Här i Kalstad skiner sola ;). Hoppas Ni har en lika skön dag som vi, därute i Bloggsverige. Sitter ner en stund och skriver lite under tiden som potatisen kokar. I vår familj äter vi middag rätt sent. Men vi äter lunch också, vid tolvtiden, så det blir två lagade mål här. Jag tror att det är bättre med riktig mat än en massa mackor...

Har idag suttit ute i trädgården i bikini och sammanställt provresultat. Nu närmnar sig verkligen den riktiga semestern. För oss blir det ingen utlandssemester i år, utan Västkusten. Jag är dock bortskämd, sedan några år tillbaka, med att göra en utlandsresa varje år, så det känns lite tråkigt faktiskt.

Medelhavet; Himmelriket på jorden... I år får jag klara mig utan...

Nu måste jag ta hand om maten.

Ha det skönt, Alla! :)

Jag är fruktansvärt intresserad av det här med gruppdynamik. Sociologi. När jag pluggade till lärare gjorde jag en massa undersökningar; det rörde sig om klassdynamik, där jag gjorde värsta sociospektrat, eller vad det nu kallades för.

Vet Du om att alla människor inte är lika mycket värda?

Ganska otäckt, men jag kommer med en sanning. Vi rangordnar oss i det sociala spelet, från det att vi hamnar i minsta lilla grupp som barn och tills dess att vi är vuxna. Genom hela livet.

Pojkar mäter styrka; störst och starkast vinner. Vad flickor mäter vet jag inte riktigt. Kanske är det styrka här med. Eller också har vi (som vanligt) underordnat oss männen, vilket i så fall betyder att "vackrast vinner." Det har vi förmodligen. Varför skulle annars all reklam för det feminina könet rikta in sig på skönhet; hårvård, smink, bantning, mode osv ???!!!

Besökte för några veckor sedan,tillsammans med min klass och ett par kollegor, en gård. Intressant blev det när en av bönderna berättade om kossornas socialas spel.

 Tjuren är svår att handskas med; han mäter tydligen hela tiden styrka. Så när bonden kommer in, är tjuren "redo för fight", vilket förmodligen inta alltid är så kul för bonden. "Tjurarna kan trampa ner kossorna om de står i vägen, men gör dem sällan illa, med tanke på att kossorna bringar tjurarna en del glädje i samband med befruktningsprocessen."

Hjälp, jag dooog nästan, när jag fick höra detta!!! Är vi människor djur eller är vi djur???

Kossorna rangordnar sig också mycket tydligt, sinsemellan.

"Hur rangordnar sig då korna?" frågade jag bonden

Det kan väl knappast vara efter våra mänskliga ideal. Skönhet, kvinnliga ideal; ja, du vet... allt det där.

Nej, så är det inte. De rangordnar sig efter styrka och storlek. Vilken kossa som intar ledarpositionen, märks, enligt bonden, när en ny kossa kommer in i sällskapet. "Ledarkossan är den som först går fram till den nya. Sedan mäter dessa två styrka."

Hmmm. Intressant. Jag tror inte att vårt beteende ligger särskilt långt bort från djurens...

Sov sött, mina Sötisar ;)

Money, money, money...

Usch, vad trött jag blir! Migränen jag gått och dragit på i ... ja, vad kan det vara... tre veckor och som inneburit sjukfrånvaro här och där kommer att kosta mig ett antal tusenlappar. Karensdagar; eftersom det kommit då och då- sedan har jag kunnat återgå till jobbet dagen efter. Och så ny karensdag vid nästa tillfälle. En sådan totalt- ur ekonomisk synvinkel- otaktisk åkomma att gå omkring och dra på!!! Mer strategiskt, om man nu ändå tänker att bli sjuk, att bli rejält sjuk i två veckor. Då får man en karensdag och sedan 80% i sjuklön.

Skit, skit, skit!

Tur att det är sommarlov snart. Då kan jag skriva och få in lite kosing där. En novell som tar tre timmar att skriva brukar bringa ca tusen kr. Drygt, kanske. Säg tolv hundra. (400 kr/timmen)  Med andra ord mer än jag får för att undervisa i en timme.

Jaa, man skulle bli författare på heltid. Det är min stora dröm... Ingen enkel dröm att förverkliga, så tills vidare får jag väl nöja mig med att sälja mina små noveller och för övrigt få mitt skrivarbehov tillgodosett via bloggen.

