Den här dikten tillägnar jag bloggvännen Ingrid, som precis mist sin svärfar.

Den är skriven till min älskade Mormor, som terapi just när hon gått bort. Den fanns också med i hennes dödsannons.

Som jag skrev till Ingrid: Det underlättar, tycker jag, när svåra saker i livet inträffar, att läsa om eller prata med människor som fattar hur det känns. Natrurligtvis känner vi ju alla olika, men några gemensamma nämnare borde det ju finnas.

Inte visste väl jag

att det skulle smärta så

när ett kärt men slitet hjärta

plötsligt slutat slå

För det gjorde riktigt ont

att se gamla mormor gå

till slutet med värme i blicken

i ögon blåklintsblå

Hon gick i den finaste tiden

i den fägring hon älskat så

Men tryggheten och kärleken

hon gav finns kvar ändå

...Och Ingrid...Det blir bättre...

En av de allra bästa sakerna med att resa bort är att komma hem. Allt vardagligt blir plötsligt lite kul igen eftersom det var ett tag sedan man gjorde det. Laga mat ex vis. Tvätta (fast jag är lite udda; jag har alltid gillat att tvätta). Och att handla på Bervik (köpcenter utanför Karlstad)  kändes så bra, för man kunde i godan ro gå omkring och titta, utan att känna sig pressad av försäljare som tjatar och drar i en, som de gör i en del sydligare länder. Jag har så svårt för det där, är alldeles för artig. Ber de mig stanna och titta gör jag gärna det, och sedan känner man sig tvungen att köpa. I alla fall brukar jag göra så i början av semestern, det är då man går på köpnitar. Sedan lär man sig. No no no. Titta bort och gå bara vidare. 

Jag kände mig t o m lugn trots att jag hade tre små killar med mig på Bervik. Gabbe och hans vänner börjar bli så stora nu, att de känns i princip problemfria att ha med sig. Ibland kan det dock komma lite tjat "Mamma, kan vi inte gå till den och den butiken"- med leksaker, sportgrejer eller TV-spel, naturligtvis.

God kväll.

Bea

Det är helt otroligt vad mycket som händer med ungar när de närmar sig tonåren. Min dotter är nu 12 och det som hänt det senaste året med henne är helt ofattbart. Förändringarna sker så snabbt, det känns som om han är en helt annan tjej nu än förra året. Förra året var hon ett barn. Nu känns hon mer som en tonåring. Men hon är en go och ganska enkel tonåring, dock.

(Nu vill Gabbe blogga lite: hej jag är gabriel.

Där kom min son, det ska börjas i tid!)

Nåväl, Bea tillbaka:

Det var lite roligt när vi var i Tunisien. Blonda, blåögda flickor står tydligen högt i kurs bland tonårspojkarna där . Elinor hade problem när hon gick ut i havet, det kom ett helt gäng fjortonåringar efter henne: "Hello, what's your name, where do you come from?"

Till slut låtsades hon inte förstå vad de sa, utan svarade på ett påhittat språk, hon bara sa nå´t, vad som helst och verkade uppenbarligen helt konstigt, vilket gjorde att grabbarna försvann och hon fick simma i fred.

Morsan, då, hon är ju också ljus. Dock hade jag inte samma problem med unga grabbar. =) Jag hade inga större problem med flockar omkring mig när jag simmade! Där var det artigt "Hello Madame". Sedan simmade jag lugnt vidare med gott svängrum.

Bea

Så ensam ibland andra

i min egen mörka skugga

fast buren av mitt hjärtas friska slag

går jag hastigt genom livet

och jag undrar kort

Var hamnar vi en dag

Än jag undrar

än jag grubblar

men jag finner inget svar

Det enda som står skrivet

är att solen gryr i öster

också denna vackra dag

Usch, vilket trist väder ni har dragit hit när vi har varit borta! Det känns redan som höst... I och för sig har jag inte så mycket emot hösten, men än så länge vill jag allt ha sommar!

Jag tycker om när man får kura ihop sig i soffan med en bok, älskar att tända levande ljus, men vi får allt ta en sak i taget. Längtar redan tillbaka till Medelhavet, en vecka är för kort tid, jag hann inte med hälften av det jag tänkt göra. Fast jag känner att jag lyckats ladda batterierna en smula. Idag var jag faktiskt riktigt sugen på att laga mat, det var ju ett tag sedan sist. Det fick bli köttfärspaj till kvällsmat. Paj är väl ändå bland det godaste som finns? Näst efter bläckfisk! Det hann jag med två gånger under semesterveckan och har t o m fått min nioårige grabb att tycka om det. Förresten åt han sniglar också. Det är imponerande för en liten man som är skeptisk till nya maträtter. Sniglar i vitlök är också alldeles ljuvligt gott, tycker jag.

