Så hette filmen vi såg igår. Det finns i bokform också, kanske ännu bättre.

Jättebra film! Att rekommendera! Boken är kanske mest för tonåringar.

Handlar om en vanlig tonårstjej. Vanlig på alla vis utom ett: hennes ensamstående mamma är cancersjuk. Kärleken mellan mor och dotter skildas starkt. Mamman blir sämre och dottern visar sitt illamående på en tonårings vis: Hon kommer ut på farligt vatten. Med fyllor, snatterier, killar för en kväll osv.

Hur det går tänker jag inte avslöja, men jag kan säga att under filmens gång satt både jag och min dotter och grät. Blev tacksam över själva livet. Vi har det vi har idag. Vad som möter oss i morgon har vi inte den ringaste aning om...

Kanske lite taskigt mot Nisse (mannen i förgrunden) att publicera denna bild,  Den ger honom inte direkt rättvisa, so to say, Men jag tycker bara att den är såå rolig! And after all he's just a cat!!! Inget fel med att vara katt förvisso, men jag tror inte det rör honom särskilt mycket att se lite rolig ut på en bild. Han är dock en alldeles charmant katt i verkligheten, storväxt och gosig.

Mannen i bakgrunden, eller killen rättare sagt, är min son; det är för övrigt han som tagit bilden på sig själv och katten!!! =)

Om ni bara visste vilken fin grabb det här är. Jag har precis sett klart "Heartbreak hotel". Jag älskar Colin Nutleys filmer, Helena Berström som skådespelerska likaså. TV: i vardagsrummet var upptagen av diverse fotbollsgluttande grabbar  och män, och TV:n i sovrummet funkar för närvarande inte. Gabriel erbjöd sig att jag kunde få se filmen i hans rum; han satte i sladdar osv, rättade till skärmen, så att den skulle passa min sitthöjd, frågade om jag behövde kudde och gick sedan och hämtade chips och cola light (tyvärr gillar jag inte vanlig cola, trots att jag vet att de där lightprodukterna bara är onyttiga).

Har ni hört vilken kille jag har!!!???

 Helt underbar! Min prins!!!

Älskar dig, Gabbe! Du är bäst! <3

Och din omtänksamma syster förstås!

Elinor har alltid varit empatin själv. Hon fick t om  stipendium i våras, under  musikklassernas årliga vårkonsert; av kamrater utsedd till klassens bästa kompis. Och naturligtvis är hon vår allra bästa dotter! ;)

Jag älskar att skryta om mina fina barn. Det förtjänar de! Och Dina med, för de är med all sannolikhet alldeles gudomliga de med. Det SKA man va' i sina föräldrars ögon tycker jag. Underbar, med fel och brister.

Jag har faktiskt sett en till film idag, på tal om min dotter. En favvissysselsättning när man är sjukskriven!

Den ska jag berätta om imorgon, för nu är timmen sen. Men superbra; att rekommendera för alla åldrar, trots att den egentligen riktar sig till tonåringar. Jag såg den med min dotter och hennes kompis. Den får du läsa om imorgon. Om du vill! :)

Sov sött, önskar jag Dig,

för att just Du läser!

Jag har inte skrivit på ett tag. Det har bara inte blivit så. Kan inte påstå att jag varit fullt upptagen, med tanke på att jag är sjukskriven, men jag har väl varit fullt upptagen med min själv, antar jag.   

En parantes:

Hjälp, vad många smileysar det fanns på den här bloggen, upptäckte jag just! Här skulle man ju kunna kommunicera enbart med bilder!!! Vad sägs om:

Här skulle man ju kunna göra en hel barnbok!!! Fast jag gillar nog bäst de gamla hederliga. :) Är för gammal och tråkig för dem ovan, tror jag...

Apropå det där med att vara öppen (se nedanstående inlägg). Jag kan inte påstå att jag klandrar folk som inte är öppna, jag vet ju att vi alla är olika, och jag måste naturligtvis ha repskt för dem som är mera tystlåtna av sig, precis som jag hoppas att de ska ha respekt för mig. Och just det här med öppenhet om hur vi mår; vad det än må vara, så tror jag att vi alla har nytta i vår läkningsprocess om vi törs vara så öppna som möjligt. Men så'n är jag. Och du får vara precis som du vill. Fast jag skulle bli förbannad om någon bad mig hålla käft med hur jag känner, för att det skulle vara "tillgjort" eller "betraktas som statusmarkör."

Ha en bra lördagkväll, alla fina vänner!

Intressant att jag som sjukskriven har fler läsare än någonsin dagligen. Vill bara säga att kommenterar Du inte, registreras inte att Du varit här. Min blogg är helt anonym; så Du kan läsa precis så mycket Du vill, utan att jag vet VEM som varit här. Det står bara "antal läsare".

Kittlande för mig! Många läser det jag skriver; men jag har ingen aning om vem som är här! :)

Läste i gårdagens Aftonbladet om någon läkare som skrivit att "det är numera en statusmakör att berätta om sin terapi"

Trött jag blir! De som hade berättat om psykisk ohälsa: Caroline von Ugglas, Björn Gustavsson m fl.

De var "tillgjorda" enligt det som skrevs.

Fuck You, säger jag bara!

För här berättar jag själv om min psykiska ohälsa. Utan den minsta tillgjordet; utan den minsta skam.

Varför betraktas det fortfarande, år 2010, som "fult" att må dåligt psykiskt?

