Jag är en dålig bloggvän just nu. Dålig på att skriva, dålig på att läsa, får jag väl erkänna :(

 Men jag kommer tillbaka, kamrater. Lägger dock bloggen åt sidan ett slag för att koncentrera mitt skrivande på noveller. Brukar ju göra det lite av och till varje skollov och nu behöver jag det i allra högsta grad, med tanke på att jag fick ett litet inkomstbortfall denna månaden pga migränattacker och dylik skit, rent ut sagt...

När jag skriver måste jag fokusera. Lägger då bort allt annat skrivande, annars blir det blaha blaha åt alla håll... ;)

Vill bara berätta om en lite lustig incident som inträffade häromdagen:

En av mina passioner i livet är katter.

Jag har två själv och en "på andra sidan" och jag är en flitigt anlitad kattvakt hos mina grannar och släktingar. Till nöje för mig, vill jag tillägga. Kattjejerna, som jag brukar passa i grannskapet, är också flitiga besökare i mitt hem. De är mycket sociala över huvud taget. Lustigt värre blev det bara härom dagen, när en av grannens två kattjejer smugit sig in i min bil, som stod med öppen dörr under tiden som jag var i full fart med att lasta ur packning ur bilen. Utan min vetskap befann hon sig i baksätet när jag senare började köra.

Jätteläskigt; plötsligt såg jag i ögonvrån någonting gråbrunt kasta sig mot mig i framsätet!!! Och jag som verkligen trodde att jag satt helt ensam i bilen!!!

Hjälp!!! Vad sjutton var det där, liksom?!

Vi blev nog lika rädda båda två; antar att katten aldrig åkt bil förut, med brummande motorer och allt! Och jag, när något mystiskt kom flygande mot mig från baksätet...

Släppte ur henne. Och jag förmodar att den lilla missan passar sig rejält för att hoppa in i bilar fortsättningsvis!

Sov Gott; Alla <3

Hela dagen har jag ägnat åt fotboll. Min son har haft cup och de lyckades ta silver!!! Karlstadgrabben Stefan Holm var på plats och alla medaljörer fick sina namn upplästa inför publiken, så Ni må tro att man var stolt mor...

Heja heja NIF P-00:or!!! Duktiga grabbar och hemskt engagerade tränare.

Vad tiden går!!! Hemskt.

Igår såg jag en ung, blond mor (en av mina grannar) sitta vid lekparken där vi bor, med en liten nyfödd i vagnen och en lite större donna lekande i parken. Hon var så vacker där hon satt, på något vis. Så förnöjd med tillvaron. Småbarnstiden; då hela livet kretsade kring amning, nyttig lunch, middagssömn och lekparken. Det lilla livet, liksom...

Jag kunde inte låta bli att iaktta den blonda, unga mamman och hennes lilla yrväder och bara undra vart den tiden tog vägen för mig.

Så där satt jag, vid samma bänk och samma park, med samma förnöjda uppenbarelse för tio år sedan. Med en liten i vagnen och en i parken.

Så mycket vatten som sedan dess hunnit rinna under broarna. Samtidigt må jag säga att livet har gått fruktansvärt fort. Kanske alltför fort; skulle nog velat suga ännu mer must ur varje sekund om jag fick göra det igen.

Jag skulle ha utnyttjat allt till det yttersta.

Lyckligtvis är jag inte död än... Så det finns fortfarande tid, förhoppningsvis, att "suga musten ur livet. Så att jag inte, den dag jag dör, inser att jag aldrig riktigt levt."

Antar att det är fel att göra citattecken här (trista svensklärare) eftersom jag nu inte citerar utan refererar, men nu har lärarinnan semester, så nu gör hon som hon vill ;) I alla fall: Från gudomliga "Döda Poeters Sällskap."

Carpe Diem!

