Jag har länge haft funderingar på att göra en sak, som jag nu tagit tag i. Jag vill i nuläget inte tala om vad jag planerar att ta mig för, men det handlar om att göra en insats bara för att det känns meningsfullt. En insats där jag vill visa mina barn vikten av att hjälpas åt i livet. Jag vill verkligen att de ska känna... att hos oss hjälper vi varandra. Här måste jag säga att jag har fina förebilder i mina egna föräldrar. Det har alltid varit en självklarhet i min familj- och jag har stått bara gapande, när jag mött människor som bara plockat på sig av det man gett- och rapat belåtet.

Så otroligt korkat att tro att detta ska funka mer än en gång. I längden förlorar man ju verkligen på det här sättet att bete sig... folk lär ju sig...

Jag vill arbeta mot det där med "mina fina barn och andras ungar." Finns väl inget som stinker så unket som folk som putsar sina möbler men lägger upp fötterna i andras soffor. Som verkligen ser till att de och "deras egna" har det lysande men samtidigt fullkomligt skiter i dem som är runt omkring. Som alltid skyller på grannens ungar när något gått sönder- för ens egna gör ALDRIG några misstag. Urk. Hellre då en stökjocke hela vägen ut. :/

Jag vill jobba för att mina barn ska kunna känna glädje när det går bra för andra (istället för att muttra avundsjukt) men också kunna sträcka fram en hjälpande hand när det behövs. För dem som behöver.

För att vi finns här- för varandra, och inte för att gå omkring och jäsa i stanken av vår egen självgodhet.

För att vi lever i ett samhälle och inte var och en i sin egen värld.

En regnbåge på ett kg! Storfiskare Gabriel =)

Kvällspromenad. Mys. Elinor & jag.

Morfars mastodontgunga. ;)

Karlstads Uni.

Avkoppling för mig en söndagseftermiddag. När jag bara vill vara. Jag trivs i universitetsområdet, dras gärna hit när jag vill få ro i sinnet.

Återupplever gamla minnen- hur enkelt livet var då man var student. När det största problem man hade var att klara nästa tenta. Enkelt och okomplicerat liv...

Jag mötte ett gäng studenter härom dagen. Antar att de var på väg på nollning. Några av dem hade lärarförbundets logga tryckt på bröstet. De var glada i hågen.

Jag undrar om de är lika stolta som vi var på 90-talet- då det var konkurrens om platserna på lärarhögskolan.

Vi var stolta lärarstudenter. Stolta akademiker.

Jag fick nämligen nys om antagningspoängen på lärarutbildningen idag och... Ska man bara gapskratta eller gråta?

Vart är den svenska skolan på väg?

Ta och fundera lite på varför läraryrket inte längre är särskilt attraktivt för unga förmågor. (Kan lönen ha betydels månn tro? Jag har inget svar. Jag kan bara se till mig själv: Jag har en dotter som går på gymnasiet. Ställer hon frågan om jag kommer att råda henne att studera fyra och ett halvt år på universitetet för att sedan få den lön som vi har, kommer jag tyvärr avråda henne från att satsa på detta förvisso hemskt roliga arbete. Jag anser nämligen att det ska löna sig- också i plånboken- att studera).

Fundera samtidigt på hur skolan kommer att se ut när lärarna inte längre får fightas om platserna på utbildningen. Vem blir lärare?

Hur ska det bli för barnen- vår framtid?!

Det här känns inte bra. Inte bra alls. :/

En sak vi aldrig någonsin ska glömma är att känslor inte är objektiva.

Det finns ingen mall för hur vi ska känna. Jag har rätt att känna precis som jag känner. Det har du med. Bland det svåraste som finns, tycker jag, är när känslor blir förringade eller söndertrampade med orden: "Det där är väl inget att bli ledsen för!" Men vad då? Jag BLEV ju ledsen. Jag tål saker som inte du gör, du tål saker som inte jag tål.

Personligen har jag inga problem med att hantera situationer där jag vet att jag blir attackerad i min roll, t ex. Kan vara i min roll som mamma. Tonåringar är tonåringar och jag tar inte ta illa upp för att de har tonårshormoner exempelvis. Andra tycker att tonåringar kan vara påfrestande.

Men jag kan inte säga till de här personerna att de inte får tycka att tonåringar är påfrestande, för det tycker minsann inte jag. Jag kan försöka förklara för de här människorna hur det ligger till med hormoner, gränstestande osv, men jag kan inte säga till de här människorna att de inte får bli ledsna.

JAG kan inte tala om hur DU måste känna.

Hoppas jag möts med samma respekt.

Tyvärr blev inte skärpan så lyckad på det nedersta, men det är sista minnet av Mimmis & Dagges ungar (Röd o Lilldagge) innan försäljning.

Röd & Lilldagge överst.

Lilldagge & hans underbara far Dagge i mitten.

Lilldagge blev min absoluta favvis, men det är spelets regler: De ska till nya hem. Jag vet.

Lite tårar, sedan är det bara att gilla läget och glädjas åt de stora katterna. Så är livet.

... igår.

Hela dagen hade jag lullat omkring i min egen och mina elevers trygga värld i klassrummen i Grums, dvs inte lyssnat på radion, så jag hade ingen aning om bombhotdramat i Karlstad förrän jag kom till Älvgatan vid halv fem-tiden.

