.. är jag, och jag har förstått att detta kittlar.

Min blogg har fler besökare än på länge. Jag kan tänka mig att ni undrar vart jag tagit vägen. Jag är sååå tacksam, för var och en som läst mina ord; det är ju faktiskt därför jag skriver! ;)

För egen del, berättar jag gärna min historia, jag har ingen större sekretess. Här står jag, med en handfull psykosomatiska problem, och vill Du läsa, får Du gärna göra det. No problems för min del. ;)

 Är så innerligt trött på att psykiska problem betraktas som "fula" så jag skriker rätt ut: Hölll på att skriva att jag är stolt, men det är jag naturligtvis inte. Men jag tänker aldrig skämmas, aldrig någonsin, över att jag mår dåligt psykiskt. Lika lite som jag önskar att en cancerpatient skall skämmas över att han/hon fått cancer.

För övrigt kan jag upplysa om att "Framgång ger vänner. Motgång prövar dem."

Jag har full koll på vilka som stått vid min sida, hela vägen, genom allt det svarta. Det skall jag aldrig glömma. Sedan finns det de som inte riktigt fixat att hantera situationen, och det känns skittråkigt. Livet är ju liksom inte bara solsken.

Sov sött, Vänner

Usch, jag känner mig som en trasig docka. Icke-fungerande. Idag har jag haft huvudvärk halva dagen och legat i ett svart rum. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli som vanligt igen. Det sägs så, men det känns tveksamt. Märker i många situationer att jag inte är som jag brukat. Läskigt!

Ändå klarade jag mig skapligt, tack vare att min kropp var sjysst nog och skrek i högan sky pga av min stress och mitt icke-välbefinnande i form av en infernalisk huvudvärk. Det finns ju de som bara kör på tills de stupar, trots att de mår skitdåligt, men de är så inkörda, så de har ingen aning om hur illa ställt det är.

Då drabbas man tydligen av utbrändhet, och med detta, har Nettis lärt mig;), kommer som regel en depression. Jag stannade vid "utmattning" och har ingen depression, så jag kom lindrigt undan, trots allt. Tänk att det finns de som har det värre än så här!!! Stackare, verkligen!

Kan tänka mig att det blir trist att läsa om min svarta värld, men det är så här jag mår, så vill du läsa om något roligt; välj bort min blogg! Läs något annat, du kan ju faktiskt välja själv.

Men för den som ändå väljer att stanna, kan jag berätta att bakom begreppet "utbrändhet" ligger så mycket smärta, så du vet inte. Jag är inte ens där, utan har bara drabbats av varianten "light" men det är ingen lek. Ingen dans på rosor.

Känner för lite musik just nu.Bruce Springsteen är ju bara bäst!

Den här låten är bland det bästa som gjorts."I come from down in the valley, when mister when you're young"

Det här, Dina, är något helt annat än din Stockholmsvärld! Med singelliv tills man är trettio, med barer, män och caféer och förstföderskor som är trettiofem.

Jag kommer från en liten håla mitt i värmlandsskogarna. Äkta bönner!!! =)

Här förlovar vi oss innan vi ens tagit studenten. Jag hade villa, volvo och barn vid 25, färdig lärare vid 23 års ålder.

Det där med att resa och se världen: forget about it!!!

Så, joo, visst känner jag igen mig i "the river". Vad ska jag göra nu då, när jag närmar mig 40, och allt är redan är klart? Kanske vänta på barnbarn...

&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="500" height="304">

... som jag vaknade med.

Usch; den var hemsk!

Drömde att jag var barn och bodde med mina föräldrar (inget fel med det men det blir värre). Vi åkte till en sommarstuga och upplevde hela den ljuva blomstertiden där. Med promenader, och allt som för mig hör sommaren till.

Men sedan kom skräcken! (Jag är ju inte riktigt i balans; vilket avspeglar sig, också i mina drömmar) Jag skulle på studiebesök i en fabrik och klättrade typ 70 m rätt upp i luften. I gallertrappa. Fruktansvärt när jag skulle ner, kan jag säga! Och det hela var sååå verkligt!

