =)

Här förlovar vi oss innan vi ens tagit studenten. Jag hade villa, volvo och barn vid 25, färdig lärare vid 23 års ålder.

Det där med att resa och se världen: forget about it!!!

Så, joo, visst känner jag igen mig i "the river". Vad ska jag göra nu då, när jag närmar mig 40, och allt är redan är klart? Kanske vänta på barnbarn...

&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="500" height="304">