Usch, mitt novellskrivande går inte alls bra. Jag är "farlig" när jag är ledig. Har jag mycket tid, kan jag bli hur seg som helst. Jag är urkass på att "få det gjort". Hör ihop med kvällsmänniskotypen, tror jag. Känner många morgonmänniskor, förmodligen består väl världen av fifty-fifty. Den typen av personer som vill ha saker undanstökade tidigt på dagen, för att sedan kunna koppla av.

Jag gör på motsatt vis. Har jag 20 timmar på mig att uträtta någonting, inte tusan gör jag det timme ett, för att sedan i lugn och ro kunna njuta av att det är klart. På mitt förra jobb var jag och en av de bästa väninnorna kända. Eller kanske ökända. "Normala lärare"  vill komma i god tid, sitta ner en stund och andas innan det är dags att ta itu med dagens första utmaning. Väninna C och jag är väl inte normala. Vi samåkte våra tre mil till jobbet; resan tog exakt 25 minuter. En halvtimme innan for vi. Parkerade bilen, slängde av oss jackorna och gick sedan raka vägen till lektionssalen och undervisade. Förberedda och noggranna var vi förvisso, men just den där tiden på morgonen gav vi ingenting för.

Jag tror nästan att tidspress eggar mig. Ojojoj, här har vi lång tid på oss, så tjo, då lattjar vi runt ett tag, tills det blir "strid på kniven" och där går jag in och kör på i 110.

Så, jaaa... nu är jag ledig. Borde kanske skriva lite, jag har för sjutton bestämt mig för det, ju!!! And I need the money! Jag ska rejält ta mig i kragen och sätta fart på det sega döfläsket jag går omkring och drar på!!! Fast jag är hemskt farlig.... när jag är ledig. ;)

Sov Gott

Jag skrev ju att jag skulle ta en liten bloggpaus med anledning av att jag pysslar med annat skrivande, men igår satt jag och berättade för två gamla vänner som vi firade midsommar att jag "bloggar varje kväll" vilket jag vanligtvis gör, förutom nu då, när jag skriver annat. Vännerna skulle kika in på min blogg och bara för Er, gamla goa kamrater, skrivar jag nu i alla fall. Om utifall ni händelsevis skulle titta in hos mig. Det var jättekul att träffa Er igår; midsommaraftonen blev "alldeles lagom" med underbar mat och dryck, glädje, skvaller och snack och barnen verkade ha roligt.

Idag var jag så lyckosam så jag fick komma på ett nytt trevligt kalas, och fira med släkten. Också detta blev urlyckat! Släktingen som fyllde 70 är som 30 i sinnet och maten var gudomlig också här. Mina barn fiskade i Klarälven och fick sig en båttur med Morfar. Det var så vackert att se dem, ungarna och deras morfar; Han, som rodde i sin stiliga kavaj och med sitt gråa hår och barnens glädje över hela situationen.

Tack, Släktingar och Vänner

för värme, fest och glädje!

Jag är en dålig bloggvän just nu. Dålig på att skriva, dålig på att läsa, får jag väl erkänna :(

 Men jag kommer tillbaka, kamrater. Lägger dock bloggen åt sidan ett slag för att koncentrera mitt skrivande på noveller. Brukar ju göra det lite av och till varje skollov och nu behöver jag det i allra högsta grad, med tanke på att jag fick ett litet inkomstbortfall denna månaden pga migränattacker och dylik skit, rent ut sagt...

När jag skriver måste jag fokusera. Lägger då bort allt annat skrivande, annars blir det blaha blaha åt alla håll... ;)

Vill bara berätta om en lite lustig incident som inträffade häromdagen:

En av mina passioner i livet är katter.

Jag har två själv och en "på andra sidan" och jag är en flitigt anlitad kattvakt hos mina grannar och släktingar. Till nöje för mig, vill jag tillägga. Kattjejerna, som jag brukar passa i grannskapet, är också flitiga besökare i mitt hem. De är mycket sociala över huvud taget. Lustigt värre blev det bara härom dagen, när en av grannens två kattjejer smugit sig in i min bil, som stod med öppen dörr under tiden som jag var i full fart med att lasta ur packning ur bilen. Utan min vetskap befann hon sig i baksätet när jag senare började köra.

