Taube   

En av mina absoluta favoriter.

Apropå musik:

I möjligaste mån håller jag mig vid den här tiden på året undan "dreten" som nu är i ropet varenda f-ing lördag kväll... Hoppas det är slut snart. "Mello"- På fredag är de i Karlstad. Jag ska inte dit.

 Verkligen alldeles för länge sedan jag simmade!

Usch, kallt och jobbigt... tänkte jag innan vi gav oss iväg till nya badhuset i Karlstad, med äventyrsbad och hela faderullan. Men jag blev så positivt överraskad! Barnen hade också jättekul!

Det var underbart skönt att simma- har alldeles glömt nort vilken härlig motionsform det är, och där fanns roliga rutchbanor och tempererad bassäng ute- sååå friskt!!!

Blir ett bra helgnöje för mig och Gabbe det där... ;-)

Bästa tiden. :-)

Eller en av de bästa stunderna (det finns ju faktiskt det som är roligare) men några av guldstunderna i veckan har jag här framför datorn. I lugn och ro- här hämtar jag kraft. Jag öser fram kraft och energi genom att sitta här och skriva. Det är en sorts vila för min skalle.

Undrar hur länge jag hållit på med den här sortens skrivande? Jag skrev dagbok genom hela min barndom och genom mina graviditeter för att barnen ska kunna läsa i framtiden. Sedan slutade jag. Och så startade vi en skolblogg där jag arbetade förut, undrar om det kan vara tre år sedan? Drygt- jo det är det nog. Förstod mig inte alls på det där tekniska med bloggandet, men min käre kollega Webbmaster visade tålmodigt hur jag skulle göra.

Jag skrev ett inlägg. Och jag skriver än...

Orden tar aldrig slut.

Och här, kära ättlingar till Bea Wiik, kommer ni att ha en gedigen historiebok. :-)

(Synd att inte mina förfäder kunde blogga- skriva om sina liv och lägga ut bilder; det hade varit godis, det.)

Jag har fått nöja mig med blekta fotografier, och ett och annat sparat brev. Det är ju så fruktansvärt intressant att rota och gräva i sin egen historia.

Jag har mitt släktträd fram till 1700-talet på pappas sida. Har fått dessa genom en som forskade om en gård i Hälsningland. Denna gård råkade vara min farmors födelsegård och han som forskade om gården och jag kom i kontakt med varandra av en ren slump, genom en gemensam kamrat. På min farfars sida (där har någon annan släktforskat, dock, någon släkting, tror jag, så där har jag också fått ett träd) var min släkt, Wiik, bönder i Hälsningland. Seklet innan (under stormaktistiden) torde vallonerna ha kommit in i släkten, eller om släkten kom därifrån, Vallonien? De borde ha varit smeder, som alla andra valloner. Inget konstigt med det. 

På farmors sida, blir det däremot mer spännande. Hennes flicknamn är Regnander.

Det här är hennes farfar, min gammelfarfar (blir det väl?):

Eller kanske en generation till, stämmer bättre i tiden. Min farmor föddes i början av 1900-talet. Hennes far borde vara född under senare delen av 1800-talet (jag har inte exakta årtal här). Hennes farfar föddes under under tidigare delen av 1800-talet. Alltså är detta min farmors farfar.

Eric Olof Regnander, 1816-1889 : en förgrundsgestalt i sågverksindustrins utveckling i norra Hälsingland under 1800-talet / Alve Hägg - Hans Westberg.

Essike dessike leken går,
livet räknar och Andersson får
mitt för bröstet en våldsam knuff
Essike dessike piff paff puff:
Petterson sviktar och famlar.
Essike dessike allt är gäck
essike dessike: Lundström väck!
Ingen vet när han ramlar.

Tåligt går döden med kratta och säck
utanför ringen och samlar.

Nils Ferlin

Jag kommer från en liten släkt.

På min mamma sida fanns bara tre barn. Johan, Jenny och jag.

Nu har vår lille Johan, alldeles för tidigt, gått över till andra sidan.

Med sorg, så mycket sorg, så mycket kärlek, så många minnen...

Det känns så fruktansvärt ofattbart.

Tomt.

"Om du inte hade varit min mamma hade jag gärna haft dig som lärare"

   Elinor

Idag har jag bottenbesökssiffran genom tiderna sedan jag började blogga. 4 unika besökare har endast varit här idag, i vanliga fall kommer 30-40 per dag. Undrar vad det beror på? Kanske Bloggplatsen krånglar på något vis? Jag kan också se hur många gånger sidan har öppnats och det varierar mellan sjuttio som lägst och fyra hundra har det varit som mest, tror jag.

Själv är jag asmatt efter en magsjuka   

Ingen kraft. Trött...

Jag tycker det är hemskt när jag ser till kroppeideal, egentligen. När jag var på väg in i min utmattning slutade min mage att fungera-jag fick inte behålla maten, vilket ledde till att jag var SLUTKÖRD efter minsta ansträngning, jag hade ju inget bränsle, men betraktades som snygg i kroppen- som inte var en välmående kvinnas utan en sjuk människas- och liknade därför en flickkropp. Det är rent tragiskt att detta är vad vi kvinnor strävar efter: att bli supersmala. Vi bantar och har oss... och det är väl jättebra att vi vill bli sundare och piggare, men när vi gör det för att få tunna kroppar, är det rent ironiskt: Så där blir man av sig själv när man är sjuk. Och det betrakas som snyggt. ???