Jag vet inte om det är så, eller om jag missuppfattat situatonen. Men har jag rätt, hejar jag på dem som är starka nog att berätta sin historia.

För alltid kommer jag, personligen att stå här. Och säga: "Fuck, jag lider av migrän, jag går i KBT o jag har sömnstörningar."

Sedan har jag ingen kommetar till vad du svarar.

" Det driter jag högaktningsfullt i."

Sov Sött, Mina Vänner!

Ojojoj, nu kommer jag igång och börjar skriva!!!

Jag skrev tidigare om förädring: "Det kanske blir något helt annat"

Och ja... så hoppas jag kanske. Klart att smärta påverkar. Och som sagt: berikar. Jag kommer att tänka på en dikt, apropå smärtan i förändring. Den är av Karin Boye:

Ja visst gör det ont Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.   Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra -svårt att vilja stanna och vilja falla.   Då, när det är värst och inget hjälper Brister som i jubel trädets knoppar Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden -känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Idag har jag varit på min kurs igen. Tränat yoga; himla intressant och haft diskussioner med folk som vet vad jag pratar om beträffande det som drabbat mig. "Hur lång tid tog det för dig?" har jag frågat mina kurskamrater. Jag menar... innan "man blir som vanligt igen."

Olika är det ju, från person till person.

Det var lite roligt, som en av kurskamraterna svarade:

"Du kanske aldrig blir som vanligt igen. Det kanske blir något helt annat."

Och vi skrattade. =) Men det ligger ju något i det. Livet är utveckling. Och tar jag inte med mig den här erfarenheten vore jag kanske dum. Förvisso är jag väl kanske dum. Dock inte så dum.

Varför skulle jag vilja bli "som vanligt" igen?

Svårigheterna; ångesten, har gjort mig till en rikare människa. De har tagit mig ett trappsteg högre.

Så det är möjligt att jag kommer ut ur min tunnel som "något helt annat". Med livserfarenhet, också av svärta, smärta. Hur intressant är en person som gått genom livet på räls, när man skrapar på ytan?

"Föga" säger jag.

Sov Gott!

.. är jag, och jag har förstått att detta kittlar.

Min blogg har fler besökare än på länge. Jag kan tänka mig att ni undrar vart jag tagit vägen. Jag är sååå tacksam, för var och en som läst mina ord; det är ju faktiskt därför jag skriver! ;)

För egen del, berättar jag gärna min historia, jag har ingen större sekretess. Här står jag, med en handfull psykosomatiska problem, och vill Du läsa, får Du gärna göra det. No problems för min del. ;)

 Är så innerligt trött på att psykiska problem betraktas som "fula" så jag skriker rätt ut: Hölll på att skriva att jag är stolt, men det är jag naturligtvis inte. Men jag tänker aldrig skämmas, aldrig någonsin, över att jag mår dåligt psykiskt. Lika lite som jag önskar att en cancerpatient skall skämmas över att han/hon fått cancer.

För övrigt kan jag upplysa om att "Framgång ger vänner. Motgång prövar dem."

Jag har full koll på vilka som stått vid min sida, hela vägen, genom allt det svarta. Det skall jag aldrig glömma. Sedan finns det de som inte riktigt fixat att hantera situationen, och det känns skittråkigt. Livet är ju liksom inte bara solsken.

Sov sött, Vänner

Usch, jag känner mig som en trasig docka. Icke-fungerande. Idag har jag haft huvudvärk halva dagen och legat i ett svart rum. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli som vanligt igen. Det sägs så, men det känns tveksamt. Märker i många situationer att jag inte är som jag brukat. Läskigt!

Ändå klarade jag mig skapligt, tack vare att min kropp var sjysst nog och skrek i högan sky pga av min stress och mitt icke-välbefinnande i form av en infernalisk huvudvärk. Det finns ju de som bara kör på tills de stupar, trots att de mår skitdåligt, men de är så inkörda, så de har ingen aning om hur illa ställt det är.

Då drabbas man tydligen av utbrändhet, och med detta, har Nettis lärt mig;), kommer som regel en depression. Jag stannade vid "utmattning" och har ingen depression, så jag kom lindrigt undan, trots allt. Tänk att det finns de som har det värre än så här!!! Stackare, verkligen!

Kan tänka mig att det blir trist att läsa om min svarta värld, men det är så här jag mår, så vill du läsa om något roligt; välj bort min blogg! Läs något annat, du kan ju faktiskt välja själv.

Men för den som ändå väljer att stanna, kan jag berätta att bakom begreppet "utbrändhet" ligger så mycket smärta, så du vet inte. Jag är inte ens där, utan har bara drabbats av varianten "light" men det är ingen lek. Ingen dans på rosor.

Känner för lite musik just nu.Bruce Springsteen är ju bara bäst!

Den här låten är bland det bästa som gjorts."I come from down in the valley, when mister when you're young"

Det här, Dina, är något helt annat än din Stockholmsvärld! Med singelliv tills man är trettio, med barer, män och caféer och förstföderskor som är trettiofem.

Jag kommer från en liten håla mitt i värmlandsskogarna. Äkta bönner!!! =)

Här förlovar vi oss innan vi ens tagit studenten. Jag hade villa, volvo och barn vid 25, färdig lärare vid 23 års ålder.

Det där med att resa och se världen: forget about it!!!

Så, joo, visst känner jag igen mig i "the river". Vad ska jag göra nu då, när jag närmar mig 40, och allt är redan är klart? Kanske vänta på barnbarn...

&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="500" height="304">