Jätteläskigt; plötsligt såg jag i ögonvrån någonting gråbrunt kasta sig mot mig i framsätet!!! Och jag som verkligen trodde att jag satt helt ensam i bilen!!!

Hjälp!!! Vad sjutton var det där, liksom?!

Vi blev nog lika rädda båda två; antar att katten aldrig åkt bil förut, med brummande motorer och allt! Och jag, när något mystiskt kom flygande mot mig från baksätet...

Släppte ur henne. Och jag förmodar att den lilla missan passar sig rejält för att hoppa in i bilar fortsättningsvis!

Sov Gott; Alla <3

Hela dagen har jag ägnat åt fotboll. Min son har haft cup och de lyckades ta silver!!! Karlstadgrabben Stefan Holm var på plats och alla medaljörer fick sina namn upplästa inför publiken, så Ni må tro att man var stolt mor...

Heja heja NIF P-00:or!!! Duktiga grabbar och hemskt engagerade tränare.

Vad tiden går!!! Hemskt.

Igår såg jag en ung, blond mor (en av mina grannar) sitta vid lekparken där vi bor, med en liten nyfödd i vagnen och en lite större donna lekande i parken. Hon var så vacker där hon satt, på något vis. Så förnöjd med tillvaron. Småbarnstiden; då hela livet kretsade kring amning, nyttig lunch, middagssömn och lekparken. Det lilla livet, liksom...

Jag kunde inte låta bli att iaktta den blonda, unga mamman och hennes lilla yrväder och bara undra vart den tiden tog vägen för mig.

Så där satt jag, vid samma bänk och samma park, med samma förnöjda uppenbarelse för tio år sedan. Med en liten i vagnen och en i parken.

Så mycket vatten som sedan dess hunnit rinna under broarna. Samtidigt må jag säga att livet har gått fruktansvärt fort. Kanske alltför fort; skulle nog velat suga ännu mer must ur varje sekund om jag fick göra det igen.

Jag skulle ha utnyttjat allt till det yttersta.

Lyckligtvis är jag inte död än... Så det finns fortfarande tid, förhoppningsvis, att "suga musten ur livet. Så att jag inte, den dag jag dör, inser att jag aldrig riktigt levt."

Antar att det är fel att göra citattecken här (trista svensklärare) eftersom jag nu inte citerar utan refererar, men nu har lärarinnan semester, så nu gör hon som hon vill ;) I alla fall: Från gudomliga "Döda Poeters Sällskap."

Carpe Diem!

TV:n brusar i bakgrunden. Kronprinsessbröllop, bröllop, bröllop... Stackars kungligheter, säger jag bara. Vilken press!!! När jag gifte mig dog jag nästan av nervositet, fast det var ett litet bröllop. Föga intresserar det väl världen om Bea Wiik från Värmland gått och gift sig eller ej. Ändå betydde det naturligtvis mycket för mig, vad liten i världen man är egentligen. Och så tycker man att saker är superviktiga; fast egentligen är det ganska få som bryr sig. En av nio miljoner bara i lilla Sverige är jag. Och Sverige är ett litet land...

I alla fall; Vet inte om Victoia & Daniel njuter av uppmärksamheten, jag hoppas innerligt att de gör det. Själv är jag urnöjd med att vara dold i mörkret. Usch och fy för att få hela privatlivet uppfläkt i media (förvisso är man kanske en smula sotis på deras förmögenheter;), men ändå. Jag led med prinsessan Madeleine under alla skriverier i samband med hennes uppbrott från fästmannen. Alla fotografier; Nu har hon lämnat Jonas, förlovningsringen borta....

Stackare, säger jag bara. Bevakad i varje sekund... Tur att man inte är kunglig.

Sov Gott, alla därute!

Min bästa väninna påminner hemskt mycket, utseendemässigt, om artisten Lena Philipsson. Denna vännina är en mycket stark själ, dessutom. Vill inte lämna ut henne här; vem som helst kan läsa det jag nu skriver, men hennes sätt gör mig stark:

Jag citerar nu en gammal låttext av väninnans utseeendemässiga kopia som jag tror att vi flickor bara mår bra av och jag säger bara:

Fuck Jante!!!

