Hela dagen har jag ägnat åt fotboll. Min son har haft cup och de lyckades ta silver!!! Karlstadgrabben Stefan Holm var på plats och alla medaljörer fick sina namn upplästa inför publiken, så Ni må tro att man var stolt mor...

Heja heja NIF P-00:or!!! Duktiga grabbar och hemskt engagerade tränare.

Vad tiden går!!! Hemskt.

Igår såg jag en ung, blond mor (en av mina grannar) sitta vid lekparken där vi bor, med en liten nyfödd i vagnen och en lite större donna lekande i parken. Hon var så vacker där hon satt, på något vis. Så förnöjd med tillvaron. Småbarnstiden; då hela livet kretsade kring amning, nyttig lunch, middagssömn och lekparken. Det lilla livet, liksom...

Jag kunde inte låta bli att iaktta den blonda, unga mamman och hennes lilla yrväder och bara undra vart den tiden tog vägen för mig.

Så där satt jag, vid samma bänk och samma park, med samma förnöjda uppenbarelse för tio år sedan. Med en liten i vagnen och en i parken.

Så mycket vatten som sedan dess hunnit rinna under broarna. Samtidigt må jag säga att livet har gått fruktansvärt fort. Kanske alltför fort; skulle nog velat suga ännu mer must ur varje sekund om jag fick göra det igen.

Jag skulle ha utnyttjat allt till det yttersta.

Lyckligtvis är jag inte död än... Så det finns fortfarande tid, förhoppningsvis, att "suga musten ur livet. Så att jag inte, den dag jag dör, inser att jag aldrig riktigt levt."

Antar att det är fel att göra citattecken här (trista svensklärare) eftersom jag nu inte citerar utan refererar, men nu har lärarinnan semester, så nu gör hon som hon vill ;) I alla fall: Från gudomliga "Döda Poeters Sällskap."

Carpe Diem!