När vi efter hela sommaren skulle åka hem, sa mina föräldrar, att "nu är det nog med katter. Vi har redan en hemma "

(Missan, som i verkligheten är död ;( )" och det räcker."

 Jag tjatade mig dock till att få ta med mig en till hem.

 När jag klev ut ur bilen, visade katterna sig vara två. Mina katter i verkligheten: Nisse & Smulan.

Då jag bara fick välja en, tog jag Nisse; satte honom i bilen, vi åkte hem och Nisse levde ett gott liv med oss.

Värre kändes mitt samvete för Smulan. Som jag ensam lämnat kvar. Visste att hon bara skulle klara sig några dygn utan oss, men jag hade trots allt valt bort henne.

Usch... vaknade mitt upp i ett drömt telefonsamtal, där jag sökte få hem Smulan, som jag i drömmen lämnat.

Ännu hemskare blev det när jag öppnade ögonen och såg vem som troget vakade vid min sida: Smulan, i vår korgstol. Henne, som jag i drömmen valt bort! Usch och fy! ;)

Dröm sött i natt, Vänner!!! Och inte som jag! :)

Har återigen varit på min antistresskurs. Idag fixade jag avslappningen bra. Yogainstruktören var sjuk, eller var hon nu var, så vi körde "vanlig" avslappning istället. Och jag lyckades gå ner i varv. Det går bättre och bättre! :)

Förvisso är jag fortfarande "student A-variant" på teorin, med frågor, kommentarer och hela faderullan. Sög till mig all kunskap jag någonsin kunde få om djupsömn, drömsömn, REM-sömn osv. Hela tiden på alerten. En av mina kurskamrater sa efter föreläsningen, eller vad man nu ska kalla det:

" Du är väldigt uppvarvad, va?"

"Skojar du? Jag går igång omedelbart. Börjar anteckna; suger åt mig allt jag kan lära."

Det sitter i ryggmärgen; jag kör på. Till 200 %. Så har jag alltid gjort, och detta har jag ju i alla år belönats för, i form av betyg osv. Jättesvårt att ändra beteende.

Nu måste jag tänka baklänges, för jag har kraschlandat och jag måste upp igen. Genom åren har jag gått på högvarv, har gjort allt "rätt", trots att jag inte alltid mått bra av det. Nu har jag kniven på strupen: fortsätter jag i samma anda kommer jag att ta död på mig själv. Eller åtminstone ha svårt att finna livsglädjen.

Ett gym finns på Clararhälsan, där jag går på stresshanteringskurs:

"Dit kan vi gå och träna" sa jag till en av kurskamraterna. Det skulle vara skönt, i samband med kurserna.

"Vi får inte träna" svarade min kurskamrat.

Är man sjukskriven för utmattningssydrom får man tydligen inte träna. Inta aerobics, styrketräning eller något liknande. Vi får ta promenader, i lugn takt.

Hjälp mig!!! Det här känns så bak-och fram!!!

Någon gång, någon dag, tar jag mig ut ur min labyrint.

Jag måste tillbaka; så det är väl bara att lyssna och lära av dem som vet.

Sov gott, Vänner! ;)

Det här är till Dig, min söta vän.

Du har gjort mig så glad idag:

Tusen tack för kortet, för din omtanke!

Det gör skillnad att Du bryr dig!

Jag är så glad för att du är min vän

och jag önskar dig allt gott!!!

En liten ros, bara till dig.

För att du finns, för mig och för alla andra.

Kram, fina Miracle.

Också idag har jag varit pigg och energisk; bättre än så här har jag inte mått på länge! Men, som sagt...lugn och fin... inte gå händelserna i förväg och tro att allt är bra redan. Lugn, Bea. Lugn, lugn, lugn. Mitt nya mantra;)

Jag har varit på stresshanteringskurs idag. Ska gå på denna kurs i sex veckor. Den innehåller yogaträning; mycket intressant. Fast idag var första gången, så jag hade svårt att slappna av ordentligt.

Intressant också att träffa åtta andra personer, med ungefär samma erfarenheter som jag. Vad som sägs inom rummets fyra väggar är vår informella sekretess, men jag kan säga att det kändes så bra att träffa andra människor i samma situation som jag. Med samma tankar. Och tänka sig; det var inga knäppisar med inbillade sjukdomar, utan helt vanliga kommunanställda. Kvinnor allihop.

