Låt mig få bjuda på en av vår trädgårds vackraste bilder. Känner du riktigt doften?

Idag känner jag att jag har varit riktigt duktig och effektiv. Har fått massor med ärenden gjorda som jag har skjutit upp ett tag (jag gör gärna så när jag har semester) men nu har jag som sagt fått lite eld i baken;) Nu återstår bara en stor strykhög som ligger och väntar på mig. Den får dock vänta till ikväll.

Det regnar, regnar och regnar. Fast det gör inte mig så mycket. Jag ska sätta tänderna i en go bok och bara myyysa... Ni som inte njuter av att läsa böcker; prova igen! Det är en skön verklighetsflykt om vardagen blir lite trist och en alldeles utmärkt avkoppling.

Fick ju förra gången lov att ta bort bilden på min dotter, hade varit dum nog att inte fråga om jag fick visa upp den för cyberrymden.

Nu har jag dock fått hennes godkännande, för en bild hon själv valt ut, och stolt mamma som man är, visar man ju gärna upp sin vackra dotter!

Här är min stolthet; Elinor.

Idag har ni varit riktiga Änglar, Styvmor och Pappa!

Det jag har fått hjälp med idag har hängt som en stor, svart slöja över mig hur lång tid som helst!

Jättetacksam. Verkligen.

Vet inte vem av mina bloggvänner som skrev nå't om tonårshormoner för ett par dagar se'n... Tror det var du, Spidermom.

Jo då, det kan jag skriva under på! Min tjej är ju som sagt 12, men hon är redan väldigt tonårsaktig, det har liksom bara flugit på henne det senaste halvåret. Förändringarna se'n förra sommaren är helt enorma!

Igår lade jag in ett jättefint foto på henne. Tänkte inte på att jag borde ha frågat henne först. Under sen kväll igår satt jag sedan uppe och läste bloggar. Elinor kunde inte sova så hon kom upp och satte sig hos mig. Och fick se att jag lagt in en bild på henne i min blogg! Hemska gärning, hur kunde morsan lägga in en så fruktansvärt ful bild på henne!? Ååååh, vilken skräck! Hon var ju så ful, så det var inte sant!

Visade henne då en gullig kommentar jag fått av Viveca, om att hon tyckte Elinor var jättefin och dessutom lik mig. Då blev det ännu värre! Till på köpet lik mamma, kan eländet bli större?! :)

Det hela slutade med att jag fick ta bort bilden på henne, tack ändå för kommentaren Viveca, jag vet att det var välment och den värmde (om inte min dotter så i alla fall hennes mor...) Ja, du vet väl själv hur det är att va tonårsmamma? Inte helt enkelt alla gånger.

Börjar få ångest. Juli går mot sitt slut och det här, sommaren, semestern, solen och värmen; det vi hade längtat efter (i alla fall har jag gjort det) är snart över  :(  Så jättemycket sol har vi ju kanske inte fått, men ändå!

Den här bilden tycker jag är mycket vacker. Tog den i februari, när jag var ute och pimplade för första gången i mitt liv. Då tyckte jag att det var skitkul. Men nu när jag tittar på vad vi har framför oss... hösten, regnet, kylan, snön... Neej.

Vad ska vi göra? Stanna jorden och säga att vi är kvar här ett tag till? Eller se fram emot hur kul det är med is och snö?

Ja, ja. Här får ni i alla fall en vacker vinterbild (tycker jag) mitt i sommaren. Och det är ju några dagar kvar. Så njut!

Undrar vad man skulle göra utan sina vänner. Fy, vad livet skulle bli torftigt utan alla underbara människor omkring en! I mitt liv finns framför allt två personer, förutom min familj, som jag nog skulle kunna gå genom eld för. (Ni vet nog båda vilka ni är, en vän och en vänninna...)

Personer som alltid får mig att må lite bättre, som muntrar upp och stöttar. Som skrattar med en, men aldrig åt en. Som tar sig tid och finns där i alla lägen. Som vet allt om en och ändå-fascinerande nog- tycker om en! :)

Jag slogs nu plötsligt av en fruktansvärd saknad efter den ena av dem, väninnan. Är van att ringa henne om jag känner mig lite slokig. Hon ger mig alltid styrka. Men nu är det hur längesedan som helst jag såg henne. Först var jag bortrest och sedan hon. Skynda dig och kom hem, väninnan! Saknar dig.

Mycket skulle jag ge för att få sova om nätterna. Men nu gör jag inte det. Och det är ju som det är...

Vad gör man? Sommarnatten är vacker här uppe i norr. Svart, sammetslen och kylig när vi börjar gå mot augusti.

I Tunisien var allt mycket billigare är i Sverige. Och jag älskar att bli ompysslad, så jag unnade mig all möjlig lyx. Manikyr, pedikyr, massage; you name it!

Allt detta på hotellet, med mina barn, f a min grabb, besökande mig i genomsnitt var tionde minut.

-You are a teacher?  sa plötsligt min massörska/ afrikanska ompysslerska.

-Yea, how do you know that?

-Because of the way you talk to your son.

-"Du pratar med honom på exakt samma sätt som min syster pratar med sina barn."And  she's a teacher. You are one of a kind."

 Vi är stöpta i samma form, oavsett var vi kommer ifrån!

Intressant, men också lite skrämmande. Det känns ju en aning trist att jag verkligen är lärare också på det privata planet. Men jag är fruktansvärt yrkesstolt! Bättre jobb kan man inte få! Och häftigt är det att lärarinnorna i Afrika och jag är "one of a kind."

Lärare, världen över, förenen eder! We're one of a kind!

Ps.

Frågade senare min man om han hade skvallrat.

"Nej, varför skulle jag prata med henne, där nere i källaren, om ditt jobb?" svarade han.

Och det är nog sant. Varför skulle han berätta, att Du; min fru är lärare, i Sverige, bara så att du vet... Himla intressant information :)