En av de dagar då vi låg på stranden och njöt som bäst av värmen kom en kvinna fram och erbjöd sig att göra hennamålningar på oss. Både jag och min dotter nappade, bilderna hon hade med sig såg himla fina ut. Hon nämnde sitt pris, vilket var otroligt billigt, så jag gav henne några dinarer i dricks. Det skulle jag dock inte ha gjort... Dinarerna gjorde nämligen kvinnan mycket glad och generös, så hon målade på för blotta livet på min handled. Blommor, krusiduller och jag vet inte allt, under tiden som hon berättade att arabiska kvinnor ofta smyckar sig på det här viset. Inför bröllop målar de mer intima delar, för att se vackra ut inför sin make osv... Jag hade inte mage att be henne sluta måla, för hon var ju duktig. Kruxet är bara att nu går jag omkring med värsta kroppsmålningen. Hela underarmen är full av arabiska krusiduller, det ser ut som jag har en rokokotatuering utan dess like. Målningen varar dessutom i två veckor, så så här får jag se ut ett tag...

Kvinnan fortsatte sedan med min dotter, också hon fick en målning modell jättestor. Hon är dock mycket nöjd med sin.

Jag är nyss hemkommmen från en vecka i Afrika. Jättetrevligt, höll jag på att säga. Men jag vet inte om jag håller med mig själv. Förvisso har jag haft det trevligt, men jag vill nog påstå att ordet är en aning för lättsamt för at passa in i sammanhanget.

Nog har jag solat och haft det jätteskönt. Och jag kan skriva under på att det är varmt i Afrika. När vi kom förra veckan, mitt i natten, ryggade jag nästan undan för värmen. Puh! Och vilken luftfuktighet... Men människan är en anpassningsbar varelse, så vi vande oss nog relativt snabbt.

Snacka om att träffa intressanta människor! Jag kommer att skriva vidare, men innan dess måste jag få provocera lite: Min man kunde inte köpa öl. Muslimer dricker inte alkohol. Förvisso en god tanke, alkohol för med sig en massa skit, det vet jag. Hade jag fått möjliget att vara med i folkomröstningen tror jag faktiskt att jag sagt nej. 

Jag undrar dock var kvinnorna befann sig när männen fikade; drack kaffe och rökte vattenpipa. Caféerna var nämligen fyllda av män, hela dagarna och kvällarna.

Var var ni, tjejer?

Det är gudomligt skönt att era män inte super. Jag vill på intet sätt provocera eller så, men ibland funderar jag om fyllan är det värsta av allt?

Sedan några år tillbaka försöker jag tona ner stora högtider. Ju mer uppstyltat, välförberett och...ska jag säga... uppblåst det blir, desto större risk att det blir platt fall, besvikelse. Varför blev det inte som jag hade tänkt mig?!

Kommer du ihåg millennieskiftet? Alla nedräkningar, förberedelser och jag vet inte allt inför denna ynka nyårsafton! I bekantskapskretsen planerades den in i minsta detalj; med glitter, värsta maten och värsta glamourfesten.

Allt detta gjorde mig anti. Min lilla familj bestående av mig själv, min man och snart treårig dotter beslutade oss därför för att bara va' hemma. Vi bjöd hem ett par vänner, åt lite mat, myste (eller vad heter mysa i imperfekt? mös???) och tittade på TV. Hur skönt som helst. Inga förväntningar. Bara lite lagom.

Sedan dess har jag fortsatt att fira olika högtider på det viset. Jättekul med stora glittriga fester, det tycker jag med. Men varför måste dessa fester alltid infalla just på högtidsdagarna? Är det inte bättre att själv välja ut ett passande datum, i så fall. Förvisso slog det mig just att jag nog inte är den som ställer till med värsta största glamourfesten. Har ännu inte fyllt fyra decennier, men när jag fyllde tre, var det bara de närmaste. När jag gifte mig likaså. Vi lade pengarna på en resa istället. Vet inte om jag har vänner som blivit besvikna för att jag aldrig "betalade igen" för deras bröllop, men man gifter ju sig ändå för sin och sin respektives skull, och inte för vännernas, hoppas jag!

Nåväl, höga förväntningar har jag alltså lärt mig, är dumt att ha. Eller åtminstone ibland lite orealistiskt. Bättre då att ta det lilla för det stora, istället för tvärtom. Nu är saken bara den att inför vår lilla semesterresa har jag nu lagt till med värsta förväntningarna...farlig sits... Afrika (ja, det är inte savann och Tanzania utan araber och Nordafrika, men i alla fall) Puh!

 En av mina bästa vänner anser att jag har för höga höga krav på saker och ting. "Sänk ribban, Bea. Det blir aldrig så där perfekt som du tror."

Kanske har hon rätt.

Det händer

att jag tänker ibland

på att livet och döden

går hand i hand

Det händer

 att jag ängslas

trots unga år

för varje dag

som hastigt går

Ska jag hinna allt

En livstid är kort

Vad är det egentligen

för uppgift jag fått

Jag vill stanna jorden

fånga varje sekund

Mitt liv är historia

om en liten stund

Jag vill ha jag ska ta

av allt jag får

för denna dag

är snart igår