Jag kopierade just en bild till Blogglatsen, men är det inte ens egna går någon slags spärr in och de försvinner, lämnar ett kryss bakom sig.

Jag läste lite om positivt tänkande och fann den här bilden som jag tänkte dela med mig av, men det gick uppenbarligen inte, så jag beskriver den istället. Den fick mig att skratta nämligen! =)

En seriefigur som sitter fast med foten i en dörr- bild ett.

Bild två: Någon går förbi: "Jaså, du sitter fast med foten i en dörr?"

-"Jajemensan!!!" svarar mannen glatt.

Det är ungefär som jag känner mig nu. Rätt glåmig, livet är nyanser av grått.

"Jaså, du har åkte på det där med?"

"Jajemensan vettu, här åker vi på allt och jag tar det som en stooor utmaning!!!"

Jag är Murpys lag, personifierad.

Och på detta har jag ett enormt positivt sinne.

Tror jag skrattar ihjäl mig.

Tjohooo, bättre än så här kan det inte bli!

Snö, grått och jag är i toppform. Mars. YEEEES!!!!

Och jag är aldrig ironisk, nej, jag är så här käck.

E och jag kurar här inne. Var och en med sitt. Jag vill gärna hjälpa henne med en argumenterande uppsats, tycker att det är mitt område då jag själv undervisat i svenska A, men nu heter det svenska 1, första gymnasiekursen. Saken är bara den att hon grejar det så bra själv. Hon är duktig på att skriva, vi har det i blodet- gillar ord, gillar att uttrycka oss. Och det man tycker om gör man mycket och blir med tiden bra på det hur man än gör. Övning ger färdighet- så är det.

Jag har i ett dygn fått utstå muskelryckningar i höger öga. Det känns hur det rycker till strax ovanför ögat och syns dessutom utifrån, vilket känns obehagligt. Det är alltid obehagligt när ens muskler lever ett eget liv- hur kan det bli så här? Kanske behöver glasögon, eller också är jag bara allmänt spänd. Spänd som en fiolsträng.

Ja, jag är spänd, för det känns i hela huvudet. FUCK- jag vill vara lugn, ha ro och harmoni.

Men ögon är vackra, ALLA ögon är vackra- med eller utan ryckningar. (Föredrar dock UTAN och hoppas det lägger av snart. Vill inte komma till mina elever så här imorgon...)

"Han är helt jävla underbar" skrev någon om Thåström.

Och jag håller med, jag har alltid gillat hans röst och det han skriver.

Jag har en kamrat som bott i samma kvarter som den här karln.

"Tänk att någon som är så borta i livet kan skriva så bra" menade hon i samma andetag som hon uttryckte: "Jag tror ni skulle gilla varann, du och Thåström."

Det kanske vi skulle. Om våra vägar någon gång skulle mötas och det vet man ju aldrig, allt kan ske i en värld som denna, men sannolikheten är ju inte så stor, så jag nöjer mig med att lyssna på hans musik och njuta av det.

Vi kanske är lite lika (syftar då inte på hans sång och musik, utan snarare på det där med att han sägs vara lite "borta i livet" om han nu är det privat.)    =)

Jag har i alla fall bestämt mig, jag som tror på reinkarnation (åter-in-i-köttet) att i nästa liv ska jag se till att skaffa mig en enorm konstnärlig talang! Tänk att få försörja sig på sin kreativa sida, vara musiker, författare, konstnär- vilket privilegium! Få förunnat; de flesta får ha det som hobby, som jag, och det går ju det med ;-) och jag skulle bli knäpp om jag inte fick utlopp för det där kreativa, på något sätt.

Jag skulle egentligen fortsätta skriva på temat Internationella kvinnodagen när jag fick ro, utlovade jag, men nu kom filmen om Marilyn Monroe i vägen, som nu visas på svt1 och den vill jag se- igen. Den är väl inte så strålande egentligen, men jag gillar Marilyn, så jag ser den. Hon som spelar Monroe i filmen (glömt hennes namn) är ju inte i närheten av Den Riktigas häpnadsväckande skönhet och utstrålning, men det får gå ändå.

Mariyn, den riktiga, hade en sådan stark karisma... det var något, som inte bara satt i hennes vackra yttre, utan hela hon hade en skör och bräcklig utstrålning mitt i all glamour, och detta gör henne så speciell att titta på. Fascinerande kvinna, verkligen. Det finns hur många skönhetsdrottningar som helst genom tiderna, men som sagt, det är något särskilt med Marilyn. Något som varken sitter i det platinablonda håret eller i kurvorna.