Vad i hela fridens namn är det som händer???!!!

Reporter Bea var framme med kameran ;-) 

Eftersom området var bombhotat var det i princip tio människor som stod vid kvarteret Almen när kungaparet kom. Har därför sett kungen och drottningen på ca en meters avstånd.

Sedan väntade världens folksamling på dem vid Torget, men jag lyckades verkligen komma i exakt ögonblick. Ovetande om att området var bombhotat, kraftigt förundrad över denna polissamling!!!

Nämen tjena kungen, liksom :-)

Snart har första skolveckan passerat. För mig väntar veckans utmaning: Att inte stressa mig grinig under helgen. Låta helgen bli vila. Jag har upptäckt att det är under min lediga tid jag är mest stressad; ganska typiskt kvinnor. Män varvar upp när de ska gå till jobbet, kvinnor när de lämnar jobbet, för att hinna med allt hemma.

Jag har tidigare använt helgerna till all form av ta-igen-tid. Ta igen hushållsarbete som lämnats på hög under hektiska vardagar. Förbereda veckans mat och tvätt, veckans stryktvätt. Hinna vara social. Inte bara med vänner utan i första hand familjen. Ta igen arbete jag inte hunnit med under arbetsveckan, samt lite egna studier. Och det som lockar mest, men är svårast att få tid till: Min träning.

Nu j-ar anamma ska jag göra på annat sätt. Jag lämnar huset stökigt för att träna, jag MÅSTE ju träna och förra helgen hann jag inte. Barnen måste hjälpa till mer. BARNEN MÅSTE HJÄLPA TILL MER!!! Ni är stora nu, det är bara så!!!

Gabbe har börjat högstadiet. Elli går på gymnasiet. För första gången i mitt liv är mina elever yngre än mina egna barn. Elli har börjat på teknis. Känns kul. Det blir hon och grabbarna; ja, några tjejer är de.

Jag hade det också så på gymnasiet. Gick natur, och på den tiden var de flesta natuvetarna killar. Vi var några få tjejer, men jisses vad mycket sköj vi hade med grabbarna. Naturvetarna var Tingvallagymnasiets plugghästar. Lite nördiga, så där... tyckte säkert andra gymnasister men det struntade vi högaktningsfullt i. Vi hade RIKTIGT KUL under gymnasietiden; mycket fester, hårt plugg och jättemycket roligheter. Jag unnar verkligen min dotter en precis lika rolig tid, och har gjort allt som står i min makt för att lotsa in henne på den väg jag anser bäst. Men naturligtvis är det hennes liv.

Nuuu: Duschen, sedan sängen. <3

Vilken tur att den här skitdagen snart är slut.

Imorgon är det en ny dag, och en ny vecka.

Jag känner mig stressad upp till tänderna. Helger är ofta hemskt hektiska. Jag MÅSTE hitta på något sätt att få helgerna lugnare, annars kommer jag att bli galen. Jag har inte tagit mig iväg till gymmet på hela helgen, trots att det var det jag mest längtade efter. Det har varit fullt upp med andra saker. Städning, stortvätt efter kattungarna, kattleveranser och f-n och hans moster.

Katterna har kommit till bra hem. Det känns mycket bra. Två köpare var toppen, två var helt ok. Av de som katterna slutligen hamnade hos.

Mimmi är lite låg (kattmamman, alltså) men hon vänjer sig. Jag hade ett h-vete med att skiljas från Lilldagge, men jag vänjer mig också.

Jag är avundsjuk på folk som har långtråkigt. För mig går det i ett sjudundrande tempo. Tristess- vad är det???

Känslan av "överstimulans" jag senast kände i samband med min utmattning kommer smygande, liksom känslan av att jag vill vara ensam, inte ha folk omkring mig ständigt.

L-U-G-N efterlyses !!!

Jag är så ledsen. Den här gången gör det riktigt ont och jag vet inte varför egentligen. Det här är kattlivets baksida och jag vet att han bara är en katt, men det gör ont ändå.

Det gör alltid ont att skiljas från den man tycker om. Vare sig det är en människa eller ett djur, och jag tror inte att de som aldrig haft ett djur förstår hur jag kan känna så här. Alla som har haft det förstår.

Du lilla...

En av kattungarna, den jag kände mest för. Alla andra sålde jag relativt friktionsfritt och jag hade bestämt mig för att inte ta dem till mig. F-n, f-n, f-n!!! Nu står jag här likväl, med tårar som rinner.

Det blev så speciellt med honom delvis pga en incident jag inte vill berätta om här, och delvis för att han är så himla mysig, han är så lik pappan, som jag har kvar lyckligtvis. Älskade Dagge!!!

Och så tänker jag på Mimmi... undrar hur det känns när alla hennes ungar plötsligt försvinner, trots att jag vet att hon är en katt- och det här är tidens gång.

Jag är ingen robot, jag är en människa med empati och känslor. Jag kan känna med andra och för andra, och jag kan känna smärta för andras skull, om det så "bara" är ett djur. Det är jag ju glad för egentligen, det gör mig mänsklig och oförmögen att skada, om jag inte absolut måste.

Men just nu gör det ont.

Och jag är så ledsen...