Ojojoj, nu kommer jag igång och börjar skriva!!!

Jag skrev tidigare om förädring: "Det kanske blir något helt annat"

Och ja... så hoppas jag kanske. Klart att smärta påverkar. Och som sagt: berikar. Jag kommer att tänka på en dikt, apropå smärtan i förändring. Den är av Karin Boye:

Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.   Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra -svårt att vilja stanna och vilja falla.   Då, när det är värst och inget hjälper Brister som i jubel trädets knoppar Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden -känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Idag har jag varit på min kurs igen. Tränat yoga; himla intressant och haft diskussioner med folk som vet vad jag pratar om beträffande det som drabbat mig. "Hur lång tid tog det för dig?" har jag frågat mina kurskamrater. Jag menar... innan "man blir som vanligt igen."

Olika är det ju, från person till person.

Det var lite roligt, som en av kurskamraterna svarade:

"Du kanske aldrig blir som vanligt igen. Det kanske blir något helt annat."

Och vi skrattade. =) Men det ligger ju något i det. Livet är utveckling. Och tar jag inte med mig den här erfarenheten vore jag kanske dum. Förvisso är jag väl kanske dum. Dock inte så dum.

Varför skulle jag vilja bli "som vanligt" igen?

Svårigheterna; ångesten, har gjort mig till en rikare människa. De har tagit mig ett trappsteg högre.

Så det är möjligt att jag kommer ut ur min tunnel som "något helt annat". Med livserfarenhet, också av svärta, smärta. Hur intressant är en person som gått genom livet på räls, när man skrapar på ytan?

"Föga" säger jag.

Sov Gott!