Livet är en kamp menar en av mina vänner, och ja, så är det väl ibland. Lika för alla, liten som stor. Ibland kan jag känna mig lite orolig för vad vi gör mot våra barn när vi skyddar dem så mot allt, för det gör vi, mer i alla fall än när min generation var barn. Man vill dem så väl, man älskar dem så högt, så självklart vill man skydda dem mot allt som är dåligt. Men var går gränsen för att bli överbeskyddande? När upphör man att göra dem en tjänst i all sin välvilja? Slag av livets hårda knytnäve blir vi alla tilldelade, i större eller mindre omfattning och vad händer om man som ung vuxen står där totalt oförberedd? Hur hanterar man då en svårighet? Är detta en av orsakerna till att dagens unga generation mår sämre rent generellt än oss som är "mitt i livet"? Eller gör de det?

Jag vet inte. Jag bara funderar lite.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...