Men livet är inte slut än. Jag tror och hoppas att jag har flera friska, pigga år kvar än. Och jag har inte gett upp. Jag ger aldrig upp. En egenskap jag begåvats med, som i många stunder gjort mig stark, men också många gånger legat mig i fatet.

"Så länge du inte ger upp, har du inte förlorat."

Jag jobbade under många år på en högstadieskola. Hetsen i samband med skolavslutningarna var enorm där, faktiskt värre än inom gymnasieskolan, där jag nu jobbar. Så upplevde jag det då, i alla fall. Hm... Det slog mig plötsligt att mina barn ju var mindre då och krävde mer. Kanske upplevde jag därför hela situationen som mer hektisk...

Men på något vis "kickade jag" på det här; Adrenalinet på topp under ett par veckors tid; allt skulle hinnas med på en så kort tid att man inte trodde det var möjligt; nationella prov skulle rättas, ALLT skulle bedömas och knytas ihop ( så är det förvisso fortfarande) skolresor planeras och genomföras, betygen sättas, det var skolbal och klassföreståndardagar och jag vet inte allt. Förstår nu fortfarande inte, när jag jämför med den tid jag nu lever i varför jag stressade så ohyggligt då, men inte nu; vi gör ju faktiskt samma saker på mitt nuvarande jobb också, när jag tänker efter. Men jag kanske har blivit äldre och latare ;)

I alla fall: Jag "kickade" på hetsen och den kontrast som lugnet i samband med skolavslutningen innebar.

"Puh" liksom... Nu är allt över och jag överlevde i år med! :) Och detta vackra: Så många timmar man tillbringat med eleverna som ämneslärare i svenska och samtliga fyra SO-ämnen under tre hela år. Och så plötsligt; Ut i livet med Er, ungdomar. Nu kan jag bara hoppas på all lycka för er!!! Och jag bara älskade de där kyrkliga skolavslutningarna som tycks bli allt färre med tiden.

Tradition. Skönhet. "Den blomstertid nu kommer" med finklädda föräldrar och ungdomar i kyrkan; det är nästan så jag ryser...

(Haha!!! Nu småler jag åt mig själv; Här talar en lärarinna, från ryggmärgen ut i fingerspetsarna!!! Ni "vanliga, normala" som läser det här måste väl tro att jag är rubbad, och det är jag kanske med... Men det står jag käpprak för!  =)

Vi svenskar har en, i mina ögon, mycket trist tendens, att sträva efter att "vara som alla andra". Och jag förstår uppriktigt inte varför. Varför skulle man vilja vara som den stora massan, när man kan välja att ha en alldeles egen, speciell personlighet?

En av tusen eller en på miljonen...

Själv bara älskar jag människor som skiljer sig från mängden, som sticker ut och som inte är som andra. Det gör vi nog alla, i högre eller mindre grad

Well, well, my friends... Sleep tight tonight <3

... min klass, två av mina kollegor och jag på Boda Borg idag. Underbart väder; Vi satt ute i solen och käkade och fikade, pratade, bara helt oslappnat om allt och ingenting, och körde igenom alla dessa svåra banor med flera glada skratt...

Jag bad min närmaste kollega ringa och väcka mig imorse, eftersom vi skulle åka hemskt tidigt. Om jag ska åka någonstans tidigt har jag en tendens att få nojor: "penibelt att försova sig, liksom..." vilket brukar resultera i att jag knappt kan somna och lyckas jag väl med detta vaknar jag ett tusen gånger av rädsla att inte vakna i rätt tid. Somnade dock tryggt i vetskap om att kollegan pålitligt skulle ringa halv sex. Vaknade till 4.45: "Å, jag får sova lite till..." och somnade åter tryggt.

Alldeles för tryggt, tror jag. För när kollegan väl ringde, som bestämt, halv sex, barättade han att någon svarat, det skrapade till, men ingen var där.

Lyckligtvis ringde han upp igen och då hade jag vaknat till liv. Trodde förmodligen att det vär väckaralarmet i mobilen som tjöt, när han ringde och ställde fortfarande sömndrucken alarmet på "snooze" i 9 minuter.

Jaa, ibland blir det förvirrat.

 Nu är jag trött efter en lång, härlig dag, så snart väntar sängen.

