Far och son.

SOMMAR!

Jag brukar aldrig lägga ut bilder på mina vänner, men den här är flera år gammal och väcker upp min längtan efter sommaren. Här var det fest och glädje, Gyllene Tider

konsert.

Kväll vid Medelhavet, mitt paradis... Vill tillbaka...

Sötast... <3

Igår rockade Sverige sockor- himla bra initiativ tycker jag- så klart, olikheter berikar.

Jag har ytterst svårt för människor som inte kan sätta sig in i andras situation.

Vi är inte lika allihop, vi har inte samma förutsättningar. Vi kan inte jämföra oss med varann på särskilt många plan; vi bär på olika ryggsäckar- och vem ska mäta tyngden av den? Gud kanske? Vem annars vet allt om vad var och en av oss går och bär på?

Jag satt och pratade med ett par kollegor härom dagen, konstaterade att jag har väldigt dålig tävlingsinstinkt i mig. På gott och ont- men det har ju att göra med det jag skrev... vi är så olika, vi har alla så olika historia, så olika av allt. Du lyckas kanske bättre i politken än jag gör- för du kan lägga tid på politik. Medan jag är hemma och tvättar, städar och tar hand om hemmet. Du älskar teknik och nya tekniska prylar... jag har noll intresse för det. Jag är urkass på teknik medan du är duktig. Å andra sidan gillar jag att skriva, så jag har blivit en fena på det. Det gör ju inte du, så du hanterar inte orden alls på samma sätt som jag gör. Osv.

Ska vi börja mäta oss med varandra som människor får vi upp en situation som är så komplex så det finns inte. Vi kan inte tävla med varann- det är min fulla övertygelse. Så jag saknar, som sagt, den instinkten. Trist förvisso när jag märker att denna instinkt kan vara en stor drivkraft för många. Jag är typen som promenerat runt hela stadsloppet i Karlstad tillsammans med en väninna- bara för att vi tyckte det var skönt, och för att stadsloppet är en folkfest. Normala människor springer stadsloppet på tid. På resutatlistan som hamnade i vår lokala tidning stod jag och väninnan längst ner. Beatrice Wik- 2 timmar =). Jag saknar för övrigt i princip genen för svartsjuka/avundsjuka, (inte helt förvisso, då hade man ju varit totalt utan känslor- och det är jag inte) men det har nog med min uppväxt att göra. Jag tycker bara det där är ytterst fånigt, destruktivt: Vill han ha en annan kvinna är det inget, inget alls att göra åt. Och vem vill ha en man som vill ha en annan kvinna?  Då är ju själva grejen förstörd, det är väl ömsesidigheten som är det underbara... bara att gå vidare, hur tungt det än må vara. Det kommer alltid att finnas människor som vill ha din värme och kärlek, som tacksamt kommer att ta emot det du har att ge, som är glada över Dig.

Hu, jag skulle skriva om något helt annat (som vanligt) men jag svävar ju gärna ut jag.... :)

Så jag får återkomma på tråden.