"Mitt namn är Lena och jag tänker inte va' tyst

Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli kysst

Så vill Du ha ett litet våp får Du gå nå'n annanstans

Det verkar uppenbart, men alltid retar det nå'n..."

Sov Sött, Brudar ;)

Stadslopp i Karlstad idag. Som jag inte sprungit, men har träningsvärk i alla fall. Hur kan man lyckas med det? Jo, jag har varit funktionär vid stadsloppet. Min dotter tränar friidrott i IF Göta (precis som jag gjorde när jag var i hennes ålder, fast hon är bättre än jag var. Hon tränar och tävlar hejvilt.)

I alla fall, sedan ett par år tillbaka brukar jag tjänstgöra som funktionär vid det årliga Stadsloppet. Det brukar vara trevligt, jag har tidigare stått vid vätskekontrollen, delat ut vatten/energidryck och hejat fram sprinterna. Lite folkfest och alldeles underbart när vädret är vackert.

I år fick jag dock en annan uppgift: Jag har dirigerat om trafiken i innerstan och det var bannemej ingen enkel uppgift..Hela Drottninggatan; Karlstad mest centrala gata, stängdes av i ett par timmar och under den tiden var jag en av dem som stod och dirigerade om bilisterna. Stod med båda armar rätt ut i två timmar och vevade åt olika håll, så nu har jag träningsvärk i armarna och ont i nacken. Ett tag var jag genomsur p g a regnet och iskall, så nu blir jag säkert sjuk... Hade först min son med mig, då jag trodde att vi skulle servera vätska, men honom fick jag skicka hem. Han kunde inte stå med mig där, mitt i vägen.

Nu vet jag alltså hur det är att jobba som trafikpolis... ;)

Ganska ansvarsfullt jobb, faktiskt. Där går det inte att stå och sova. Oooops, jag vinkade fel, så ni krockade, liksom...

Ja, nu har jag provat på det. Och är fortfarande rätt tillfreds med mitt val av yrke.

Sov Sött!

Ojojoj, så trött man är idag. Var på studentfest igår till sent på natten; det var jättetrevligt så jag kan gott gå omkring här och känna mig som en slö säck potatis idag. En glädje uppväger hundra sorger, så är det ju... Upp tidigt idag och avverkade sedan den ena skolavslutningen efter den andra; full fräs här hemma sedan, så nu känner jag att jag börjar bli en smula grumlig i ögonen och har en rätt dåligt tålamod med högljudda ungar.

Hela min arbetsdag igår bestod av att jag gjorde en massa konstiga saker. Det började med att jag full av glädjesprall för studenterna (mina elever tog studenten) stod och apade mig utanför en kollegas fönster. Såg på kollegans minspel att han  inte uppskattade mitt sprall och upptäckte sekunden därefter att han hade sällskap på sitt rum. Hmmm... Han hade tydligen utvecklingssamtal och jag antar att föräldraparet trodde att jag var full eller så, jag måste ha sett jätteknäpp ut... Pinsamhet nr 1.

Pinsamhet nr 2 igår: Vi hade, som sagt, studentexamen på vår skola igår. När hela samlingen skulle sjunga "Den blomstertid nu kommer" vinkade min kollega, som var toastmaster, fram mig, eftersom han vet att jag sjungit en del under min lilla historia. Jag var dock helt oförberedd, inte uppsjungen och min röst lät fruktansvärd. Inte nog med det: Mina arbetslagskollegor berättade senare, att de undrat varför jag plötsligt flugit fram till micken: Lite egovarning här, liksom... "Alla måste se mig!!! " =) För övrigt är jag inte stor i världen, så raderna längst bak hade inte ens sett mig, då församlingen stått upp under sången!!! Den är ju ganska rolig: Jag är så liten så jag inte ens syns om jag står längst fram i en församling. ;-)

Jaa, ibland blir det verkligen lustigt. Och man kan undra vad folk tycker och tänker... Om man nu känner för att bry sig.

Sov Sött; Finaste Vännerna :)