Vilken ljuvlig stund det här är. Fredag- tidig kväll: En arbetsvecka avkalarad igen, har varit och gymmat, handlat, kört barn... Tänker inte gå utanför dörren mer ikväll om jag inte måste. Det är alldeles för kallt för mig ute nu. :( Nu väntar en stunds vila- med gott samvete! Skööönt!!!

På tal om gymmande tycker jag mig se en lite rolig trend (eller också är det bara så att jag fått upp ögonen). I min närhet (vill inte gå in på det närmare än så, men det rör lyckligtvis inte mina barn) har jag stött på det här med ätstörningar genom mina år. På flera håll. Vackra kvinnor- inte bara unga flickor, som inte känner sig bekväma med sina kroppar, trots att männen ber om kölapp. Som inte vill visa mer hud än nödvändigt, som döljer sig och känner sig tjocka- trots att denna självbild är helt förvriden. Så himla sorgligt.

I detta muntrar häftiga Facebook- bilder upp (satt och ögnade igenom en rad foton av kamraters kamrater och vänners bekanta när jag väntade in en av vännerna på gymmet) och blir så imponerad av kvinnor som VERKLIGEN vågar visa upp sina kroppar, lättklädda, trots att de varken är 20 år eller har getingmidja. Det krävs ganska mycket mod för att stoltsera med bilringar och rynkor- inför publik. Särskilt för kvinnor, där idealet är den välsvarvade, vackra donnan- utan vare sig fel eller skavanker- i synnerhet inte på utsidan. (Jag inbillar att det här med utséende är enklare för män, fast jag kanske har fel. Men jag tror inte att män har samma krav på sig- från samhället i allmänhet- ett behaga med ett vackert yttre som vi.)

Likaså välkomnar jag dessa härliga damer, i alla åldrar, som vågar klä sig  i korta kjolar och tighta urringade toppar- som enligt normen "inte har formen" för det- men det stör dem inte; de klär sig så här ändå. För att de känner för det, helt enkelt. Kaxigt!!! ;-) Snygga kläder är väl inte bara till för den "perfekta" kroppen, medan resten ska gömma sig i säckar?!

Jag tycker det är en häftig replik till vårt släta, slanka, perfekta kvinnliga skönhetsideal (så här SKA du se ut; annars kan du lika gärna gå och gömma dig alternativt svälta lite för att du ska "duga"):

Kvinnor som vågar visa upp sig precis så som de är.  Bara för att de vill- och har all rätt i världen till det!

(Och är det så, att detta råkar irritera någon, får väl denne ta och titta bort.)

En enda gång har jag snäst ifrån när någon svarade kallat mig Bea. Jag heter ju egentligen Beatrice, men det är få som kallar mig så. Jag är helt enkelt Bea, kort och gott. Så är det, har alltid varit och kommer säkert alltid bli.

Men härom dagen var en dam jag inte alls känner privat spydig "Så är det förstår du, Bea" Ja... med mera. Jag blev själv förvånad över hur jag rent reflexmässigt svarade. "Ursäkta, känner vi varandra? varpå damen sa "nej."

"Du kallade mig Bea, det känns lite personligt. Jag heter Beatrice."

???!!!

Jag fattar inte vart jag fick det där ifrån- ingen kallar mig någonsin Beatrice (eller kanske någon enstaka), men jag reagerade blixtsnabbt och reflexmässigt och då blev det bara så.

Lustigt det där; jag har kommit på mig själv flera gånger med att rent intuitivt kasta tillbaka bollen omedelbart, då jag upplever någon som spydig. Så underligt, eftersom det sker helt utan eftertanke.

Som en reflex att helt enkelt slå tillbaka. Dettta sker inte bara i verbala sammanhang, utan har också hänt när jag fått en smäll (rent kroppsligt) som egentligen inte var menad som en smäll mot mig. "Bom!!!"- så slog jag tillbaka- helt utan att tänka.

Undrar om det är normalt betéende?

Förmodligen inte, med tanke på att så mycket annat jag gör inte är "normalt". ;-)

En av kattungarna tingad av ett trevligt ungt par.

De har varit här och fikat med oss, suttit och pratat, gosat med katterna och bestämt sig för en av dem. Och jag kände mig nöjd. Lämnar med varm hand över en av Bibbisarna om ett par veckor. En annan är eventuellt tingad. 

Så var jullovet 2012-13 till ända.

Imorgon väntar Jättesten.

För exakt 14 år sedan, första dagen på vårterminen började jag arbeta där.

Oj, så mycket vatten som runnit under broarna på dessa år!!!

Det återstår väl inte så mycket mer nu, än lite vila.

(Fast först lite filmmys med barnen. :-)

Det var det, det.

"Prästen kan väl sova hela måndagen, men-

för en fattig bonddräng börjar knoget igen" .

-Astrid Lindgren

Tänk på den tiden man trodde man kunde tukta ungarna "snälla."

Slå dem för att de skulle göra rätt saker.

Det var faktiskt inte länge sedan barnaga förbjöds- var det 1974, tro?

Numera är "curling" ett skällsord.

Ja, det gynnar väl ingen, men det finns det som är värre, tycker jag nog.

Ett barn SKA känna sig älskat, omhuldat, efterlängtat och alldeles perfekt,

med skavanker och brister

-för det är det som gör oss till just människor.

Och den som inte har en aning om vad kärlek, respekt och empati är

-kommer aldrig någonsin kunna ge det själv.

Så tror Du att Du kan skrika åt din unge att han/hon ska hålla käften,

är du nog ute och cyklar- ganska vilsekommen.

Tror jag.

Tack för att Du läser!

Jag ber om att få önska Dig en fin söndag.

Kraaam från mig:)