Sov Gott!!! ;)

När Håkan kom hem från träningen ikväll, kom han med en chokladask. Med hjärtan, jordgubb och choklad. Inuti asken stod det att "jordgubb och choklad smakar kärlek."

Åååå, så sött!!! En morsdagspresent, fast Gabbe såg lite frågande ut när jag tackade. ;) Jag tror, om jag skall vara riktigt ärlig, att många av er män därute underskattar vikten av romantik. Ni är ofta så praktiska, och förstår inte alltid vad ni kan göra med en kvinna med hjälp av lite blommor och choklad....

Med anledninga av detta, för att jag blev så glad... vill jag ge en liten blomma till "mina mammor" på Mors Dag. Jag har sms:at Er, men Ni har inte svarat, Ni har säkert inte sett mitt sms. Jag har stått i kiosken för Gabriels fotbollslag idag, sedan under eftermiddagen har Håkan tränat fotbollstjejer ända fram till kvällen, så vi har inte kunnat komma, men jag sänder en hälsning till Er så här...

GRATTIS GITTIS OCH GULL-BRITT PÅ MORS DAG!!!

Ni är som mammor för mig!!! Kramar

Den här buketten är till Er

Igår kom jag iväg i alla fall. Och det blev ett väldans drag!!!  Grannen/väninnan har fyllt 40 och bjudit in sina 20 (eller vad ni nu var... nå'nting i den stilen) närmaste väninnor och vi satte nog gung på halva Stockfallet, tror jag. Det var såå kul att träffa lite nya, trevliga människor; för övrigt brudar "där det inte satt fast" om man säger så... Lite "forty is the new twenty-varning" när när vi begav oss ut på stan i försommarnatten med en fyrtioåring som är såväl vacker som "vild och skild".

 Jaa, det piggade verkligen upp. Tror att jag börjar hitta tillbaka till mitt vanliga, glada Bea nu. Hoppas jag... Behövde i alla fall få lite energi någonstansifrån och det tror jag att jag fick.

Trött som en bomb var jag när jag under dagen stod i kiosken för sonens fotbollslag. Men det var det värt! En glädje är värd mer än tusen sorger... Jag har inga alls problem, vare sig med trötthet eller huvudvärk om jag vet att jag orsakat detta själv genom att ha skoj kvällen före. Värre är det ju när man får migränattacker helt oskyldigt, so ta say. Sådana som bara hoppar på en för att man är stressad och känner sig sliten och nedgången.

Sov Gott, Alla därute som i denna stund har den goda smaken att "läsa mina tankar" ;)

Ibland tycker jag att jag är en stark person. Seg som en oxe. Det tycker jag dock inte nu. Nu är jag skör som en porslinsdocka; Hanteras jag för hårt nu, faller jag samman i bitar. Känns det som i alla fall. Jag är svag och bräcklig i denna stund.

Lyckligtvis har jag hemskt bra kollegor. De bästa i världen. Förstående och inte alls fördömande, trots att "jag sviker". Har gått omkring med migränattacker av och till i några veckor nu, vilket gått ut över mitt jobb. Men inte ett ont ord på min arbetsplats; där andra tvingats ta vid när jag "fallit ifrån". Guld till Åsfjärden. Till alla mina vänner och kollegor. "De befinner sig på en hög nivå" som en annan kollega uttryckte sig om kollegiet i ett annat sammanhang.

Min kropp börjar säga ifrån. Jag vet att detta låter helsjukt: Jag driver mig själv så hårt att kroppen slutligen skriker rätt ut: Lägg av nu, Bea!!!

Måste verkligen se över mitt liv, för så som situationen är nu mår jag uppenbarligen inte bra. Vill säga det igen: Det rör sig inte alls om min arbetssituation, även om den blir drabbad. Det rör sig om helt andra saker.

Ikväll hade jag bokat upp mig med ett gäng gamla vänner och kollegor. Det hade varit så roligt att träffa alla gamla donnor och donnar, men jag fick avboka. Jättetrist. Får se om jag lyckas med morgondagens evenemang: ska fira en granne/ väninna som fyllt 40. Ser fram emot det med, men vem vet vad som händer?

Blir så sur på mig själv, på detta kvinnliga betéende: Martyren, liksom... Ett offer för alla omständigheter runtomkring. När jag skulle kunna ta kommando över hela situationen, väljer jag istället att tycka synd om mig själv och fortsätta i alla fall.

Hmmm... Har en del att lära...

Sov Gott i natt.