Varför drabbas vi hårdast av stress, månntro? Jag undrar om män upplever sig otillräckliga på samma sätt som vi. Nästan alla som "går in i väggen" verkar ju vara kvinnor. Why?

Ja, det här ska bli så intressant. Nu ska jag vila lite, båda ungarna är på träning. Sedan ska jag fixa till någon mumsig kvällsmat tills de kommer hem.

Ta hand om dig.

(Kör inte på som jag!!!;)

Jag har hört talas om folk som gått in i väggen på alla möjliga vis, och ibland nästan fuderat på om de varit knäppa, inbillningssjuka, men jag kan nu uppriktigt svara: nej.

Folk som svimmat av bröstsmärtor; anhöriga tror att de fått hjärtinfakt. De förs till sjukhus i ilfart, varpå läkare konstaterar att de fysiskt är helt friska.

Folk som inte tar sig upp ur sängen helt plötsligt- kroppen lyder bara inte tanken, eller folk som stått i kön på ICA och ska skriva under kvittot, men helt plötsligt har de glömt bort sitt eget namn.

Det finns något som heter "gå in i väggen." Tro mig. Man kan stressa sönder sig. Dessa människor är inte knäppa.

Igår var jag jättepigg. Idag var min spänningshuvudvärk tillbaka. Hade tänkt besöka en gammal kamrat, men kraften infann sig bara inte, och huvudet sprängde. Helt otroligt... Jag är inte där än. Men jag kommer, så fort jag är redo!!! Ser fram emot det! :-)

Jag blev så glad när en gammal barndomskamrat kontaktade mig idag. Du vet vem jag menar; jag vet att du läser, men jag vill inte skriva ut ditt namn här, Du har ju inte valt att blogga för vem som än känner för att läsa.

I alla fall, den här barndomskamraten, verkar ha gjort samma resa som jag, och hon sa åt mig att ta det lugnt. Det känns bra ena dagen, sedan kommer ett återfall, men i det stora hela blir det bättre med tiden.

Jag kommer att ta kontakt med dig igen, min Vän.

Men jag måste bli starkare först.

Bakgrunderna du berättade om stämmer väl överens med mina. Jag gör din resa nu. Vi har nog rätt mycket gemensamt, Du & jag. Kul att finna dig igen!!! ;)

Vi har i alla fall varit på kyrkogården och tänt ljus för våra döda kära. Tände ett varsitt ljus bl a för mina farföräldrar, som jag aldrig träffat. Rörde vid gravstenen, vid inristningen WIIK, numera beväxt med mossa, och fascinerades över att mina rötter vilar under den där gravstenen: Människor som fightats med vardagsbekymren precis som du och jag gör nu, men nu för alltid, sedan 40 år tillbaka, gått ur tiden.

Jaa. Livet är kort.

Ta vara på Dig! :)

...uppåt.

Det här är helt otroligt: Jag börjar känna mig starkare. Ska väl kanske inte säga för mycket, men jag har tagit mig för något idag. Det har jag inte gjort på år och dar. Har tidigare dagar bara varit hemma, förutom när Lena och jag promenerat och när jag varit på läkarbesök.

Men idag har jag varit på Bergvik och imorgon ska vi till kyrkan och tända ljus för våra döda kära. Har t o m skrattat, det var också hundra år sedan sist. Jag har mest gått omkring som en ömsom arg, ömsom ledsen och ömsom gravallavarlig, ångestfylld zombie.

Så långt som vanliga, flams-Bea som någonsin är möjligt.

Och tänka sig, jag ser fram emot något igen. Ser fram emot att åka och hälsa på gamle kamraten Muppen. Snart, Muppen, får du besök av Gummipuppen!!! :=) Hahahha!!! Nu sitter jag åter och skrattar för mig själv!!!

Gummipuppe är ett av de roligaste ord jag hört. Som jag uppfattar det är det någon form av militär övningsdocka. Kanske är det lite perverst att kalla sig själv för gummidocka. Men jag skojar bara...

Skojar för en gångs skull;-)