Apropå kurvorna (och mello ikväll, och internationella kvinnodagen) sa Helena Paparizou något härligt i en intervju för ett tag sedan.

Det ryktades om att hon var gravid, och hon fick ett tryck på sig att banta, då hon gått upp i vikt, men hon står på sig:

"Jag tycker om min kropp. också med hull."

Hoppas dagen varit till belåtenhet.

Jag har verkligen, helt utan att tänka på det, tror jag, fått mig ett liv, eller gjort mig ett liv. som bygger på MIG.

Jag måste vara stark, många gånger, som ensam mamma- jag har inget val. Har ingen som gör det åt mig, som försörjer mig eller ... någon att skylla på när det går snett. Jag står på egna ben och det är ett hemskt spännande och många gånger krävande liv och jag är sällan sysslolös. Och jag älskar det- oftast.

 Det får inte bli för enkelt, då får jag långtråkigt. Jag tröttnar. Fy fasen, vad trist med ett liv som bara flyter på, på räls. Det skulle jag aldrig orka med, då hade jag blivit galen.

Eller jag skulle typ spränga stan- jag är sådan lagt. Tyvärr.

Å andra sidan ska jag väl inte säga för mycket, vara för stursk och skrytsam. Jag var ute och åt på restaurang för ett par veckor med några kollegor. Oftast när jag är på restaurang blir jag bjuden, det är ju så när man dejtar, mannen brukar plocka upp plånboken (i alla fall i de kretsar jag umgås) och när jag gick ut med kollegorna var det naturligtvis ingen ordinarie dejt, var och en betalade så klart för sig och när jag fick notan på 258 kr tjurade jag i flera dagar över att det är sååå DYRT att äta på restaurang. Jag var förvisso kraftigt snedvriden i skallen av PMS den veckan, minns det än för det var tamejf-n fel på allt i detta läge. Allt utom på mig, stackars arma mig. ;/

Så här blir det alltid var fjärde vecka och även om jag nu mera lärt mig vad det beror på mår jag lika illa varje gång och jag är lika arg- lika orättvist behandlad av denna hårda, kalla värld och det är i princip bara jag som ALDRIG gör något fel utan bara RÅKAR befinna mig i skottgluggen för alltings förjäklighet, kastad rätt ut.

(Tur att man har lite självbehärskning, i alla fall. Det finns ju kvinnor som mördat under PMS- och blivit frikända. (!!!) Jag får dock hålla tand för tunga så jag inte bryter ner allt vad relationer heter både hemma, med grannar, på arbetsplatsen och allt möjligt. Besvärligt... )

Ja... fixar man inte att löpa linan ut åt båda håll, ska man kanske inte gapa för mycket.

Som vanligt svårt få tid att skriva, here we go again...

Återkommer på tråden. =)

Vi svenskar är ett oerhört konfliktundvikande folk. Många tycks otroligt rädda för konflikter.

Många ser det som att: "Om de där två kommer i konflikt med varandra innebär det att något är fel. De lullar ju och gullar ju inte". Eller: "Vi har aaaaldrig bråkat. På oss lyser alltid solen".

Då undrar jag vem man ljuger för. Någon av er är i underläge, för i en jämlik och sund relation törs man säga vad man tycker och jag tror OMÖJLIGT att två människor kan tycka exakt lika om allt varje stund.

Å andra sidan är det hemskt påfrestande med eviga sanningssägare, som måste berätta sin åsikt om allt exakt hela tiden och tycka att man är rak och ärlig då. Det är ju inte heller så upphetsande. Precis allt man tänker måste man ju nödvändigtvis inte säga, då blir man ju till slut en social "röda faran", som folk börjar undvika istället.

Oj, just nu blev jag faktiskt lite "lagom". Jag är sällan lagom annars. Jag är "ganska mycket", säkert för mycket många gånger, även om jag med åren tror att jag blivit oändligt mycket mildare. Man blir ju vuxen till slut, hur man än gör. Man jag har alltid levt efter "Bättre att köra på och eventuellt göra bort sig än att förtvina som en grå liten mus."

Att "göra bort sig"- det är inte så farligt som man tror. Misstag utvecklar oss och gör oss klokare och även om man tror at man skämt ut sig för all framtid, så kan jag upplysa Dig om att folk har fullt upp med sina egna liv och bekymmer. De tycker och tänker inte om just Dig så ofta som Du tror och skulle de gå omkring och tänka på just Dig och Dina tillkortakommanden så är det ju faktiskt mest tragiskt för dem, som inte gjort sig till huvudpersoner i sina egna liv, utan låter Dig uppta hela scenen. Men så viktig är Du med all sannolikhet inte, med all respekt för ditt människovärde och för att Du är betydelsefull.

