Hej alla fina bloggkamrater och övriga vänner!

Jag är här för att säga hej då- och på återseende!

Jag säger ajöss till Bloggplatsen, men kommer att spara bloggen, framför allt som den utgör en sorts dagbok för mig, som ögonblicksbilder, som jag kan titta tillbaka på. Vill Du, kan du gå in och läsa min gamla inlägg; förvisso med all säkerhet knappast av något större intresse för någon annan än just mig själv: "Hur tänkte jag då... liksom?"

Se nedanstående inlägg- jag har tröttnat på just Bloggplatsen, men tänker för den delen inte sluta skriva- det är en del av mitt liv! Jag skriver för terapi och jag skriver av glädje. Jag tänker fortsätta att berätta- jag är gjord för att berätta!!! :-)

Och jag kommer att fortsätta läsa hos Er, av mina vänner som skriver på Bloggplatsen- får väl länka Er från min nya blogg.

Ja. Så är det. Jag lämnar Bloggplatsen, men långtifrån för att sluta skriva!!!

Jag har redan skapat en ny blogg, på en ny bloggportal som jag fann genom min dotter, och finns nu att läsa på beabloggar.devote.se

Välkommen dit!!!

Sov sött, där ute!!! :)

... på Bloggplatsen.

Har genom mail meddelat att bara "halva" min blogg syns över huvud taget, det är som om den blivit avskuren på mitten, ja, något fel har det uppenbarligen blivit.

Men ingen tycks vilja göra något åt det.

Ska sätta mig ner nu, och kolla igenom andra bloggplatser, för en sak vet jag- jag har ett stort behov av att skriva.

Men här lär jag nog inte stanna kvar.

Jag lovar att meddela, alla fina vänner; framför allt ni som läser och kommenterar på Facebook, vart jag tar vägen.

Sov sött!!!

Hon är ju bara för härlig, Mia Skäringer. ;-)

Snacka om att lyckas säga rätt saker...

Maj!!!

Ljuva månad!

Nu kommer det bästa på hela året, tycker jag!

... Du har en fin Valborg! ;)

Själv har jag skippat valborgsmässoelden i år. Mina kids har firat med kompisar; nu är man inne i tonårsperioden... Min man gick dock upp till elden och kollade, men jag har pysslat med annat.

Jag 40-årskrisar, kan jag lugnt påstå.

Skulle bara inte stå ut en enda sekund till, vid den där elden på Stockfallet. Är så innerligt proppmätt på trygghetsnarkomanin, så det står mig långt upp i halsen. Som att käka sockervadd så tll den milda grad, att man slutligen kräks...

Jag har krisat vid så väl 20- som 30-strecket, så jag lär väl krisa vid 50-, 60- och 70- med. Om jag nu har turen att få uppleva dessa åldrar; man ska väl inte ta något för givet...

Men jag osar så uppenbart; nästan stinker 40-årskris. Det började med tatuering... Vi skulle tatuera oss, min vän Staffan och jag. Och förresten, på tal om det, så har jag med mediciner fått bort eksemen, så det kan nog gå vägen nu. :)

Däremot bär jag en massa fula ärr på armar, rygg och nederdelen av benen, som ett minne av vad jag genomlidit under hösten-vintern som gått. Som jag kämpat! Mot ångest, i höstas vareviga dag jag vaknade upp, och allteftersom tiden gått; allt mer sällan, och nu är den nästan borta!!! Ni fattar inte, "vanliga, friska människor" hur det känns att vakna upp på morgonen och tänka "Skit- nu har jag vaknat igen!!! Till denna j-a strid." Men en klump i magen, illamående och huvudvärk. Att inte få ner en tugga frukost, för då kräks man, och att "gruva sig" (som vi säger i Värmland), för lunchen, för man vet inte hur man ska få ner den heller, trots att man vet att man måste äta...

 I alla fall... Mina eksem börjar försvinna och bli till ärr (som jag nog får dras med ända tills jag solat bort dem i sommar) så vi kanske kan göra det nu, Staffan!!!