TV:n brusar i bakgrunden. Kronprinsessbröllop, bröllop, bröllop... Stackars kungligheter, säger jag bara. Vilken press!!! När jag gifte mig dog jag nästan av nervositet, fast det var ett litet bröllop. Föga intresserar det väl världen om Bea Wiik från Värmland gått och gift sig eller ej. Ändå betydde det naturligtvis mycket för mig, vad liten i världen man är egentligen. Och så tycker man att saker är superviktiga; fast egentligen är det ganska få som bryr sig. En av nio miljoner bara i lilla Sverige är jag. Och Sverige är ett litet land...

I alla fall; Vet inte om Victoia & Daniel njuter av uppmärksamheten, jag hoppas innerligt att de gör det. Själv är jag urnöjd med att vara dold i mörkret. Usch och fy för att få hela privatlivet uppfläkt i media (förvisso är man kanske en smula sotis på deras förmögenheter;), men ändå. Jag led med prinsessan Madeleine under alla skriverier i samband med hennes uppbrott från fästmannen. Alla fotografier; Nu har hon lämnat Jonas, förlovningsringen borta....

Stackare, säger jag bara. Bevakad i varje sekund... Tur att man inte är kunglig.

Sov Gott, alla därute!

Min bästa väninna påminner hemskt mycket, utseendemässigt, om artisten Lena Philipsson. Denna vännina är en mycket stark själ, dessutom. Vill inte lämna ut henne här; vem som helst kan läsa det jag nu skriver, men hennes sätt gör mig stark:

Jag citerar nu en gammal låttext av väninnans utseeendemässiga kopia som jag tror att vi flickor bara mår bra av och jag säger bara:

Fuck Jante!!!

"Mitt namn är Lena och jag tänker inte va' tyst

Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli kysst

Så vill Du ha ett litet våp får Du gå nå'n annanstans

Det verkar uppenbart, men alltid retar det nå'n..."

Sov Sött, Brudar ;)

Stadslopp i Karlstad idag. Som jag inte sprungit, men har träningsvärk i alla fall. Hur kan man lyckas med det? Jo, jag har varit funktionär vid stadsloppet. Min dotter tränar friidrott i IF Göta (precis som jag gjorde när jag var i hennes ålder, fast hon är bättre än jag var. Hon tränar och tävlar hejvilt.)

I alla fall, sedan ett par år tillbaka brukar jag tjänstgöra som funktionär vid det årliga Stadsloppet. Det brukar vara trevligt, jag har tidigare stått vid vätskekontrollen, delat ut vatten/energidryck och hejat fram sprinterna. Lite folkfest och alldeles underbart när vädret är vackert.

I år fick jag dock en annan uppgift: Jag har dirigerat om trafiken i innerstan och det var bannemej ingen enkel uppgift..Hela Drottninggatan; Karlstad mest centrala gata, stängdes av i ett par timmar och under den tiden var jag en av dem som stod och dirigerade om bilisterna. Stod med båda armar rätt ut i två timmar och vevade åt olika håll, så nu har jag träningsvärk i armarna och ont i nacken. Ett tag var jag genomsur p g a regnet och iskall, så nu blir jag säkert sjuk... Hade först min son med mig, då jag trodde att vi skulle servera vätska, men honom fick jag skicka hem. Han kunde inte stå med mig där, mitt i vägen.

Nu vet jag alltså hur det är att jobba som trafikpolis... ;)

Ganska ansvarsfullt jobb, faktiskt. Där går det inte att stå och sova. Oooops, jag vinkade fel, så ni krockade, liksom...

Ja, nu har jag provat på det. Och är fortfarande rätt tillfreds med mitt val av yrke.

Sov Sött!

Ojojoj, så trött man är idag. Var på studentfest igår till sent på natten; det var jättetrevligt så jag kan gott gå omkring här och känna mig som en slö säck potatis idag. En glädje uppväger hundra sorger, så är det ju... Upp tidigt idag och avverkade sedan den ena skolavslutningen efter den andra; full fräs här hemma sedan, så nu känner jag att jag börjar bli en smula grumlig i ögonen och har en rätt dåligt tålamod med högljudda ungar.

