Jag jobbade under många år på en högstadieskola. Hetsen i samband med skolavslutningarna var enorm där, faktiskt värre än inom gymnasieskolan, där jag nu jobbar. Så upplevde jag det då, i alla fall. Hm... Det slog mig plötsligt att mina barn ju var mindre då och krävde mer. Kanske upplevde jag därför hela situationen som mer hektisk...

Men på något vis "kickade jag" på det här; Adrenalinet på topp under ett par veckors tid; allt skulle hinnas med på en så kort tid att man inte trodde det var möjligt; nationella prov skulle rättas, ALLT skulle bedömas och knytas ihop ( så är det förvisso fortfarande) skolresor planeras och genomföras, betygen sättas, det var skolbal och klassföreståndardagar och jag vet inte allt. Förstår nu fortfarande inte, när jag jämför med den tid jag nu lever i varför jag stressade så ohyggligt då, men inte nu; vi gör ju faktiskt samma saker på mitt nuvarande jobb också, när jag tänker efter. Men jag kanske har blivit äldre och latare ;)

I alla fall: Jag "kickade" på hetsen och den kontrast som lugnet i samband med skolavslutningen innebar.

"Puh" liksom... Nu är allt över och jag överlevde i år med! :) Och detta vackra: Så många timmar man tillbringat med eleverna som ämneslärare i svenska och samtliga fyra SO-ämnen under tre hela år. Och så plötsligt; Ut i livet med Er, ungdomar. Nu kan jag bara hoppas på all lycka för er!!! Och jag bara älskade de där kyrkliga skolavslutningarna som tycks bli allt färre med tiden.

Tradition. Skönhet. "Den blomstertid nu kommer" med finklädda föräldrar och ungdomar i kyrkan; det är nästan så jag ryser...

(Haha!!! Nu småler jag åt mig själv; Här talar en lärarinna, från ryggmärgen ut i fingerspetsarna!!! Ni "vanliga, normala" som läser det här måste väl tro att jag är rubbad, och det är jag kanske med... Men det står jag käpprak för!  =)

Vi svenskar har en, i mina ögon, mycket trist tendens, att sträva efter att "vara som alla andra". Och jag förstår uppriktigt inte varför. Varför skulle man vilja vara som den stora massan, när man kan välja att ha en alldeles egen, speciell personlighet?

En av tusen eller en på miljonen...

Själv bara älskar jag människor som skiljer sig från mängden, som sticker ut och som inte är som andra. Det gör vi nog alla, i högre eller mindre grad

Well, well, my friends... Sleep tight tonight <3

 

Gubbajäveln

4 juni 2010 22:07

...och nu är skol avslutningar i kyrkan och den blomsterid på väg att försvinna. Allt i mångfaldens tecken...

 

Gubbfan

5 juni 2010 09:11

Det är klart att du är rubbad!
Vi är många som är mer eller mindre rubbade.
Gud ske lov.
Hur såg världen ut om vi inte var rubbade, var och en på sitt sätt?
Tänk så hemskt med ett liv i en myrstack.

Så fortsätt att vara rubbad på ditt sätt. Det behöver vi andra.

http://Gubbfan.bloggagratis.se

 

Bea

5 juni 2010 18:37

Tack för de uppmuntrande orden, Gubbfan...
Du är heller inte som andra. Och jag sa det som en komplimang.

 

Dina

5 juni 2010 21:12

Min första kommentar till dig minns jag var "Fuck jante". Det var precis det här jag menade. Man får tycka sina barn är toppen, vara nöjd med det man har, vara ledsen och säga det, eller glad och visa det. Det är mänskligt och det smittar av sig i omgivningen. ;-)

http://dinasblogg.bloggplatsen.se

 

Bea

5 juni 2010 23:31

Det minns jag, Dina... Det rörde sig om hur stolt jag var över mina fina ungar. Jag är glad att du finns, Dina. Tycker om starka kvinnor som du. ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...