Usch, nu är jag trött på skrivandet, så jag avslutar nu, trots att jag inte skrivit färdigt...

och jag önskar Dig en fortsatt trevlig Valborgsmässoafton! ;)

... att jag faktiskt kan göra vad jag vill.

Så har jag inte tänkt förut, och att bli fånge i sina egna tankar, saknar väl totalt rimlighet.

Men det slog mig plötsligt, under dagen, att: "Bea, du kan ju faktiskt göra som du vill." Det finns inte längre någon/någonting som styr dig.

Och snälla nå'n... vad terapi jag har fått för att komma hit!!! En gång i veckan samtalar jag med en erfaren beteendevetare, och efter en tids samtal må jag säga att en helt ny värld har öppnats för mig.

"Jag är fri att göra precis som jag vill."

Och jag kommer att göra som jag vill.

Sov sött, får jag väl säga igen ;)

Jag var uppenbarligen på skrivarhumör idag; har nog bloggat vid tre tillfällen! :)

Samtalet med Dina fick "eld i röva på mig". Jag började genast kolla upp antagningspoäng o dyl, för eventuella framtida studier. Malmö eller Göteborg känns mest lockande. Fem år på tandläkarutbildningen. Det är för sent att anmäla sig till hösten, så det får i så fall bli efter jul. Kollade upp vilka bakomliggande studier som krävs- och jag har poängen. Det är nästan nu eller aldrig. Jag blir tyvärr inte yngre för var dag som går...

Jag var ju intresserad av denna utbildning som ung. Har förvisso världens mest givande jobb, men man kan tyvärr inte leva för att jobba...

Pengar betyder en del, trots allt, och vad jag än ska ta mig till- måste jag vidare. NU!

Får väl i så fall bara fundera på hur jag ska lösa allt det här familjära.

Ett alternativ är att mina barn bor kvar hos sin far under veckodagarna, för att fullfölja sin skolgång, medan jag skaffar en lägenhet och bor måndag till fredag där jag nu väljer att studera/kommer in, för att komma hem och leva familjeliv på helgerna.

Ett annat är ett barnen följer med mig, till en ny stad för fem år framöver.

Min man/barnens far är lärare i Karlstad, och nöjd med det liv som levs, så han lär stanna kvar.

Ja. Det ska bli intressant att se vad som händer och fötter.

Ett är i alla fall säkert: Jag måste vidare! ;)

Sov sött, bloggvärlden!

Jag svarar Dina i bloggform.

Ja, lärarna och sjuksköterskorna sitter i samma båt.

Sjuksköterskorna har ju för övrigt ansvar för medicinering och hela faderullan. Skulle kunna ta kål på folk om något gick snett...

Jag kan faktiskt förstå dem som väljer bort dessa yrken idag, till förmån för andra jobb. Hade jag varit ung igen, hade jag nog gjort detsamma. Varför gå tre-fyra-fem år på universitetet och få en lön som ligger ett par tusenlappar över dem som inte ägnat minsta svettdroppe över ett ynka universitetspoäng, när man kan välja något annat?

Tyvärr, tyvärr..

Ärligt talat, har jag faktiskt själv lite tankar på att läsa igen. Mina barn börjar bli stora, och det är ännu inte för sent. Tandläkarutbildningen jag som ung valde bort ligger ganska nära. Det kommer inte ske imorgon, men inom en inte alltför avlägsen framtid. Eventuellt. Specialpedagogik har jag också funderat på, om jag nu ska stanna kvar inom läraryrket. Det är också något som ligger mig nära. Har dessutom haft tankar på att fördjupa mig inom historieämnet. Jag tycker ju om att skriva, och när jag läste historia var jag inne på ett efter min lärarexamen söka vidare till forskarutbildningen. Hade t o m bestämt ämne för min avhandling,  pratat med min lärare om mina planer, och han kunde tänka sig att handleda mig.

Men så kom Elinor, och då ville man bara ut i arbetslivet; var ju tvungen att dra sitt strå till stacken för att försörja vår lilla familj.

Men som sagt- mina barn börjar bli allt mer självständiga...

Ha en jättemysig fredagskväll, Alla ;)