Hela min arbetsdag igår bestod av att jag gjorde en massa konstiga saker. Det började med att jag full av glädjesprall för studenterna (mina elever tog studenten) stod och apade mig utanför en kollegas fönster. Såg på kollegans minspel att han  inte uppskattade mitt sprall och upptäckte sekunden därefter att han hade sällskap på sitt rum. Hmmm... Han hade tydligen utvecklingssamtal och jag antar att föräldraparet trodde att jag var full eller så, jag måste ha sett jätteknäpp ut... Pinsamhet nr 1.

Pinsamhet nr 2 igår: Vi hade, som sagt, studentexamen på vår skola igår. När hela samlingen skulle sjunga "Den blomstertid nu kommer" vinkade min kollega, som var toastmaster, fram mig, eftersom han vet att jag sjungit en del under min lilla historia. Jag var dock helt oförberedd, inte uppsjungen och min röst lät fruktansvärd. Inte nog med det: Mina arbetslagskollegor berättade senare, att de undrat varför jag plötsligt flugit fram till micken: Lite egovarning här, liksom... "Alla måste se mig!!! " =) För övrigt är jag inte stor i världen, så raderna längst bak hade inte ens sett mig, då församlingen stått upp under sången!!! Den är ju ganska rolig: Jag är så liten så jag inte ens syns om jag står längst fram i en församling. ;-)

Jaa, ibland blir det verkligen lustigt. Och man kan undra vad folk tycker och tänker... Om man nu känner för att bry sig.

Sov Sött; Finaste Vännerna :)

Jag har blivit Facebooknörd, säger min dotter. Var helt emot Facebook fram till för kanske ett halvår sedan, ansåg att det verkade fånigt och kanske inte riktigt gjort för en kvinna som kanske inte längre kan kalla sig purung längre, men "halkade in där" delvis tack vare vänner som "tjatat" men framför allt tack vare min dotter som gått med och erbjöd sig att hjälpa ett datapucko som jag att registrera mig där.

Tyckte det var jättekul när jag väl gick med och för någon vecka sedan hamnade jag i någon form av amerikanskt nätverk som inleddes med att jag fick en vänförfrågan från en helt okänd man. Accepterade honom som Facebookvän och efter ytterligare någon dag fick jag en vänförfrågan från en av denne mans vänninnor och därmed hade jag tydligen lyckats ta mig in i någon form av "nätverk, krets" där vänförfrågningarna inom de närmsta dygnen haglade över mig. Fick en rad nya vänner världen över som jag roat mig med att chatta med osv.

Himla intressant, faktiskt, med helt nya människor från helt skilda kulturer; framför allt rörde det sig om amerikaner, men också personer från andra dela av världen. Helt nya människor, helt utan vår svenska jantelag, på gott och ont.

JÄTTEKUL att träffa nya människor.

Men nog får man va lite om sig och kring sig....

Intressant värre blev det när jag insåg att en av mina nya vänner hade en Facebookvän som hette  Barac Obamma. Provade att skicka en vänförfrågan till Barac, som accapterade mig som vän. Hmm. Lustigt bara att mannen ifråga stavat sitt eget namn fel, Barack Obama stavar sitt namn som jag nu skrev det, och på denne mans Fb-sida står det "Barac Obamma"...

Drygt 600 vänner har han på Facebook, denna fejkade Barac/Barack... Som verkligen skriver till honom och tror att det är världens mäktigaste man de talar med.

Är det mest pinsamt för dem som blir lurade; dessa över 600 personer som skriver till den de tror är USA:s president, eller är det mest besvärligt för självaste presidenten; som har en Facebooksida han inte alls står för. ???!!!

Amerikaner i all ära, och som sagt: Många nya vänner har jag fått genom Facebook, intressanta, men... Man bör nog tänka efter lite före. Dessutom är det utséendefixerat så klockorna stannar. Ett foto, eller flera. Vem i hela fridens namn kan säga vem jag är genom ett fotografi???

 "Är du vacker; join us..."

Men är du det inte kan du dra åt skogen.

Intressant, värre, att ta del av detta nätverkande. Vet inte om jag missuppfattat hela situationen, men jag föredrar nog att först och främst välja mina vänner efter hur de är som människor.

Sov Gott i Natt. ;)