Laddar för resan med att titta på gamla semesterbilder. Det här är en av de allra vackraste platser jag någonsin varit på; Kleopatrstranden i Alanya, Turkiet. Det sägs att Kleopatra fick den här stranden som kärleksgåva av Julius Caesar.

Ja, det var då inte dåligt, att få en hel strand som kärleksgåva! Hon var tydligen fruktansvärt vacker. Och han tydligen fruktansvärt mäktig...Och förälskad uppenbarligen.

När jag kommer till så'na här platser kan jag nästan uppleva det som smärtsamt. Konstigt men sant. Det är liksom så vackert så det gör ont.

Och den här solnedgången är ju bara helt underbar. 

Jag såg den djupa färgen

av purpur för ett tag

Försökte stanna klockan

när gryningen blev dag

Fast tiden svann rätt hastigt

förnöjd var jag ändå

för färgen gick i purpur

och jag var stolt som få

Älskad eller hatad skrev jag igår som rubrik över bilden på en av mina katter.

Endera älskar man dessa vackra, intelligenta, självständiga djur, eller också hatar man dem.  Nåväl hata är kanske ett för starkt ord (den människa skulle jag tycka hemskt synd om som ägnade kraft åt att gå och känna så för ett stackars djur...) men ogilla är kanske inte så missvisande, och det har jag full respekt för, även om jag inte delar åsikten. Vad jag vill säga är att det sällan är mitt emellan. Jag har ett par vänner som inte alls vill att mina katter (eller andras, heller för den delen, jag tror inte att mina katter är mer ondskefyllda än andra) ska komma nära dem. Min ena väninna är rädd för katter, hon tycker att de är oberäkneliga och utrustade med "mordvapen" dvs klor "som skulle kunna klösa ögonen ur vem som helst." Den andra anser att de är rovdjur (och ja, det är de ju faktiskt) och tycker de är otäcka som äter fåglar och möss.

På tal om olika åsikter kom jag att tänka på ett citat (jag är ju svensklärare och ni vet väl att en svensklärares tankar byggs upp av citat!?)   ;) som jag faktiskt hittat i en av mina elevers arbeten. Av Voltaire. Jag tycker att det är mycket bra och skriver under ett hundra gånger. "Jag håller inte med om din åsikt, men är beredd att gå in i döden för din rätt att yttra den."

Tänk om alla tyckte likadant om allt? Hur fruktansvärt trist skulle det inte vara då?

Livet är en kamp menar en av mina vänner, och ja, så är det väl ibland. Lika för alla, liten som stor. Ibland kan jag känna mig lite orolig för vad vi gör mot våra barn när vi skyddar dem så mot allt, för det gör vi, mer i alla fall än när min generation var barn. Man vill dem så väl, man älskar dem så högt, så självklart vill man skydda dem mot allt som är dåligt. Men var går gränsen för att bli överbeskyddande? När upphör man att göra dem en tjänst i all sin välvilja? Slag av livets hårda knytnäve blir vi alla tilldelade, i större eller mindre omfattning och vad händer om man som ung vuxen står där totalt oförberedd? Hur hanterar man då en svårighet? Är detta en av orsakerna till att dagens unga generation mår sämre rent generellt än oss som är "mitt i livet"? Eller gör de det?

Jag vet inte. Jag bara funderar lite.

Av skilda slag

(Usch, vad dålig bilden blev...Testade att MMS-blogga, det blev inte så lyckat uppenbarligen.)

Nog är det konstigt

att vi når varann

Du och jag-

så olika två varelser kan bli

När jag fostrar barn

jagar du möss

och hur du tänker

vet du bara själv

Fast det tycks

som du förstår mig

när din kattblick

möter min

och det känns

som du vet

när jag är ledsen

Av skilda slag

men vi möts ändå-

så olika två varelser kan bli

Jag äger nu min första hankatt, Nisse. Har en hona också och har tidigare haft en annan kattjej. Dessa har varit rädda av sig och aldrig hamnat i bråk. Det har dock Nisse gjort. Alldeles nyligen hörde både jag och två av mina grannar så konstiga läten från en buske att vi fick gå dit och titta. Och ve och förbannelse! Där står lille Nisse blixtstilla, öga mot öga med en annan katt och bara låter superunderligt. Ingen av katterna reagerar på oss, utan står bara där som konstiga statyer ett bra tag. Otäckt!

 Ett tu tre går Katt 2 undan och Nisse följer efter. Åter igen börjar deras konstiga "samtal". Så plötsligt viker Nisse undan och blir påhoppad av Katt 2. Båda skriker, ylar, morrar, rullar runt, biter och klöser varandra så det ryker hårtussar åt alla håll. Snabbt går det och fruktansvärt aggressiva är katterna.

Helt hjälplös står jag vid sidan av och kan inget göra. Att ge sig in emellan, mitt i detta bråk var inte att tänka på. Börjar till slut gorma i högan sky: "Sluta nu för f-n!" Inte nog med att jag var rädd att min lille Nisse skulle skadas; jag såg dessutom tusenlapparna som ett veterinärbesök kan kräva, för mitt inre, fladdra iväg och hann tänka: Där rök den semesterresan innan min granne med en riktigt ljudlig, grov mansröst och rejält yviga rörelser får Katt 2 att hastigt ila iväg, med svansen mellan benen, eller också "vann" Nisse, vad vet jag?

 Nisse klarade sig med bara några avslitna hårtussar. Jag pustar ut och Nisse ligger vettskrämd med ögon stora som tallrikar under sängen och tar igen sig. Tror han får stanna inne resten av dagen.

...Eller är det bara jag som är det? För tillfället är jag nere på värsta segvarvet. Gör minsta möjliga. Jag är en så'n som alltid gör allt i sista minuten. Har jag möjlighet att skjuta upp städningen tills imorgon, gör jag gärna det. Så nu när jag inte har någonting som jag måste göra, gör jag heller inte det. Går bara omkring och masar, som värsta segisen.

...semester....

 Jag skriver för tredje gången idag, enligt mitt dygn, för idag är det fortfarande söndag, söndag natt, fast det ju egentligen, enligt almanackan är måndag den 13 juni. Bara fyra dagar kvar tills jag och min familj (delvis bestående av en riktig storsimmare; se bilden. Det här är min son, förra året i Turkiet och snart får han ta fram cyklopet igen) sätter ner våra fötter i Afrika och det ska bli sååå kul! Har aldrig varit i Afrika förut och jag är eld och lågor. Dessutom längtar jag efter solen. Och Medelhavet; himmelriket på jorden.

Men jag passar på när jag har tid och är ledig. (Att skriva alltså... HEJ OCH HÅ VAD VI HOPPAR MELLAN ÄMNENA)

 Så nu skriver jag på, som en liten blå:)

Tidigare idag skrev jag om detta lugn som sprider sig på kvällen. Det är så ironiskt, för jag tror att jag betraktas som en ganska social person, älskar att ha folk omkring mig och tycker om när det går i ett... men jag tror att jag också behöver min ensamtid.

 Lugnet, stillheten, bara jag och på sin höjd mina katter. Dessa nattdjur är väl överlyckliga över att matte har sommarledigt och håller dem sällskap halva nätterna! Jag kan tänka mig att ni som är morgonmänniskor känner så här på morgnarna, innan alla vaknat. Kanske är det därifrån det gamla uttrycket "morgonstund har guld i mund" kommer. Själv föredrar jag sen kvällsstund. Verkligen.

Sov gott i natt, kära nattugglor och morgonmänniskor!