Nog med det.

Vi svenskar är ett oerhört konfliktundvikande folk. Så inledde jag.

Jag har nog varit ganska konflikträdd själv, men lär mig med tiden att den tanken kanske inte är så klok, alla gånger. Att tycka olika är inte farligt. Det är inte ens farligt att bli osams- att kunna diskutera.

Det kan till och med vara riktigt utvecklande, det kan ta relationen till en högre nivå. Högt till tak är inte så dumt alltid- och bara för att det hettar till ibland behöver man inte vara fiender för all framtid. Viktigt att reda ut, dock.

Jag vet för övrigt att det finns flera personer som inte alls tycker om mig, som med all sannolikhet tycker att jag är en ritkig ragata- och det är inte dödligt det heller. Min livsuppgift är inte att vara poppis överallt.

Jag har viktigare saker på agendan.

Lite nyhetsrecensioner. Inte brukligt här eftersom det sker så proffsigt på annat håll så jag behöver inte amatörtycka.

Men det finns en sak jag kan från insidan, och det är skolan.

Så här kan jag unna mig att tycka och tänka med rejält med hull på låren.

Jag sågar Björklunds förslag.

Den svenska skolan skriker snart efter no-lärare.

Björklund föreslår att de ska premieras med 25 000 kr för varje no-ämnme de blir färdigutbildade i. Ingen bra idé, tycker jag. En enkel engånslösning som känns som ett litet plåster på ett magsår. Bättre kan Björklund!

Som att locka gymnasieelever med en ny padda, det är inte rätt lösning.

Det kommer att kosta, men det måste tas i mycket grövre!!!

Höjda lärarlöner, ganska rejält är steg ett.

Sedan kom han med ett annat förslag som jag också dissar och det är att forskare lättare ska kunna bli rektorer. Å, jag skulle själv vilja forska i historia (det är en av mina hemliga drömmar) men att forska i historia måste ju ändå vara mil ifrån att jobba som rektor? Det är ju helt olika grejer. Den som är enormt specialintresserad och jätteduktig inom ett visst smalt ämne- skulle denna per automatik få personalansvar för en drös pedagoger, för ekonomi o hela faderullan?

Förstår inte alls kopplingen. Jättekonstigt, tycker jag.

Hur menar Björklund?

Jag tycker om att läsa bloggar.

Inte kändisbloggar i allmähet, för de skriver oftast främst av anledning att de är just kända, och jag är mer intresserad av "språkbrukares" bloggar. Skrivarglädje som lyser, bloggare och bloggerskor som tycker och tänker, berättar och argumenterar. Det tycker jag är skoj. De behöver nödvändigtvis inte tycka som jag. Jag läser bland annat en blogg som en mindre känd Sverigedemokrat driver. Jag försöker sätta mig in i hennes sätt att tänka, för jag är själv kraftigt antirasist. Jag har besökt Auschwitz och Birkenau. Det räcker och blir över för hela livet för min del.

Det är roligt att läsa bloggar som unga mammor driver också. 20-åriga kvinnor, de är många gånger så härligt naiva och jag önskar inget hellre än att deras världsbild ska bestå, även om jag vet att om bara några år inser de att livet inte riktigt blir så som de tror att det ska bli. Men det är skojigt att läsa hur de tänker, hur de planerar livet- och minnas att just så där tänkte nog jag med för 20 år sedan.

En ung mamma som planerat hur många barn hon ska ha. Som inte vet än att barn kommer när de själva vill, många gånger- och det är ingen självklarhet ens att barnet ska vara friskt, tyvärr, än mindre att äktenskapet med Mannen i Livet ska hålla för fyra-fem ungar. (Det är gulligt att gå och dra dem i vagnen, men det är inte lika roligt varje dag, när man har flera och varje barn är inne i en varsin trotsperiod.) Förvisso kan det ju bli så: Fyra-fem friska glada ungar i samma härliga äktenskap med en man som efter 20 år är lika hopplöst förälskad. Man kan ju alltid hoppas.:)

Och en kvinna i 20-årsåldern som ger tips om hur man ska undvika depression, och tipsen är så söta.

Man vill bara skydda dem, de där unga tjejerna- och hoppas att livet inte ska kasta skit på dem.

Å andra sidan är det nog rätt svårt att gå genom livet utan lite smockor och smällar här och där. Och den vuxna människa skulle nog te sig ganska omogen, som bara upplevt medvind.

Tyvärr.